Iskallt inferno, del 2

Säga vad man vill: att äga ett rymdskepp måste vara bland det mest problematiska som finns. Javisst, det låter tufft. Åka jättefort vart man vill. Skjuta laserkanoner. Manövrera genom asteroidbälten. Problemet är att du bara får åka i ditt rymdskepp när du inte spelar. Så fort ett äventyr sätter i gång tar det roliga slut. Då är det alltid nåt reglage som är trasigt så att rymdskeppet vackert får stanna på marken. Det här problemet gäller för övrigt inte bara rymdskepp, utan kan generaliseras till de flesta typer av transportmedel. Jaså – du har spenderat alla dina bakgrundspoäng på att köpa en enhörning som du ska rida på? När äventyret börjar är din enhörning sjuk eller måste skos om så du rider på en vanlig tråkig häst istället. Ett vikingaskepp? Det läcker. Åk med galären. En porsche? Trängselskatt.

Ett tag gick det någon sorts mani i det här. Äventyrskonstruktörer gick till bisarra extremer för att hindra rollpersonerna från att få använda det som gjorde dem speciella. En sorts anti-flaggning. Järnpyramider för den som använder magi. Odödliga gastar för den som använder svärd. Automater för att kontra den sociale. Allt var omöjligt.

Numer är fenomenet på tillbakagång, men i rymden finns det tyvärr fortfarande. I såväl Ghazalis sista färd som Iskallt inferno måste rollpersonerna åka i baksätet på någon annans skepp istället för att köra sitt eget. Det finns dock en god nyhet. I det senare fallet, Iskallt inferno, är problemet synnerligen lätt att åtgärda för den händige. Äventyret fungerar nämligen precis lika bra om hela sällskapet är ombord på rollpersonernas skepp istället för på Giftgrodan – kanske till och med bättre.

Är du SL rekommenderas alltså varm att du ändrar om i inledningen och låter rollpersonerna åka i sitt eget skepp istället. Som en bonus får du också en tuff Star Wars-scen som prolog, när Yusuf Farah kontaktar rymdpiloten i ditt sällskap på en sjaskig bar och förhandlar om priset under misstänksamma blickar till höger och vänster. Värt!

Iskallt inferno utspelar sig på en isplanet. Sånt gillar vi! Det är snö, vinande vindar, tjongande korridorer och vetenskapliga experiment som gått fel. Lätt att läsa, rikligt illustrerat och stämningsfullt. Handlingen drar dock ned helhetsintrycket något. För en någorlunda van konsument av populärkultur erbjuder äventyret väldigt välbekanta idéer. Om du tycker det är ett problem eller en styrka beror på hur kräsen du är. Själv lutar jag åt att det är ett problem, eftersom det gör att äventyret känns onödigt slätstruket. Coriolis har alltid känt som något mer än bara “vanlig” sci-fi, åtminstone när man ser till stämning och atmosfär. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de välnötta idéerna gör att scenariot är lätt att sätta sig in i, även för en ovan spelgrupp.

Sammanfattningsvis är Iskallt inferno ett helt ok äventyr med högt produktionsvärde. För en mindre erfaren rollspelare kan äventyret till och med vara riktigt bra. Dessutom är det ett riktigt kap om du hittar det på konvent. Är du en van rollspelare gör du däremot klokt i att möblera om rätt friskt, för att komma bort från det generiska och närmare Coriolis mystiska själ.

B-boys & aliens

Såg precis Attack the Block. Den var över förväntan: smårolig, snygg och tuff. Mest lever den på ett bra soundtrack samt att det är häftigt med tonårsgangsters. Och, förstås, Londondialekt.

Om du har problem att stå ut med utomjordingarna (vilket är helt legitimt även om det fortfarande känns fräschare med rymdmonster än med levande döda) är Banlieue 13 eller Yamakasi ungefär samma filmer, fast mer jordnära och med längre spring-scener. Skulle man placera dem alla tre på en rad skulle Attack the Block hamna i mitten. Inte bäst, inte sämst – bara förvånande fet.

