ARKIVET
På SVT play finns det ett vackert och lite hisnande program om svenska ödehus och spökstäder. Sveriges största övergivna hus finns till exempel i Stockholm och rymmer en yta jämförbar med tre av Hötorgsskraporna . Programmet heter Glömda platser. Om du inte redan har sett programmet, så rekommenderar jag att du gör det nu.
Om du inte vill titta på web-Tv kan du istället kika på Jan Jörnmarks egen hemsida. Där kan du också köpa hans böcker. Så fick jag det sagt.
När HBO bestämmer sig för att göra serier så brukar det sluta i succéer, Band of brothers, True Blood, Sex and the city(what?) med flera. Nu har de bestämt sig att ge sig på en ny genre, fantasy. Man kan fråga sig om det är en glädje eller en orsak till oro. Jag anser att de flesta fantasy serier som görs burkar vara så dåliga att man håller på att krevera. HBO har som tur varit smarta och valt att inte hitta på något eget och nytt. Istället har man valt att bygga serien på en succébok som senare också blev ett spel, nämligen Game of thrones, skriven av George R.R. Martin, som för övrigt sportar världen fulaste hemsida.
Spelet har bemötts relativt svalt från redaktionen, men boken har åtminstone jag vurmat över väldigt länge. I nuläget är det högst oklart hur många av författarens böcker som kommer förvandlas, men enligt senaste uppdateringar kommer första säsongen vara i tio delar, om dessa tio delar behandlar hela första boken är i nuläget oklart. En glädje för alla som gillar Boromir/Sean Bean, som även omnändes i artikeln ”Svartur Dödir!”, är att han även återkommer i den här serien, då spelandes den trofasta väktaren i norr, Ned Stark. Vidare i rolllistan finns Lena Heady, 300, Terminator: Sarah Connor Chronicles Samt Julian Glover, Star Wars: The empire strikes back. Jag hade kunnat fortsätta rabbla en del andra spännande namn i rollistan men jag tror ni får en aning om vilken satsning det här är för HBO.
Ett orosmoment är att Martin inte ännu har färdigställt samtliga böcker i ”The song of ice and fire” och om man ska vara helt ärlig så börjar man tröttna rätt så rejält på att vänta. Enligt de senast uppgifterna på författarens blog har han skrivit drygt 1300 sidor(!) på boken som uppföljer 2005 års ”A feast for crows”. Förhoppningen är ju att serien tänder en brasa under författarens arsel så att man får se slutet på böckerna innan slutet på serien. En annan förhoppning är att han lyckas skriva sin bok utan att tänka på den som en Teve serie. Det mest fantastiska med serien är att HBO redan fastställt launchen till 2011 och eftersom att första säsongen är i tio delar kan man anta att det kommer att bli en sommar serie som True Blood. Så börjar man glömma första bokens innehåll börjar det bli dags att fräscha upp sig, det sköna är att man inte behöver vänta lika länge som på uppföljaren för att se serien.
Om din dungeon är så fattig att spelarna känner sig sugna på att låtsas spela bowling, förtjänar ni faktiskt allihopa att stoppa era fingrar i hål med förgiftade spikar.
Fällan är lite roligare och en smula mer logisk om man tänker sig den på engelska. Inte för att det är en ursäkt för att fantisera ihop fotsvett i små rödsvarta skor med kardborrknäppning. Träta en stund om vilken färdighet man använder för att se hur många käglor som faller. Vuxna människor! Hoppas era äventyrare i varje fall får vara med om discobowling…
Byt hobby?
Två döskallar.
Det går inte att förneka fakta. När vi var små gick det att köpa Drakar och Demoner på Stor och Liten. Det går inte längre. Så långt är allt väl. Krisen framträder i all sin tydlighet. Eller?
För det första säger inte dessa fakta något om orsak och verkan. Även om det ligger nära till hands att dra slutsatsen att något hände som gjorde att Stor och Liten slutade sälja rollspel, behöver påståendet inte vara sant. Tänk om det istället var så att Drakar och Demoner aldrig sålde särskilt bra? Tänk om anledningen till att rollspel försvann från leksakshandelns hyllor var att det aldrig hade funnits en påtaglig efterfrågan? Verkar det inte orimligt att sluta sälja en produkt för att den plötsligt dyker i efterfrågan, om den under en längre tid innan har varit väldigt efterfrågad? Verkar det inte mer rimligt att ta bort en produkt som under en längre tid lidit av bristande efterfrågan?
