ARKIVET
Såg precis att det finns ett sprillans asfett äventyr till Dr Who på Discordia. Äventyret heter God natt New York och är det tjugoåttonde (ja du läste rätt) i den förbluffande 20 000 tecken-serien. Bedriften blir desto större eftersom alla äventyren publicerats på ett år, vilket är en produktionstakt som kan mäta sig med skapandet av djävulsbibeln och som gör oss andra bloggare sömnlösa.
Boningen lyfter på hatten!
Årets nomineringar till The Diana Jones Award 2011 har utannonserats. Vinnaren kommer att meddelas 3 augusti på GenCon. De nominerade är rollspelen, Dresden Files, Fiasco och Freemarket tillsammans med brädspelen Catacombs och Escape from the Aliens in Outer Space.
Oavsett vem som vinner är alla värda att spela och uppleva. The Diana Jones Award är verkligen ett pris som inger känsla av uppfinningsrikedom och kvalitet. Själv har jag egentligen inte spelat något av dem men sannolikheten att jag nu köper dem har ökat ofantligt. När det gäller rollspelen gör det ont att de ska vara så galet dyrt att beställa från USA.
När jag gick i mellan och högstadiet gick säkert ett och ett halvt års veckopeng åt till Magic: the gathering, en månadspeng räckte till fyra boosters (och det var på den tiden man fick mana i dem), sen gällde det att byta med kompisar; det fanns inget internet så TV-spelsbörsens prislista eller nått gammalt nummer av Scrye fick avgöra värdet. Oftast struntade vi i det och kollade bara på hur bra korten var. Jag spelade mest en röd lek med mycket eldbollar, goblins, desintigrate och all that jazz.
Sedan blev vi några år äldre och började köpa Warhammergubbar för alla våra pengar i stället.
Nån gång under de svåra åren efter gymnasiet sålde jag alla mina kort på Absolut Spel. Jag vill minnas det som att jag fick typ 1000 kronor för några av korten och att nörden i kassan motsträvigt lät mig lämna kvar resten av korthögen också. Det kanske är en helt orimlig summa pengar för en handfull revised rares, eller så var det inte det. Hursom: korten omvandlades i pasta, krossade tomater och sunkhaksöl.
Här kunde vår historia ha slutat, en fin men poänglös historia över den tid som en gång var.
För två veckor sedan klev jag över till en kompis för att hänga och jag inser så fort jag kommer in i lägenheten att vi spelar Tevespel på allvar, stämningen är laddad och ingen är glad. Det är ett av de få tillfällen i den moderna tiden där rökning är tillåten inomhus. Mina två vänner sitter och klämmer krampaktigt sönder sina xbox kontroller medan fienden på skärmen sliter dem i bitar. De spelar magic 2012, archenemy-läget när tre spelare möter en gemensam fiende som utöver sina 40 liv har en extralek med fuskkort som varje runda gör livet surt för de tre spelarna.
Jag får en kontroll, en tuborg trefemma, ett paket vita malboro och en vit lek. Det är så mycket på som står på spel att jag måste överföra min egen live-profil vilket, som alla som prövat vet, tar lång tid. Vi samlar sinnena och förbereder oss till strid, det är hiskligt svårt och gång på gång slås våra monter ihjäl, våra besvärjelser rinner av ärkefienden som vatten och vår livsmätare sjunker som stenar. Ärkefienden skrattar åt oss, men han har begått ett misstag, han har missat det där med envishet. Vi besegrar honom på tionde försöket och ger oss sedan på nästa, och nästa.
Det tar nästan tio timmar innan jag hes, rödgråten, folkölspackad och rökskadad segrande vandrar hem i morgonsolen. Något har hänt mig. Magic har drabbat mig igen, men på ett annat sätt än när jag var liten. Nu är det den vana brädspelaren som tilltalas. Lekbyggande känns spännande, försöka förstå nå nya nivåer av hur regler kan kombineras. Jag kan inte sova längre (egentligen en lögn, jag har aldrig kunnat sova), jag har börjat läsa intervjuer och strategier på svenskamagic.se och jag vet att den 15 juli släpptes årets kollektion av kort. Som vuxen är det en smal sak att köpa sig en fin lek. Idag börjar min semester. Risken är överhängande att jag kliver ner på Dragons Lair för att köpa mig en display (som jag har lärt mig att en box med boosters heter), jag ska bara hitta någon av mina allierade xbox-magic-spelare som också är ledig…
ITS ON, ERA JÄVLAR!
Lagom till att Playground #2 når avantgardistiska vuxenlajvare norden över har boningen hittat nummer ett på SF-Bokhandeln och tar sig en genomläsning…
Jag köpte utan att tänka mer på saken en tidning med en tjej och en pistol på framsidan, en tagligne om rollspel och rubriker i stil med “dungeons, dungeons, dungeons” och “Play the game, get laid”. Insidan beskriver bdsm-träffar i mörka finska källare, texter om att förälska sig i fiktiva figurer och analyser av mobbing och gruppvåldtäkt.
