ARKIVET
Som det klatschiga namnet antyder består fällan av lika delar schakt och hammare. Vän av ordning skulle väl vilja tillägga “fallucka”, men man kan anta att PR-avdelningen hade invändningar. Det bästa med fällan är att college-studenten som gjorde den med vetenskaplig precision placerat ut just nämnda hammare i taket för perfekt kombination av skada och slapstick.
Dungeon-crafting när den är som bäst!
Tre döskallar.
Inget äventyr är komplett utan en händelsetabell för slumpmässiga möten – särskilt inte ett äventyr som är så ostrukturerat som Eldsjäl. Därför har boningen härmed den stolta glädjen att publicera en händelsetabell ämnad för just detta äventyr.
Inget äventyr är komplett utan en händelsetabell för slumpmässiga möten – särskilt inte ett äventyr som är så ostrukturerat som Eldsjäl. Därför har boningen härmed den stolta glädjen att publicera en händelsetabell ämnad för just detta äventyr. En händig spelledare låta denna slumpmötestabell vaska fram den saga och det äventyr som annars är så svårfunnet. För detta syfte är händelserna väl sammankopplade med Eldsjäl och spelledaren kan låta händelsetabellen vara så story-drivande som hon önskar. Många händelser kan både vara nyckelscener och spännande avstickare eller färgklickar.
Väl bekomme.
Jag har inte orkat fota HöL bokens smått fantastiska insida, som är direkt nödvändig för att presentera spelet, så boningen bryter för första gången ett löfte. Del Tre i ospelbara spel tar igen med att behandla det ospelbaraste av dem alla: Vigilante.
Vad: En pamflett, levererad i ett kuvert som närmast går att jämföra med disclaimern du klickar i utan att läsa varje gång det kommer en ny WoW-patch. Pamfletten innehåller kompletta regler och visst kampanjmaterial.
Var: Steven Jackson Games
Fånighetsfaktor: bipolär
Ospelbarhet: Högst
Nichning: ja
Steven Jackson Games pamflett Vigilante är på många sätt kronan av de ospelbara spelen. Reglerna är lika lätta som verklighetsfrämmande, världen är den klassiska våran-egen-med-en-twist. Spelet faller på att det är gjort i syfte att just göra ett spel som inte går att spela. Det kommer inpackat i ett varningskuvert som förklara att det man håller i sin hand inte är sett spel utan bara en produkt som ser ut som ett spel osv. Det första som man kan läsa i själva spelet är att varningstexten är en lögn och att du alltid har, om inte spelat, så i alla fall vart på väg att spela Vigilante.
Det är enkelt, du ser killen som står och fipplar med sin iPhone? Den är stulen, hans sneakers också. Kvinnan med barnvagnen som äter glass har kidnappat bäbisen, vars föräldrar är förstörda av sorg.
Ingen ingriper.
Du är den som måste ändra på det här. Lämna kvar pamfletten och ta med dig en kniv, ett järnrör eller ett brännbollträ ut på stan. Du ser direkt vilka de skyldiga är, det är för att du är utvald; en av de få som kan se skillnaden.
Just nu är du ensam, men det finns fler.
Första gången är svårast men också viktigast.
Slå, slå, slå, slå tills hipstern inte reser sig, tills gatumusikerns händer är så förstörda att han aldrig kan spela igen. Sedan kommer allt bli klarare.
Vilken kill-count kommer du upp i innan polisen griper in? Låt dem inte ta dig levande så når du nästa nivå.
Förhoppningsvis så blir det HöL nästa gång.
Brukar dina äventyr också handla mycket om vardagsbestyr?
Har du någonsin låtit dina spelares rollpersoner dö en plågsam död för att de glömt bort att säga att de åt var fjärde timme?
Tycker du det är kul att gestalta privata problem? Då är toalett-fällan perfekt för dig!
Det officiella namnet är “Den obekväma bekvämlighetsinrättningen”, och skaparen kommer med lite tips: Om den står i ett kungligt gemak kan man lägga till en sittdyna. Piffigt! Fällan framstår som, om inte misogyn, i varje fall som ett mycket mindre problem för stereotypt manliga äventyrare.