Rollspel: ett fantastiskt fritidsintresse

Det finns många anledningar att spela rollspel.

Vissa gör det för att få utlopp för sin kreativitet. För att få fantisera fritt och kravlöst, utan annat mål och mening än glädjen i att berätta sagor och rövarhistorier tillsammans med sina vänner. Alla spel är olika. Vad som händer beror bara på dem som spelar och det som uppstår spontant när olika idéer och infall kolliderar och vävs samman.

För andra är rollspel främst eskapism – en chans att slippa vara sig själv för en stund.

Somliga spelar rollspel för att utveckla sig själva. Att låtsas vara någon annan är ett tryggt sätt att fundera runt sig själv. Vad skulle hända om jag hade ett annat kön, eller om jag kom från en annan plats? Hur skulle det påverka mig? Vad skulle hända om jag var rik istället för fattig, eller fattig istället för rik? Hur låtsas man vara självsäker, eller nervös, eller öppen? Att ikläda sig andra roller än de man blivit tilldelad av omgivningen kan vara ett sätt att fundera över sin egen roll.

De flesta spelar rollspel för att det är socialt. Det är helt enkelt en anledning att träffa sina vänner. Som att titta på en film, fast man får prata samtidigt. En del passar på att fika medan de spelar, andra springer i tvättstugan eller passar barnen. Några fyller sin lunchrast med äventyr eller åker på konvent för att träffa rollspelare från hela landet.

Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, Sverok, har mer än 120 000 medlemmar. Det är förstås inte alla som spelar rollspel, men många gör det. Medlemsantalet kan jämföras med idrottsföreningarna: 156 000 ungdomar är med i en fotbollsförening, 58 000 ungdomar spelar innebandy. Att det är så många som spelar kan ibland vara svårt att tro – särskilt om man ser till det utrymme hobbyn får i media.

I dag börjar Sveroks spelvecka, ett årligt återkommande evenemang för att lyfta fram olika typer av fantastiska fritidsintressen. Du hittar hela spelveckans program på spelveckan.se, men det går precis lika bra att träffa några vänner och låta fantasin göra resten. Behöver du en anledning, kan du låna en från listan ovanför.

Lycka till!

Regelfest i Midgård

Höstens största och mest efterlängtade spelsläpp är här: The One Ring från Cubicle 7.

Det första som slår en är den särskilda glädje som bara kan rymmas i en låda. I fallet The One Ring är det inte en klassisk box utan ett “slipcase” vilket är snarlikt gammalsvenskans “tidningssamlare” men dubbelt så tufft eftersom det heter något på engelska. Konstruktionen är väl inte bara bra, men känslan är god. Framförallt är det kul att inte bara köpa en rollspelsbok utan ett helt spel – komplett med kartor, böcker, tärningar och förpackningsmaterial. Spel som levereras kompletta i en låda alltid är bättre än spel som inte gör det. Jämför Trudvang (lådan) med Drakar och Demoner 6/Expert och Online. Om mediet är budskapet, då är fanimej förpackningen innehållet.

Samma sak gäller med rollformuläret. Redan en snabb blick på förklarar att spelet kommer vara stämningsfullt, innehålla “nya” regellösningar och roliga färdigheter. Ett bra rollformulär suger dig in i spelet: gör dig förväntansfull och positiv. Det är precis ett sådant formulär som The One Ring har. Vill man vara elak kan man säga att det behövs.

Allvaret börjar när regelboken öppnas.

Reglerna är inte dåliga. De är bra. Ibland till och med jättebra. Som systemet med skador. Min maggropskänsla är att det är det snyggaste bokföringssystemet som jag sett. Har du rustning blir du snabbare utmattad, men utan rustning ökar risken att du blir skadad och dör. Det är inte bara elegant, utan känns också väldigt mycket Midgård. Att slåss är tröttsamt och svettigt och blir du skadad är det allvarligt. Fint.

