FEED: 2.0 zombieapokalyps

FEED: blod och rssDe enda som såg zombieapokalypsen komma var bloggarna. FEED av Mira Grant är del ett av Newsflesh trilogin, läs en recension på io9.com.
Kombinationen zombies, internet och ordvitsar kan inte slå fel, eller?
baksidestexen:

is 2034, twenty years after the Rise. Bioengineering has finally found cures to the common cold and cancer, in the form of tweaked viruses. Unfortunately, mixing the two cures led to an unexpected side effect: reanimation of the dead.

Tack till Teresa Axner som facebooklänkade.


Ospelbara spel del 2: Neoviking

Vad: Humorrollspel från NeoGames, hängde ihop med ett par brädspel (NeoBunnies och Ultra Ducks: Duck Or Die) Spelarna gestaltar NeoVikingar som seglar runt i fornrymden i det 39:e årtusendet efter ragnarök. Humorn förväntas drivas på av att varelser heter NeoRasnamn och genom att byta spelledare under spelets gång, samt i introäventyret genom att använda hejdlöst med fotnoter.

Var: Alvione

Fånighetsfaktor: Hög
Ospelbarhetsfaktor: Hög
Nischning: Hög

NeoViking har ett direkt handikapp mod alla andra rollspel i den här serien, nämligen att konstruktören har skrivit ett spel som är roligt att läsa men tråkigt att spela. Det är inte av nödvändighet roligare att spela framtidsviking än det är att spela ångest-vampyr i WoD, även om boken är flabbigare att bläddra i.
Att halva boken är en lita på alla sorters rosa kaniner som spelarna kan stöta på gör inte saken bättre.

NeoViking har förvånansvärt mycket som vid genomläsning faktiskt talar för spelet. Ett tämligen välfungerande regelsystem, en vid överblick helt greppbar värld och spelledarskifte. Det senaste är nog det mest spännande, att de spelregler och sanningar spelledaren fastslår när som helst kan omkullkastas av att äggklockan ringer eller att någon av de andra spelarna het enkelt hävdar sin rätt.

Om jag skulle var tvungen att spelleda spelet idag så skulle det vara ett kort, intensivt once-upon-a-time liknande pass med syfte att värma upp gruppen inför något annat.

Tack till Joahnnes Mathisson för att han fortfarande har rollspelsmuseet igång.

Nästa gång så ska vi titta närmare på HöL

Solomon Kane – en barbar för 2000-talet

Året var 1601. Av den vetenskapliga revolutionen märks litet. Vanligt folk samlar fortfarande lera på sina ofruktsamma åkrar, tyranniserade av vädrets makter. Pesten är på återgång, men häxbränningarna växer i omfattning. England står utan centralstyre. Nekromantiker styr landsbygden med järnhand. Satan är den viktigaste politiska aktören. Av forna ståtliga kyrkor finns bara ruiner kvar, några fattiga väggar och kelterkors. Det är slutet av den Gyllene Eran (jfr gärna).

Så långt inget nytt – miljöerna i Solomon Kane är direkt hämtade ur våra historieböcker. Ändå är filmen inte den tråkiga UR-upplevelse som man kunde befara. Filmen lyckas istället med konststycket att vara en tidigmodern barbarfilm. Vår hjälte är ful och (ganska) osympatisk. Han slåss smutsigt och flyr gärna. Kronan på verket är Max von Sydow i en klassisk barbar-roll: den åldrade konungen som sörjer sitt och sina barns öden.

Solomon Kane är helt enkelt en film som inte skulle skämts på åttiotalet. Och i en tid av trista agentfilmer sänder Howard en strimma hopp i biomörkret. Kanske är allt ändå inte är förlorat inför den beryktade nya installationen av Conan.

Åk med i Jeepen

På rollspel.nu’s forum, eller wrnu-forumet som det av någon geekig anledning jag aldrig satt mig in i heter, dök det i går upp en fantastisk länk till en föreläsning där en av jeepformkillarna snackar om jeepform.