I senaste numret av tidningen Fenix finns en genomgång av svenska rollspelstillverkare. Tidningen identifierar 13 förlag/rollspelstillverkare och frågar vad som för tillfället händer hos dem. Enligt förlagens är över 40 rollspelsrelaterade produkter på väg att produceras. Vissa inom en snar framtid, andra framträder mest som en skiss; en föraning vid horisonten.
Under de sexton år som Äventyrsspel/Target Games fanns hann de ge ut en förbluffande mängd spel, rollspel, böcker, tidningar. När vi blickar tillbaka på deras digra produktion känns det som att Target Games måste ha sjudit av kreativitet: varit en veritabel mimersbrunn av spelglädje. Wikipedia listar ungefär 280 titlar, som Äventyrsspel/Target Games var inblandade i. Då är inte de barnspel som marknadsfördes under varumärket Casper inräknade. I sanning en imponerande samling.
Ställda mot varandra ger dock dessa siffror en delvis annan bild. Under guldåren 89/90 satte Äventyrsspel sin logga på 30 produkter om året. Om titlarna studeras närmare finner vi dock att Äventyrsspel under sagda period såväl gav ut böcker om Conan som om Diskvärlden. Även om rollspelen var många, var de bara en av flera produkter som Äventyrsspel ägnade sig åt. Dessutom var många av Äventyrsspels tidigare spel och produkter mer eller mindre översatta från engelska/amerikanska förlagor.
Sett från denna vinkel blir 40 svenskproducerade spel inom en överskådlig framtid väldigt imponerande – särskilt som Fenix uppräkning inte tar med vad som händer runt exempelvis Bortom och Noir eller mindre spel som Evolutionens Barn/Urverksspel och Lost Roads of Lociam.
Nu är det ju långt ifrån säkert att alla planerade produkter kommer ut. Tidsbrist är en faktor som spelskaparna unisont uppger som begränsande. Pengabrist en annan. Så varför existerar denna brist på tid och pengar? I slutet av Fenix finns en möjlig förklaring. Här recenseras nämligen 24 rollspelsprodukter som redan finns på marknaden. Alla får betyg Godkänt eller bättre. Tidningen i sig utkommer med 6 nummer per år. Det blir ett antal recensioner – och ett antal rekommendationer.
Här kan vi skymta något intressant. För en dedikerad rollspelare, som spelar minst en gång i veckan alla veckor året runt skulle det alltså ta minst ett halvår i anspråk att bara spela igenom de produkter som recenseras i detta nummer. Om vi vidgar våra vyer kan vi alltså dra slutsatsen att med denna hastighet måste vi spela minst tre gånger varje vecka, och beta av en produkt per vecka, om vi skall hinna hålla jämna steg med utgivningarna.
Kan det vara så att mängden rollspel gör att vi drunknar? Kan det vara så att Västmark går på auktion för 14 kronor för att vi har för mycket att spela? Kan det vara så att rollspelen inte alls är i kris – utan kanske tvärt om frodas alldeles för bra?
Sedan länge ekar ropen om att rollspelet är kris. Vissa går till och med så långt som att dödförklara rollspelet. Inga tider har varit så bistra som de nuvarande. Ack, att just vi skall leva i dessa yttersta av tider. Speltidningen Fenix upplåter hela sitt senaste nummer åt detta tema. På rollspel.nu och piruett.se är ämnet flitigt debatterat. Gång efter gång tas tempen – har rollspelen blivit kallare eller hetare än igår?
Debatten är intressant, och säkert viktig. För oss utövare är rollspel en uppskattad fritidssysselsättning. Inget kunde vara mer naturligt än att känna omsorg för, och en vilja att försvara, sin hobby. Tyvärr har detta medfört att andra, minst lika viktiga, frågor sveps under mattan. Därför vill jag under två veckor framåt kort försöka förklara debatten genom att istället formulera motfrågan: varför talar vi om att rollspelen är i kris?
För att kunna närma oss denna fråga måste vi först fundera över om rollspelen är i kris. Efter detta blir följdfrågan vem vinner och vem förlorar på myten om rollspelens kris?
Nästa del i artikeln publiceras måndag 4 oktober. Den avslutande delen publiceras måndag 11 oktober.
Under SSK hade Boningen möjlighet att spela en omgång Mouse Guard och för mig var det första gången jag stiftade bekantskap med de tappra mössen och deras garde, första gången jag prövade Burning Wheel och sist men inte minst en ögonöppnare för poolen.