Jag börjar undra om det inte är den andra sortens rollspel som titeln syftar på, men sen dyker det upp en försäkrande bild på den röda D&D lådan.
Och hur är själva tidningen då? Spretig.
Jag funderar över vem som är målgruppen, även jag som aldrig har lajvat känner mig tillräckligt bekant med jeepform och deras spel Fat Man Down och Gang Rape för att inte känna mig varken upplyst eller utmanad av texterna om dem samtidigt som en del artiklar flyger helt över mitt huvud (den om grannen/mördaren framför allt).
Jag tänker köpa nummer två av tidningen om den någon gång befinner sig på SF-bok samtidigt som jag gör det, men jag tänker inte anstränga mig mer än så, och det kan jag inte föreslå att någon annan heller gör.
Avslutningsvis har tidningen en blogg på playgroundmagazine.net och den tycker jag är rätt så grym, så lägg till den i era rrs läsare.
Efter en oförtjänt lång paus fortsätter serien om norska rollspel. Vi tar våra första stapplande steg i den norska underjorden på den utmärkt trevliga bloggen Det er en ork i brønna! Men det är inte för trevlighetens skull vi är här. Nej, det är på grund av de rollspel som glittrar förföriskt i brunnens botten.
Det första spelet heter I min skygge, och handlar om att ta livet av sig. Spelt är smakfullt utformat som en fonus-broschyr och kretsar runt den stora frågan – varför gjorde han/hon/hen det? Kanske kan spelomgången ge ett svar på frågan, men det finns ingen garanti. Kanske stannar frågan kvar, blir ännu mer svårförståelig. Det är det som är spelets storhet. Allt som behövs för att börja spela är en vanlig kortlek och att man läser scenanvisningarna någorlunda noggrant.
Det andra spelet är något helt annat. RATS är en sorts inverterad postapokalyptisk dungeon-crawl, där människor blivit fördjurligade (ja, jag hittade på ordet) och lever i underjordiska gångar. Äventyrarna stöter på psi-mutanter (visst är det märkligt att post-apokalypsen ofelbart medför psykiska krafter?), urverksrobotar och totems. Är de riktigt modiga vågar de sig upp på ytan, vilket öppnar upp för fantastiska anti-dungeons.
Som grädde på moset finns Call-äventyret Mysteriet på Kvenvær. Tre olika produkter i tre olika genres alltså. Det ni!
Nästa vecka fortsätter rundturen. Då går vi någon helt annan stans.
Fienden är ingen vanlig speltidning. Den är inte ens en tidning. Den är en Kulturtidskrift. Jag tror aldrig någonsin jag läst en sådan. Jag vet inte ens om det finns fler, och i sådana fall hur de fungerar. Eller ja, jag förstår ju att det är en tidning – förlåt tidskrift – om någon typ av mänskliga yttringar. Men sen tar min kunskap slut. Bara en sådan sak är ju skitspännande.
Min första tanke är att det är lite larvigt. Fienden utropar sig själv till fiende mot alla andra. Nu ska etablissemanget utmanas. Ny tid, ny skola. Det är en tidskrift av allvarliga män och en kvinna, som handlar om allvarliga män och två kvinnor. Kärnan i läsarkretsen är en massa män och nån kvinna. Kanske är det en väldigt traditionell kultur, tänker jag, som åsyftas i kulturtidskifter. Manlig och museal. Åskådande.
Min andra tanke är att det är väldigt förståeligt. Gammal, redan etablerad, kultur kämpar för att bli ungdomlig och hipp. Tillmötesgående. Det är ok med dansband, ok med ullared-mode, ok med böcker i telefonen. Men så är den redan säker på sin sak. Ingen kan tvivla på att musik eller litteratur är kultur, ja till och med konst. Nyare kultur har det kämpigare. Street-art, rollspel, tv-spel, slacklining – sånt strävar upp, mot högre status. Det vill in på museum och bli fint. För hur kan vi annars skapa trygghet? Vi är ju för fan allvarliga män – och nån kvinna. Gud förbjude att vi sitter och leker på fritiden. Vi utövar Kultur.
Kanske är det en sån kultur, tänker jag, som åsyftas i kulturtidskrifter. En som vill skapa vuxenhet genom att distansera sig från barndomens obekymrade lekar och tonårens osäkra grabbighet.
Min tredje tanke är, ganska ordagrant, “varför skulle jag vilja läsa 19 sidor i skitliten text som förklarar handlingen i sju spel som jag aldrig hört talas om?” Den tanken visar sig vara helt fel. Det visar sig att det är just den artikeln som jag alltid hoppats på att få läsa, men aldrig har läst. Det är den artikeln som förklarar varför Fienden är en jätteviktigt tidning, oavsett vad man tycker om allt det andra. För när spelen presenteras, i all sin enkelhet och komplexitet, inser jag vad jag, eller snarare alla vi, har missat.