Vi åker Jeep/Jeepform gör massor av scenarion om massor saker och deras poäng är att spela på en karaktärsnivå, en spelarnivå och en metanivå. I föreläsningen snackar Tobias Wrigstad om några spel som behandlar mobbing, otrohet och våldtäkt.
Jag tror att jag, särskilt under sena tonåren, har spelat karaktärer på båda sidor av jobbighets-ångest-mörker-pinnen. Jag minns det som jobbigt och givande, i alla fall efter själva spelandet.

Men det är inte det som är grejen. Grejen är att Jeepform ligger bakom relationstabellen. Att Tobias Wrigstad stod som arrangör för lajvet Relationstabellen LinCon 2001

Vad var då Relationstabellen? Vi kikar i foldern och läser:

“Han hade vunnit en stenugn på poker. Runt denna hade han sedan byggt en pizzeria.”

Skumma saker hände på konventet; folk sjöng sånger, spelade fulla finnar, moonade under morgonyogan och såklart stänkte inkvisitionen vigvatten på vampire lajvarna.
Det här är jag ganska säker på tillhörde relationstabellen. Konventet hamnade i en märklig stämning. Oroliga deltagare var tvungna att skydda sina warhammer väskor med offlajverunor och dra till med Magica-Osynslig besvärjelsen för att ta sig igenom vissa korridorer.

Sen var det killen som låg och blödde i sömnen i korridoren, killen som läste alla repliker i Princess Mononoke högt (den var med japanskt tal på liten tv) i SVEROK’s buss tillbaka till Stockholm. Saker vi aldrig kommer få veta om Relationstabellen låg bakom.

På alla nivåer utöver den vanliga bedömningsskalan (spelade vi rollspel alla pass, hur bra var årets scenarion?) spelade scenarion är Linccon 2001 en lysande pärla i mitt allt grumligare konventsminne.

Några andra saker som hände LinCon 2001
*Boningen ger ut Konventstripp – ett rollspelsfanzine i två till fyra färger som bl.a. innehöll en Zombieäventyrsgenerator.
*Den Indrinska fällen – Ett scenario där spelarna ska backastabba varandra och få nya karaktärer i någon slags high-fantasy Indien
*Det förbannat långa westernscenariot som ingen hann spela klart

Tack till RipperDoc för länken, tack till Tobias Wrigstad för att han pratar om sin grej och tack till rollspelsforumet för att ni bråkar.

Läs tråden HÄR och kolla på föreläsningen HÄR.

Spelledare i TV spel

I det på många andra sett imponerande Neverwinter Nights  från fanns en för mig helt revolutionerande funktion, nämligen den att kunna spelleda egna äventyr för en grupp spelare, som alla satt hemma vid sin egen dator och sitt eget 56k modem, det var förhållandevis enkelt och kom med en hel del begränsningar, den tydligaste var att hur mycket spelledaren än modade spelet så spelade vi fortfarande Neverwinter Nights.

Om man ville göra något annat än att banka mobs i utkanten av Neverwinter så var det helt enkelt inte rätt forum. Det finns en del andra tv spel där viss möjlighet att spelleda ges, tex så styr en spelare i Left 4 Dead Zombie anfallet med möjligheter att tex. ta över en zombie, trigga överfall osv.

Att helt få göra sin egen historia och pressentera den i ett datorspel är alltså något som vi vanliga dödliga sällan, eller aldrig får uppleva.

Och så kommer det vara en stund till.
Men misströsta inte för indiespeldesignern Jason Roher har kodat ihop Sleep is Death, ett tvåspelar spel där den ena spelaren agerar spelledare och den andra spelare i realtid.  Spelaren  är en karaktär som kan gå, prata och interagera med saker, samtidigt som spelledaren är allt annat på skärmen.
Efter som grafiken är enkel går det fort att tillverka en egen karaktär, rymdbas, yxa eller vad spelet nu inte skulle ha ett färdigt objekt för, sedan läggs din skapelse in med de färdiga  och kan användas av alla andra Sleep is Deatjh spelare.

Begränsningen, som såklart också finns här är att det bara är två spelare samt att grafiken är pixlig. Om Sleep is Death slår i indiekrettsar tror jag att tex. Bioware eller Bethesda kommer utveckla fler spel där vi konsumenter får glädjen att spelleda.