Den naturliga frågan är förstås hur man förklarar för polarna som kommer förbi att de inte kan använda det bekväma och anakronistiskt ståtliga dasset, utan måste gå till avträdet på baksidan istället.
Andra frågor skapelsen väcker är hur man förklarar för drottningen varför man la hushållskassan på den här istället för att köpa ett badkar eller ett nytt kök? Eller varför man valde bort hummerfällan…
Fyra döskallar.
Det finns flera sätt att introducera sin karaktär i världen. Och tur är väl det: de flesta rollpersoner är hjältar och förtjänar att göra en ståndsmässig entré. Det första intrycket är viktigt, för det är utefter det som dina med- och motspelare kommer agera. Trots det förekommer ett slentrianmässigt ”kan inte du berätta hur du ser ut?” alldeles för ofta. För att vidga vyerna introducerar boningen härmed några exempel på hur en introduktion också kan se ut.
Det finns flera sätt att introducera sin karaktär i världen. Och tur är väl det: de flesta rollpersoner är hjältar och förtjänar att göra en ståndsmässig entré. Det första intrycket är viktigt, för det är utefter det som dina med- och motspelare kommer agera. Trots det förekommer ett slentrianmässigt ”kan inte du berätta hur du ser ut?” alldeles för ofta. För att vidga vyerna introducerar boningen härmed några exempel på hur en introduktion också kan se ut.
Intervjun
Intervjuer kan vara ett bra sätt att introducera rollpersoner. Den stora fördelen är att de är interaktiva, låter de andra blanda sig i och ställa frågor. Nackdelen är att oinspirerade samtal kan hemfalla åt generiska svar som ”spindeln i nätet”. Förbered er! Det skulle ni göra inför en verklig intervju.
Anställningsintervjun
”vilken är din starkaste sida, och vilken är din sämsta egenskap?”
Låt varje rollperson presentera sig själv under en anställningsintervju. Rollen som arbetsgivare kan antingen spelas av spelledaren, eller så kan rollen rotera mellan spelarna så att alla intervjuar varandra. För att intervjun skall vara så givande som möjligt är det bra om ni förbereder frågor. Genom att inleda med typiska intervjufrågor, för att övergå till sådana som är mer specifika för scenariot., kan spelarna sakta dras djupare in i fiktionen.
Väl ställda frågor gör också att spelarna måste ta hänsyn till aspekter av deras rollperson som de kanske annars inte hade funderat över.
Djupintervjun
”jag skulle vilja gå tillbaka till det här du sade om återkommande drömmar…”
En annan typ av intervju, med potential att avslöja mycket av rollpersonens inre, är djupintervjun. Eftersom metoden är väldigt specifik lämpar den sig inte alls i alla sammanhang. En annan nackdel är att scenariot och intervjun måste vara relativt styrda för att kunna hänga ihop. Bäst lämpar sig metoden i skräckscenarion eller i institutionsmiljö. Trots allt börjar många klassiska skräckberättelser med att huvudpersonen berättar om sin galenskap, för att sedan förklara vad som legat till grund för denna.
Den stora (enda?) fördelen med denna metod är att den kan frammana en känsla av obehag eller överhängande hot.
Talet
Talet låter spelaren berätta om sin rollperson så som denna vill framstå i andras ögon. Naturligtvis är det inget som säger att varje spelare måste hålla tal om just sin rollperson: tal till en annan rollperson eller till hela gruppen fungerar lika bra. Om scenariot är styrt kan spelledaren med fördel hålla ett inledande eller avslutande tal till alla, för att etablera gemensamma ramar i fiktionen.
Nekrologen
”vi har samlats idag för att ta farväl av en kär vän”
Vem vill inte höra sitt eget eftermäle? Presentera era karaktärer genom känslosamma begravningstal, där den dödas förtjänster lyfts fram. För den händige finns också möjligheten att chockera genom att tala illa (eller kanske säga sanningen) om den döde. Vem som håller talet är upp till egna preferenser. Kanske är det den avlidnas barn, kanske en försmådd älskare eller en kusin som blev snuvad på arvet. Talet kan bli såväl komiskt som sorligt, kärleksfullt eller hatiskt.