Bara några dagar senare laddade jag (allt för sent) ner Lady Blackbird, nu när jag har läst och förstått är det några saker jag skulle vilja prata om:
För det första så tyckte jag att Lady Blackbird hanterade poolen på ett väldigt bra sett. Varje spelare har sju tärningar och får välja hur många denne vill lägga på ett slag, misslyckas slaget får spelaren tillbaka tärningarna (och antagligen en besvärlig condition på köpet) OM slaget lyckas är tärningarna förlorade.
Givetvis måste spelarna försöka få tillbaka sina förlorade tärningar vilket görs genom att antingen spela upp en kort scen med en annan spelare där något om karaktärernas förflutna avslöjas eller genom att spela på sina karaktärsdrag.
Det här gör det indiespelen alltid verkar vilja göra (dvs. tvinga regler och rollspel att interagera med varandra) på ett mycket elegant sett. Om spelaren inte gillar sina karaktärsdrag så kan de helt avlägsnas (ex. riddaren ger bort sin sköld och sitt svärd) för nya, fräscha tärningar.
Det andra är att både Mouse Guard och Lady Blackbird kräver minimal förberedelse. I Fallet Lady Blackbird är det en karta, en bild och en introscen som behövs för att kicka igång handlingen, i Mouse Guard får spelledaren tänka ut ett uppdragsstoff och välja två besvärliga saker (väder, natur, vilda djur eller andra möss) som måste övervinnas sedan sköter spelet antagligen sig själv.
I och med att vi all blir äldre och många blandade plikter tar upp vardagen (jobb, wow, sambon, barnen, säsongspremiären av Dexter osv) är spel med kort förberedelse en skänk från ovan. Senaste gången jag skrev ett enkvälls scenario tog det lika lång tid att skriva som att spela och att sedan renskriva och layouta texten så att den går att lägga upp på internet tar ännu längre tid.
Det innebär inte att jag har några planer på att sluta skriva rollspelsprodukter, men det innebär att jag kan spelleda ett bra och givande möte en torsdag utan att behöva ta ledigt från jobbet två dagar i förväg.
Och det är en seger i sig.
Lady Blackbird går att ladda ner gratis, Mouse Guard är slutsålt.
Sedan urminnes tider har rollspelens värld varit präglad av hatet mellan alver och dvärgar. Motviljan är förståelig: i allt verkar de vara varandras motsatser. Alver är gillar blommor, dvärgar sten. Alver gillar feminina män, dvärgar gillar kvinnor med skägg.
I dessa dystra tider är det dock viktigt att komma ihåg att sådana “naturliga” motsättningar ofta är skapade. I kriget mellan alver och dvärgar finns det bara en vinnare. Människan. Ivrigt sprider hon sin giftiga hat-propaganda mellan dessa båda queera minoritetsgrupper. Får dem att slåss inbördes, så att människan kan stå ohotad som norm.
“Alver och dvärgar” vill man ropa. “Ni ser inte den riktiga fienden. Det är Människan som hugger ned era skogar och mal bergen till grus. Det är Människan som avvecklar välfärden, gör er arbetslösa med sina tekniska landvinningar.” Men förgäves.
“Fuck you, skäggiga damen!” svarar alverna och lägger straffskatt på rooibos-export.
“Fuck you, Legolas!” svarar dvärgarna och smider Satans båge av någon o-böjbar legering och diamanttråd.
Tre döskallar.
Så var årets SSK över – en helg fylld av spel, glädje och spännande möten. Eller?
Vi for ut på fredagskvällen. Någonstans under den oändliga tågresan insåg vi gemensamt att vi aldrig tidigare satt vår fot i Alby. Men hur svårt kan det vara? Först höger genom demonstrationen, sedan vänster längs våldstäktsvägen och så vips! Subtopia. Det skulle dock visa sig att konventet inte alls var beläget i Subtopia. Inte ens i närheten faktiskt.
Istället var det hög tid att irra runt bland Albys samlade bilmekaniker. Hoppet började sjunka en smula. Kanske inte på grund av den dåligt snitslade vägen, kanske inte heller för att vi började inse att restiden dörr till dörr började krypa över en timme. Eller jo – sånt spelar in, det kan inte stickas under stol med. Men mest av allt kändes det snopet eftersom SSK bara några dagar innan hade länkat till Subtopia och skrivit “honom skall vi ha!” Drömmen om de glansiga och bekväma lokalerna, fjärran från skolsalstristess, bleknade.
Det sägs att inget vara för evigt. Vissa saker kan förstås komma väldigt nära, men förr eller senare tar de slut. Vårt slut, eller åtminstone resans, stavades hitta.se.
För där, snett bakom skrotbilarna och leran på en nedsläckt parkeringsplats, fanns den faktiskt. Rollspelens Shangri-La, gömt för vanliga dödligas ögon. Hangaren. SSK.