Läs en bra text och kika på en session hos blogg-em-up.

Möte med Rama – att uppfinna en genre

Detta inlägg vill jag kalla för Möte med Rama eller jordens chans och resa mot det okända. En av Sci-Fi genrens giganter var Arthur C Clarke. En författare med en brokig historia. En var en pionjär inom astronomin och uppfinnare bakom kommunikationssatelliten. Men från min synvinkel har han tillsammans med författare som Stanislav Lem’s Solaris skapat den Sci-Fi som kanske är den mest dramatiska. Jag vet inte riktigt om det finns någon faktiskt term men låt oss tills vidare kalla den för jordens chans och resan mot det okända.

Mitt första möte med Arthur C Clarke var genom romanen Rendezvous with Rama. Den möte mig med en värld / ett scenario som jag har kommit att älska.  Rama en gigantisk farkost av okänt ursprung är på väg rätt mot Jorden. Ett rymdskepp är på väg mot Rama på uppdraget att rädda jorden och kanske också förstå det okända det möts av ute i rymden. Det finns något otroligt dramatiskt över detta. Skönlitterära böcker läser jag sällan nuförtiden men det tema som Rendezvous with Rama spelar an på precis som Arthur C Clarkes storsäljare 2001, har blivit en filmfavorit. Nu har några studenter gjort en tre minuters film på Rendezvous with Rama vilket på ett fantastiskt sätt fångar hela den genren.

Rendezvous with Rama – Vancouver Film School (VFS) from Vancouver Film School on Vimeo.

2001 passerade kanske sitt bäst före datum omkring tiden när den ska utspelas. Men dess komponenter har återanvänts och temat är lika iskallt och dramatiskt idag som när filmen gjordes. Resan mot det okända, den ensamma människan mot maskinen och rymden. Filmens starkaste scen är när HAL stänger ute Dave från rymdskeppet och hur han tar sig in igen på ett sätt som blivit standard idag.

Den bästa skildringen i modern tid är Sci-Fi filmen Sunshine med manus av Alex Garland. Filmen har en hommage till genren och gjort en film som håller hög dramatisk standard. Lägger vi på en helt fantastisk ljudbild och musik. Har vi en av vår tids mest underskattade filmer.

Förra året testade jag också för första gången att iscensätta detta tema i ett rollspelsscenario som sträckte sig över ett par kvällar. Jag valde att introducera det då nyutkomna rollspelet Coriolis från Järnringen genom detta tema. Spelarna vaknade upp på den oändligt stora generationskryssare Zenit. Fem personer ensam i en farkost ensam flytande genom rymden mot ett okänt mål. Dess last miljoner, drömmande människor. Farkosten har under resan genom Vintergatan helt plötsligt ändrat kurs under den tid då skeppets hela besättning varit nedsövda. Rollpersonerna blir väckta för att lösa problemet. Vad har orsakat problemet och hur ska de kunna rädda de sista spillrorna av mänskligheten?

Det blev ett förvånansvärt bra resultat och ett scenario som väl stämde överens med genrens förutsättningar och stämning. Det blev ett räddningsuppdrag ut på Zenits utsida, det blev en kamp på liv och död mot klockan, det blev hetsiga diskussioner om vem som egentligen hade ansvaret ombord och sist men inte minst en galen jakt mellan kryobäddarna i Zenits inre mot någonting otroligt och onämnbart. Alla scener hämtade ur just Rendezvous with Rama, 2001 och Sunshine.

Detta var min egen hommage till en Sci-Fi genre jag ännu inte kan namnet på. Vad skulle ni kalla den?

Eldsjäl – ett soloäventyr. Andra delen.

Under vulkanen Eyjafjallajökulls motsvarighet leder ett virrvarr av gångar ned längs Magmafloderna. Strapatsen tar hårt på våra hjältar. Vid ett tillfälle håller rollpersonerna på att duka under: i detta rum (rum 4: lavafloden), är det ofattbara 60 grader varmt och äventyrarnas oförsiktighet straffas snart med diskreta 3t6 i skada per stridsrunda, kanske för att de börjar smälta. Hårt, men rättvist. Trudvang är en kall värld där bastubad är direkt förenat med livsfara.