Metoden fungerar i de flesta sammanhang, även om den kanske är bäst lämpad för dådkraftiga individer. När allt kommer omkring är kanske lättare att skapa en levande bild genom att berätta om den dödas stordåd, än hur bra personliga egenskaper hon/han hade. För scenarion som utspelar sig cirka vikingatid är den utmärkt.
En annan fördel är att metoden inte kräver några särskilda förberedelser, men ändå kan säga väldigt mycket. Dessutom får spelaren en chans att bestämma hur hennes karaktär gick av daga.
Festtalet
”Jag är egentligen ingen talare, men…”
Festtal är laddade med både ångest och symbolik. De tar ofta avstamp i hur en person var förut och kontrasterar det mot hur hon är nu. Fördelen med festtal är att de flesta kan relatera till ett eller flera tal som de hört eller hållit själva, vilket kan göra metoden uppsluppen och glad. Nackdelen är att många tal kräver ett par fördrinkar. Metoden begränsas också av att egentligen bara passa när scenariot utspelar sig i festtider.
Händelser
Actions speak louder than words, sägs det och kanske är det sant. I vardagligt tal ägnar vi mycket tid åt att berätta olika saker som vi gjort: episoder ur livet, eller om vardagen på arbetsplatsen. När vi möter nya bekantskaper delar vi med oss av samma historier som vi reda berättat till leda för våra nära och kära. Det kan verka självupptaget, men om vi inte gör det blir samtalen hackiga och konstlade. Att känna till vissa händelser, eller ännu hellre ha dem gemensamt, skapar tillhörighet. Att inte känna till dem gör att det känns som den andra hela tiden drar ”internskämt” som man inte är medbjuden på.
In media res
”Sonya vände sig sakta om, strök bort luggen med knivens blodiga handtag. I persiennernas randiga ljus fick svetten hennes fängelsetatueringar att glänsa.”
Alla klassiska 007-filmer börjar med att Bond framgångsrikt genomför ett kort men spektakulärt uppdrag. På det viset etableras hans karaktär – vi förstår att han är agent. Dessutom visar klippet att han är välklädd, farlig och kompetent. Det sista är kanske det viktigaste. Många rollspel börjar med att spelarna känner sig värdelösa och inkompetenta. Visst kan det finnas regelmässig fog för detta – 30% chans att lyckas är nog för att avskräcka de flesta. Genom att introducera karaktären när hon lyckas med något (oavsett vad det är) kommer hon att framstå som duglig. Det gör att det följande äventyret kommer framstå som ovanligt strapatsrikt. Jag Det finns en stor psykologisk skillnad i att vara en värdelös karaktär som oftast misslyckas, eller en duglig karaktär som ställs inför svåra prövningar. Att båda har 30% är en annan sak.
Att låta spelarna beskriva sin rollperson när denna gör något passar såväl i diskbänksrealism som i fantasy – det enda som skiljer är vad personen håller på med när vi för första gången möter henne.
Vad: Humorrollspel från NeoGames, hängde ihop med ett par brädspel (NeoBunnies och Ultra Ducks: Duck Or Die) Spelarna gestaltar NeoVikingar som seglar runt i fornrymden i det 39:e årtusendet efter ragnarök. Humorn förväntas drivas på av att varelser heter NeoRasnamn och genom att byta spelledare under spelets gång, samt i introäventyret genom att använda hejdlöst med fotnoter.
Var: Alvione
Fånighetsfaktor: Hög
Ospelbarhetsfaktor: Hög
Nischning: Hög
NeoViking har ett direkt handikapp mod alla andra rollspel i den här serien, nämligen att konstruktören har skrivit ett spel som är roligt att läsa men tråkigt att spela. Det är inte av nödvändighet roligare att spela framtidsviking än det är att spela ångest-vampyr i WoD, även om boken är flabbigare att bläddra i.
Att halva boken är en lita på alla sorters rosa kaniner som spelarna kan stöta på gör inte saken bättre.