Nej, reglerna är inte dåliga. De är bara många. Väldigt många. Här finns sida upp och sida ned av olika regelsystem som samverkar på olika sätt. Att sätta sig in i spelet är en styv uppgift. Att skita i reglerna och chansa eller köra på rutin låter sig knappt göras.

Regeltätheten blir tydligast i mekanikens utkanter, till exempel när rollpersonerna interagerar med en spelledarperson. Det finns till exempel två separata system för att mäta rikedom. I mer avancerade sociala interaktioner kan det finnas fem värden som påverkar hur du blir bemött, utöver diegetiska faktorer som vad din rollperson faktiskt säger till sin värd. Och förresten, vissa diegetiska faktorer (till exempel att man påminner om en gammal sång) kan också sätta igång mekaniska fördelar och nackdelar.

Den enorma mängden regler kombinerat med Tolkiens moraliserade gör The One Ring till ett skräckinjagande spel. Samtidigt finns där mycket spelglädje och spännande lösningar. Är du ett Tolkien-fan är rollspelet ett måste, en fantasieggande regelfest som är mycket trogen stämningen i böckerna. I annat fall är det värt att lura en kompis att läsa igenom det istället. Funkar inte det är det bara att bita ihop, ladda med energidryck och socker. Kanske dra ihop en studiegrupp. I slutändan kommer det att vara värt det.

Du hittar hela rollformuläret på Cubicle 7s hemsida. Du kan också läsa en annan recension på Irrfärder utan slut.

Iskallt inferno, del 1

På återbesök i den tredje horisonten!

Under hösten har Fria Ligan släppt två äventyr på print on demand: Ljusblommans mörka blad och Iskallt inferno. Äventyren är inte bara de första sedan Fria Ligan tog över ansvaret för Coriolis, utan också den nygamla spelverkstadens första produkter utanför Fenix.

Enligt foldertexterna är det inte mycket som skiljer de två äventyren från varandra.

Iskallt inferno utspelar sig i en forskningsstation på en övergiven gruvbas. Ett meddelande från en försvunnen forskare har nått äventyrarna (eller deras uppdragsgivare) med löftet om en värdefull hemlighet och de ger sig av för att finna den. Men vad hände egentligen på forskningsbasen Dhaab? Och vilken hemlighet är det som ruvar i dess mörka valv?

Ljusblommans mörka blad utspelar sig i ett övergivet rymdskepp vid en avlägsen gruvbas. Ett meddelande från en tidigare försvunnen frihandlare har nått hjältarna som ger sig av dit. Men vad hände egentligen med frihandlaren och hans besättning när de anlände till Djachroum? Och vad döljer sig i rymdskeppets inre?

Vi valde det senare. Iskallt inferno uruppfördes på Stockholms spelkonvent 2010 för ganska precis ett år sedan, och lanserades då med den utmärkta tag-linen “hur kallt är DITT inferno?”. Självklart måste ett sådant scenario upplevas.

Vi återuppväckte våra gamla rollpersoner ur deras kryosömn. Ashkan – pojken från slummen som säljer stöldgods och drömmer om stora ting. Jacobi Eufrat – den vidskeplige rymdpiloten med ett hemsökt skepp. Django Pada – hans helighet Ayatollan av Makashka. Tillsammans gav de sig än en gång ut för att tjäna birr. Det var dags att mäta temperaturen i helvetet.

Fortsättning följer på torsdag 3 november. Passa på att spela äventyret du också, så kan vi jämföra upplevelser. Du köper det enklast via Fria Ligans webbshop.