Det kändes lite surrealistiskt att komma fram. Lite som att arrangemanget ända in i det sista skulle upplösas i rök och driva iväg. För precis som förra året har förhandsinformationen varit liten. Inga reklamblad har dykt ned i brevlådan, inga officiella uttalanden på stora rollspelssidor. Eller från Sveroks sida, för den delen. Bara tystnad. Som en nål i en höstack, som verkar ganska nöjd med att vara just det, just där.
På plats hördes vinden susa i fönsterluckorna, och tumbleweed for fram över golvet. Från en lapp på ena salsväggen som till och med bläcket var på väg att lämna skrek de inställda arrangemangen ut sina levnadsöden. På andra sidan kämpade två receptionister med att koppla in sladdar i en dator.
Som vanligt, eller åtminstone som ofta, straffade det sig att vara föranmäld. Att anmäla sig på plats gick däremot bra. Eller att bara såsa runt, i limbo, varken deltagare eller helt utanför. Som tur var hade bara en av oss anmält sig, så vi andra behövde inte lida särskilt mycket.
Vi tog en tur runt området. Försökte fråga om vägen, och navigera med hjälp av en karta som vi fann. Ingetdera visade sig fungera särskilt bra, eftersom alla var vilsna som vi och kartan inte tillhörde konventet utan tydligen beskrev någon sorts rymdskyttel. Jag vet inte.
Lokalen visade sig vara rätt bra. En stor hall precis vid ingången och några kyffen att spela i, i slutet av en korridor. Spelarna lyste dock med sin frånvaro, vilket visade sig vara tur eftersom varje spel blivit tilldelad endast en sal. Konstigt var också att de flesta salar innehöll en säng, vilket genast förde tankarna till Jeepforms Gang Rape eller vad det nu hette. Toaletter var det också dåligt ställt med, och köket var litet.
Inte så att det spelade någon roll i den ekande tomheten. Men i alla fall.
På plussidan fanns det oceaner av brädspel. Tre olika diskar, plus en korridor, tävlade om att låna ut spel till varandra. Rollspel fanns det också a plenty, trots att ett antal inställda. Och föreläsningar. Herregud vad det fanns. Längst bort i ett förtappat hörn fanns det också några jäppar som gjorde reklam för sina egna spel. Trist nog för dem (och också för Alpha Games) hade de blivit tilldelade plats i en Harry Pottersk del av samlingsrummet, som lyckades vara osynlig från alla vinklar – även rakt framifrån. Som plåster på moset kan man nu få se en liten film om dem på konventets hemsida.
Slutsatsen då? Slutsatser är svåra att dra. SSK har försökt sig på den vågade vägen att varken arbeta in sitt varumärke genom att ha konventet en viss helg, eller på en viss plats. Till på köpet har varken reklam eller information funnits, vilket gör att man som kund blir lika förvånad varje gång man hör talas om tillställningen. Varje år blir som att det var första året, på något vis. Samtidigt har ambitionerna aldrig varit blygsamma, med prisutdelningar (inställda), lajv (inställda), enorma mängder spel-arrangemang (till viss del inställda) och föreläsningar (nästan inte inställda).
Och någonstans runt mitt på lördagen hände det fantastiska. Allt blev lagom. Besöksantalet matchade nästan den för stora kostymen. Föreläsningarna hade åhörare. Hell, till och med rollspelen lyckades dra till sig några spelare. Gemytligt. Som något som tjänade på att inte vara störst i världen, som tjänade på att ligga så avlägset så att ingen kunde röra sig därifrån. En plats som det gick att överblicka. Och sist men inte minst: som bjöd på kvalitativ mat för en spottstyver.
Om konventet fortsätter att bygga på denna känsla, slutar flytta runt, börjar marknadsföra sig, snitslar ut vägen, organiserar sin reception kommer det gå en lysande framtid till mötes.
Just nu var det mer som ett kollo (fast utan hångel), och det är egentligen ett ganska bra betyg.
Hej! Du har inga föranmälningar till ditt arrangemang: Ursinnets helgon 22:00 – 03:00 Sal 17 Ursinnets helgon 22:00 – 03:00 Sal 17 Misströsta inte! Då vi förväntar oss att det kommer en hel del konventsdeltagare som inte föranmält sig vill vi gärna se att arrangemanget genomförs som planerat.
Så var det dags att dra till Subtopia. Tillhör du ett av 12 anmälda lag så möts vi där; som beduiner i en nyrenoverat öde öken.