NeoViking har förvånansvärt mycket som vid genomläsning faktiskt talar för spelet. Ett tämligen välfungerande regelsystem, en vid överblick helt greppbar värld och spelledarskifte. Det senaste är nog det mest spännande, att de spelregler och sanningar spelledaren fastslår när som helst kan omkullkastas av att äggklockan ringer eller att någon av de andra spelarna het enkelt hävdar sin rätt.
Om jag skulle var tvungen att spelleda spelet idag så skulle det vara ett kort, intensivt once-upon-a-time liknande pass med syfte att värma upp gruppen inför något annat.
Tack till Joahnnes Mathisson för att han fortfarande har rollspelsmuseet igång.
Nästa gång så ska vi titta närmare på HöL
Denna varelse måste ha världens tråkigaste liv. Hur fortplantar den sig? Hur överlever den sin uppväxt, innan den ens blivit stor nog att svälja en dvärg? Vad tänker den på hela dagarna?
Tre döskallar.
På rollspel.nu’s forum, eller wrnu-forumet som det av någon geekig anledning jag aldrig satt mig in i heter, dök det i går upp en fantastisk länk till en föreläsning där en av jeepformkillarna snackar om jeepform.
Vi åker Jeep/Jeepform gör massor av scenarion om massor saker och deras poäng är att spela på en karaktärsnivå, en spelarnivå och en metanivå. I föreläsningen snackar Tobias Wrigstad om några spel som behandlar mobbing, otrohet och våldtäkt.
Jag tror att jag, särskilt under sena tonåren, har spelat karaktärer på båda sidor av jobbighets-ångest-mörker-pinnen. Jag minns det som jobbigt och givande, i alla fall efter själva spelandet.
Men det är inte det som är grejen. Grejen är att Jeepform ligger bakom relationstabellen. Att Tobias Wrigstad stod som arrangör för lajvet Relationstabellen LinCon 2001
Vad var då Relationstabellen? Vi kikar i foldern och läser:
“Han hade vunnit en stenugn på poker. Runt denna hade han sedan byggt en pizzeria.”
Skumma saker hände på konventet; folk sjöng sånger, spelade fulla finnar, moonade under morgonyogan och såklart stänkte inkvisitionen vigvatten på vampire lajvarna.
Det här är jag ganska säker på tillhörde relationstabellen. Konventet hamnade i en märklig stämning. Oroliga deltagare var tvungna att skydda sina warhammer väskor med offlajverunor och dra till med Magica-Osynslig besvärjelsen för att ta sig igenom vissa korridorer.
Sen var det killen som låg och blödde i sömnen i korridoren, killen som läste alla repliker i Princess Mononoke högt (den var med japanskt tal på liten tv) i SVEROK’s buss tillbaka till Stockholm. Saker vi aldrig kommer få veta om Relationstabellen låg bakom.
På alla nivåer utöver den vanliga bedömningsskalan (spelade vi rollspel alla pass, hur bra var årets scenarion?) spelade scenarion är Linccon 2001 en lysande pärla i mitt allt grumligare konventsminne.
Några andra saker som hände LinCon 2001
*Boningen ger ut Konventstripp – ett rollspelsfanzine i två till fyra färger som bl.a. innehöll en Zombieäventyrsgenerator.
*Den Indrinska fällen – Ett scenario där spelarna ska backastabba varandra och få nya karaktärer i någon slags high-fantasy Indien
*Det förbannat långa westernscenariot som ingen hann spela klart
Tack till RipperDoc för länken, tack till Tobias Wrigstad för att han pratar om sin grej och tack till rollspelsforumet för att ni bråkar.
Detta inlägg vill jag kalla för Möte med Rama eller jordens chans och resa mot det okända. En av Sci-Fi genrens giganter var Arthur C Clarke. En författare med en brokig historia. En var en pionjär inom astronomin och uppfinnare bakom kommunikationssatelliten. Men från min synvinkel har han tillsammans med författare som Stanislav Lem’s Solaris skapat den Sci-Fi som kanske är den mest dramatiska. Jag vet inte riktigt om det finns någon faktiskt term men låt oss tills vidare kalla den för jordens chans och resan mot det okända.