Förstå mig rätt. Jag är inte säker på att jag skulle köpa och spela ett spel som handlar om ett barn som kysser uteliggare. Jag är inte ens säker på att det är mer, eller bättre, Kultur än Bayonetta. Men jag är säker på att det är annorlunda. Och jag är säker på att jag vill veta att det finns olika alternativ, så att jag kan välja det spel, eller den kulturyttring, som jag är sugen på. Därför behövs det en tidning som uppmärksammar det som andra glömmer bort. Därför behövs en tidning som får dig att tänka. Både “nej!” och “ja!”, både “hurra!” och “vaffan?” och en hel massa andra tankar.
Läs den.
Cyberpunk är hetare än någonsin. Nästa stjärnskott på himlen heter Technoir, och erbjuder den kombination av film noir och cyberpunk som vi alla längtat efter sedan Blade Runner klipptes om till oigenkännlighet. Fram till fredag 1 juli kan du hjälpa till att göra Technoir verklighet. För en modest donation nu får du spelet när det är klart, både som tryckt produkt och som .pdf. Dessutom har du också chansen att skaffa en hel massa annan jox.
Och det bästa med kråksången är att dollarn är så billig just nu…
Nu har det gått en månad sedan Teknochock släpptes, och det är dags för en första lägesuppdatering. Spelet har fått genomgående positiv respons även om – det ska sägas – graden av positivitet har varierat.
Indierummet Nordnordost menar att spelet är en nostalgichock, och liknar det vid nittiotalet på steroider.
Speltidningen saknar stats för fiender och spelledarpersoner, men uppskattar färgcirkeln och de förenklade SLP-formulären.
Spelet har provspelats hos Tärningen Avgör och på Dragon’s Lair. Spelrapporter därifrån finns att läsa på rollspel.nu.
Försäljningen har gått sådär. Förmodligen verkar Widget-shopen en smula avskräckande, men tvärt emot vad man kan tro är den helt legit. Under tiden har rollspelsgruvan, den hemliga plats under boningens högkvarter där nya fantasier bryts fram ur hälleberget, jobbat oregelbundna arbetstider. Ett flertal nya äventyr är på väg; såväl omarbetade klassiker som glänsande nya – men inte moderna – skapelser. Dessutom har planer börjat smidas inför Stockholms Spelkonvent.
Vi ses i rännstenen!
Nyheten nådde precis oss i redaktionen att Riotminds har valt att avsluta sin verksamhet. De meddelar via sin webbplats att onlinetjänsten, som numera är den plattform där de valt att publicera sina produkter kommer fortsätta att rulla. Det är oklart om det fortfarande innebär att det är en betaltjänst. Naturligtvis tråkiga nyheter men kanske inte helt förvånande med tanke på beslutet att helt överge trycka produkter. Man kan ju i efterhand se det som ett led i att trappa ner produktionen eller ett misslyckat försök.
Varumärket Drakar och demoner står nu för första gången på över ett decennium utan ett förlag som vill driva varumärket framåt. Två rollspelsförlag har också på kort tid valt att helt avsluta sina verksamhet nämligen Riotminds och Järnringen. Det är tuffa tider och vi får se framtiden kommer att erbjuda. Sverige bubblar dock fortfarande av produktivitet och bara i år har flera nya rollspel släppts. Men det är helt andra aktörer som gör dessa, inga stora förlag men ambitioner, är det idag möjligt att producera rollspel i den skalan i Sverige? Ska vi återigen börja tala om rollspelsdöden? Jag sätter mina förhoppningar till att Fallen Publishing och Fria Ligan kommer bli nästa arvtagare. Men att ge ut kommersiellt gångbara produkter på svenska känns som en död idé, marknaden är helt enkelt för liten.
Rollspelsbloggen Boningen, eller rättare sagt jag: Jocke, hade det stora nöjet att vara med i debattklubben Jättesmå frågor i dagens avsnitt av Jättestora frågor med Johanna Koljonen. Jag och Julia Skott drabbade samman i den lika oviktiga som livsavgörande frågan om kungen borde ha mer makt, efter som det fungera så bra i Sagan om Ringen. Det var otroligt kul att göra radio och jag rekommenderar alla som får möjligheten att tacka ja.
Jag hade hoppats på att kunna plugga Teknochock på något sätt, men jag fick inte in det i fantasydebatten.
Det går att lyssna på programmet och rösta på vem som var bäst på att debattera här.
Som en brasklapp så är jag varken nått större fan av sagan om ringen eller kungen, men vad gör man inte för fem minuter berömmelse?