Eldsjäl gäckar. Redan efter inledningen står det klart. Läsaren kastas handlöst in i en berättelse(?) som till saknar sammanhang och handling. En enda ledtråd bjuder författaren på i förordets avslutande stavelser: ”det är bara du som spelledare som kan lyfta fram sagan i äventyret, därför att den ligger där under och bubblar, den kan bara vara svår att upptäcka till en början.”

Tack?

Jag börjar från början. Inledning. Rollpersonernas inblandning. Rollpersonerna kommer till ön. Sen tar det tvärstopp. Från ingenstans (eller ja, från havet, luften och konstruktörens vindlande tankegångar) lösgör sig tre Deus Ex Machina ur fonden och börjar leva fan på ön.

Redan på äventyrets andra uppslag är hjärnblödningen nära. En fruktansvärd krigare, omgärdad av en elithird, jagar rollpersonerna. Varför, framgår endast fragmentariskt. Mer väsentligt är att följet är osynliga, och att de kommer döda rollpersonerna så fort deras vägar korsas. Den enda förmildrande omständigheten som nämns rör huruvida äventyrarna samtalat med en viss person. Vad som skulle drivit rollpersonerna till att tala med denna figur framgår inte, inte heller vem hon är eller vad hennes agenda är. I sin galna ondska har den fruktade krigaren också släppt ut bakterier, vilka obotligt sprids i luften likt en multiresistent influensa. Dessutom har inkvisitionen givit dispens för ett skepp att segla ut ur rimligheten och in i sagan.

Paniken växer. Girigt kontrollerar jag innehållsförteckningen och pagineringen. Kan det vara så att mitt exemplar är feltryckt? Att den sida saknas, där alltings förklaring gavs? Där karaktärer och händelser summariskt presenteras? Ingenting. Eller jo! en tabell finns faktiskt; beskriver dagarnas obönhörliga gång.

Dag 32 kommer inkvisitionen.

Dag 32? Vad händer under de första 31 dagarna? Varför presenteras dag 32 före alla andra dagar?
Slutet ger inte heller någon upplysning, ingenting som hintar om vad som är i görningen. Bara att rollpersonerna troligtvis dör, och hur mycket äventyrspoäng som är lämpligt att dela ut. Det lämpliga i att bekymra sig över äventyrspoäng vid pärleporten nämns dock inte.

Inte heller finns det förklarande skatter i hjärtat av varje grotta. Bara ett skelett, av vars uppenbarelse rollpersonerna kan få reda på sanningen bakom det som pågår. Om de hittar dit vill säga, gömd som han är bakom stenar och bråte. Det är nu jag lackar. MEN JAG DÅ? Jag har ju hittat hit. Säg sanningen till mig, ditt jävla skitskelett eller så ska jag se till att ingen perfekt slag i hela världen hjälper dig ur din belägenhet. Berätta för mig om sjukdomen och om inkvisitionen och den osynliga krigarkungen. Berätta, ditt hålögda as, annars låter jag dig ligga bortglömd tills förruttnelsen tar vad lite som är kvar av dig.

Fan!

Sidan – blank, vit, innan nästa rubrik – tiger.

Jag kollar internet, efter en walkthrough eller en ’Eldsjäl for dummies’. Eldsjälar finns det gått om – sådana som brinner av iver för idiotiska saker. Men den sanna Eldsjälen är inte heller där. Vid en genomsökning av fora, hemsidor och bloggar, verkar det råda en tyst konsensus om att detta är ett äventyr vars namn inte nämns. Jag är ensam med mitt en saga som ligger där någonstans och bubblar.

Under en tid leker jag med tanken att allt är ett trick. Att äventyret inte alls finns där, åtminstone inte i större utsträckning än det gjorde i Berlin City 2092, eller i Neotech Hardware. Att det rör sig om Din Del 607 efter Odo, eller hur tideräkningen nu stavas.