Mitt första möte med Arthur C Clarke var genom romanen Rendezvous with Rama. Den möte mig med en värld / ett scenario som jag har kommit att älska. Rama en gigantisk farkost av okänt ursprung är på väg rätt mot Jorden. Ett rymdskepp är på väg mot Rama på uppdraget att rädda jorden och kanske också förstå det okända det möts av ute i rymden. Det finns något otroligt dramatiskt över detta. Skönlitterära böcker läser jag sällan nuförtiden men det tema som Rendezvous with Rama spelar an på precis som Arthur C Clarkes storsäljare 2001, har blivit en filmfavorit. Nu har några studenter gjort en tre minuters film på Rendezvous with Rama vilket på ett fantastiskt sätt fångar hela den genren.
Rendezvous with Rama – Vancouver Film School (VFS) from Vancouver Film School on Vimeo.
2001 passerade kanske sitt bäst före datum omkring tiden när den ska utspelas. Men dess komponenter har återanvänts och temat är lika iskallt och dramatiskt idag som när filmen gjordes. Resan mot det okända, den ensamma människan mot maskinen och rymden. Filmens starkaste scen är när HAL stänger ute Dave från rymdskeppet och hur han tar sig in igen på ett sätt som blivit standard idag.
Den bästa skildringen i modern tid är Sci-Fi filmen Sunshine med manus av Alex Garland. Filmen har en hommage till genren och gjort en film som håller hög dramatisk standard. Lägger vi på en helt fantastisk ljudbild och musik. Har vi en av vår tids mest underskattade filmer.
Förra året testade jag också för första gången att iscensätta detta tema i ett rollspelsscenario som sträckte sig över ett par kvällar. Jag valde att introducera det då nyutkomna rollspelet Coriolis från Järnringen genom detta tema. Spelarna vaknade upp på den oändligt stora generationskryssare Zenit. Fem personer ensam i en farkost ensam flytande genom rymden mot ett okänt mål. Dess last miljoner, drömmande människor. Farkosten har under resan genom Vintergatan helt plötsligt ändrat kurs under den tid då skeppets hela besättning varit nedsövda. Rollpersonerna blir väckta för att lösa problemet. Vad har orsakat problemet och hur ska de kunna rädda de sista spillrorna av mänskligheten?
Det blev ett förvånansvärt bra resultat och ett scenario som väl stämde överens med genrens förutsättningar och stämning. Det blev ett räddningsuppdrag ut på Zenits utsida, det blev en kamp på liv och död mot klockan, det blev hetsiga diskussioner om vem som egentligen hade ansvaret ombord och sist men inte minst en galen jakt mellan kryobäddarna i Zenits inre mot någonting otroligt och onämnbart. Alla scener hämtade ur just Rendezvous with Rama, 2001 och Sunshine.
Detta var min egen hommage till en Sci-Fi genre jag ännu inte kan namnet på. Vad skulle ni kalla den?
I vanliga fall tillhör jag skaran som är kritisk till rollspel på tv serier. Det stora problemet är att man antingen hamnar i fällan att spelarna skall agera karaktärerna från tv serien vilket såklart blir statiskt, märkligt och sällan särskilt bra. Om gruppen däremot beslutar sig för att spela helt andra karaktärer så är risken överhängande att karaktärerna i tv serien var en alldeles för stor och avgörande bit och världen egentligen bara var en kuliss.
Det tror jag inte är gällande för Doctor Who, det har gått på tv så länge att alla skådisar och karaktärer bytts ut samtidigt som grundtanken i äventyr i tid och rum bestått. Skurkarna är också konsekventa, vad som en händer kan cybermän, daleks eller kanske rent av Mästaren dyka upp och terrorisera spelarna. Dessutom legitimerar tidsresandet att dra in alla historiska personer och händelser.
Jag ser framför mig en kampanj där spelarna är en brokig skara av antropologer, konstnärer, praktikanter och strålkärringar som anställda av svenska rum/tids-byrån beger sig ut i det okända för att rädda framtida svenska rymdskepp, se till att Gustav Vasa inte faller offer för vampyrer och för alltid dölja den fruktansvärda sanningen om mordet på Olof Palme.