Varför lade Riotminds inte bara äventyret på en plats där det var lätt att hitta? Typ på första sidan, för det är där man tittar? Eller skrev en liten hänvisning? En gåta kanske. ”Gömt bland tusende ord, där sju och två möts, finns ett spelbart äventyr beskrivet i punktform.”

Sökandet tar på mina krafter. Jag tappar koncentrationen, slutar äta. Drar mig undan från folk. Men så en dag händer det ofattbara. Allt faller på plats. Svaret som jag sökt fanns alltid där, rakt framför näsan på mig. Det var verkligen en gåta, men en slug en. Så enkel att den blev svår.

Tänk dig att du befinner dig på Västerlånggatan i Borås, och du liksom jag vet inte ett skit om Borås, men har hört ryktesvägen att staden är så glåmig för att den värms upp av krematorievärme. Om du inte gjort en grej (du vet inte vilken) inom 60 dagar så dör du. Hopplöst? Nej inte riktigt. Förr eller senare kommer du titta åt väster, antingen av en ingivelse eller på grund av aktiv tråkighet. Du ser Åhléns, och tänker – varför inte. TADA! Du har klarat Borås, och tilldelas 200 äventyrspoäng.

Eldsjäls sammanhang är VÄGEN, en liten oförarglig prickad linje som likt en diskret men tvingande herre leder hjältarna mellan de skenbart osammanhängande händelserna. Liksom västerlånggatan förr eller senare ledde dig till Åhléns, kommer våra hjältar till slut klara sitt äventyr genom utmattning. Det finns ingen anledning för mig att gå in på Åhléns, tänker du? Fel. Det finns 59 anledningar, i form av händelselösa dagar när du trampat fram och åter längs Västerlånggatan och undvikit Skinheadsgänget och Hare Krishna som båda är ute efter just dig! Det finns 59 dagar av sjukdom och misär, som kommer samverka för att leda dig rätt. Lösningen är bara en prickad linje, men ibland är det allt som behövs.
Äventyret fanns faktiskt där. Och med handen på hjärtat så var det väl sådär.

Nier?

PS Network promotade detta spel av all kraft, så jag tänkte att det var läge att kolla upp vad det var för något. Spelet utspelar sig i ruinerna av en värld, slagen till spillror av tunga titlar som Devil May Cry, Bayonetta och Okami.

Trailern förklarar inte ett smack men vad gör väl det när en bild säger mer än tusen ord. Året var 2010, mina damer och herrar.

Fullt ös på världens fulaste screenshot?
I'm gonna go all new-age on your ass!
Hm? Jag väljer: gör inget.

För mer (?) information och bilder på den kvinnliga karaktärens bak, kolla in spelets hemsida.

Veckans köp!

hej, jag är en kille med tuff frippa som dra runt i rymden

I vanliga fall tillhör jag skaran som är kritisk till rollspel på tv serier. Det stora problemet är att man antingen hamnar i fällan att spelarna skall agera karaktärerna från tv serien vilket såklart blir statiskt, märkligt och sällan särskilt bra.  Om gruppen däremot beslutar sig för att spela helt andra karaktärer så är risken överhängande att karaktärerna i tv serien var en alldeles för stor och avgörande bit och världen egentligen bara var en kuliss.

Det tror jag inte är gällande för Doctor Who, det har gått på tv så länge att alla skådisar och karaktärer bytts ut samtidigt som grundtanken i äventyr  i tid och rum bestått. Skurkarna är också konsekventa, vad som en händer kan cybermän, daleks eller kanske rent av Mästaren dyka upp och terrorisera spelarna. Dessutom legitimerar tidsresandet att dra in alla historiska personer och händelser.

Jag ser framför mig en kampanj där spelarna är en brokig skara av antropologer, konstnärer, praktikanter och strålkärringar som anställda av svenska rum/tids-byrån beger sig ut i det okända för att rädda framtida svenska rymdskepp, se till att Gustav Vasa inte faller offer för vampyrer och för alltid dölja den fruktansvärda sanningen om mordet på Olof Palme.