Årets finska hype från Essen

Vi har i tidigare diskussioner om brädspelens popularitet i Sverige, diskuterat Finland och att utvecklingen där är mer positiv. Detta syntes om inte annat på årets Essen som hölls i helgen där brädspelet Eclipse utgivet av Lautapelit.fi blev årets hype. Spelet kommer samtidigt att ges ut på engelska, franska, polska, italienska och tyska. Men inte på svenska eller finska. Det är ett “euro 4X space”-spel ( eXplore, eXpand, eXploit, and eXterminate), där spelarna utvecklar sitt rymdimperium i tappning av mer europeisk speldesign. 4X spelen är trend som verkar hålla i sig med flera titlar på temat under året (ex. Space Empires:4X)

Konstruktören är  Touko Tahkokallio, som också ligger bakom årets andra finska hype Welcome to Walnut Grove. Detta spel är beskrivet som en blandning mellan Settlers of Catan och Agricola, det låter som en given hit. Spelet ges ut av Lookout Games, som ligger bakom Agricola och Le Havre, alltså bådar det för kvalitet. Agricola var fram till i somras rankat som världens bästa spel.

Vi kan alltså se en utveckling då ett antal finska spelkonstruktörer med hjälp av Lautapelit.fi lyckats få  internationell uppmärksamhet. Lautapelit.fi arbetar främst med att översätta spel utländska spel till den finska och svenska marknaden men har nu också börjat arbeta med inhemska konstruktörer. Kanske är det just Lautapelit.fi som svenska designers ska vända sig till? Speltillverkare dyker upp i hela Europa nu, ex. Polen, Tjeckien, Portugal, Italien, Holland och Finland. Sverige representeras idag av ett spelföretag Gigantoskop.

 

Join the Block Side

Jag ger mig, det är en dålig rubrik, men det är inte de underbara bilderna jag sett. Vesa Lehtimäki (Avanaut) har gjort det vi alla drömde om som små, få vårt Lego att leva. Gå in på hans Flickr-sida för att se  och förundras. Han har främst fokuserat sitt fotografiska arbete på Star Wars Lego men också Indiana Jones. Förresten slutar jag aldrig att förundras över Legos utveckling de närmaste 10 åren.

 

Jag har alltid gillat Chronopia

Det är en av de fulaste sakerna man kan säga i rollspelssverige. Ett tag var det fulare att hata friform, sen insåg folk att det finns en del i deras belöningscenter som bara stimuleras av att gå ner i en mörk grotta och medelst yxa hugga ner en stor mängd fiender för att sedan ta deras guld.

Chronopia har inte haft samma revival. Jag förstår inte varför? hur kan en oändlig stad full med äventyr, intriger, onda alver, tidsmagiker, trollgänget, de tusen fröjdernas gata och wongoser inte få vare rollspeares frusna hjärta att tina? Hur kan en miljö som rymmer både runsvärd, isdrottningar, dödskulter och diselpunkdvärgar och gobliner inte få en glimt av äventyrslusta att tändas i deras ögon?

bloggen tusen mil bort har ställt en diagnos. Det handlar om avsaknaden av tabeller. Tabeller och kattfångare, det är så man vinner rollspelares hjärtan. Se tex. denna fantastiska tabell på beväpning för spelaren som inte har så många slantar i sin börs och känn hur viljan att spela i en uråldrig, toppmodern och oändligt stor stad drabbar dig som en tonårsförälskelse!
Beväpna er med avloppsfylda kanyler och kattsaxar, Slå på 23 på fighttabellen och kämpa sedan mot sju arga herbalister. Det blir en helkväll.

Om brädspelens popularitet

I måndags rapporterade Johan att försäljningen av brädspel svajar betänkligt. Siffrorna var alarmerande. Den stora frågan var om det går upp eller ned för branchen, och i sådana fall vad det beror på.

Jag vill därför ta tillfället i akt att skissera följande scenario.Kanske kan det sprida lite ljus över GFKs försäljningsstatistik.

spelet som förstörde Sverige?

A. 2006 lanserades Stockholmsspelet. Det delade effektivt befolkningen i två läger: de som aldrig ville spela ett annat spel om det inte såldes på grandpa och de som aldrig ville spela något spel alls igen. Försäljningen sjönk som en sten.

B. Fem år senare har det gått tillräckligt lång tid för att de som blev avskräckta från brädspel är villiga att ompröva sitt beslut. Detta sug paras med att DesignTorget fyller sitt lager och säljer flera spel med fyndiga frågor om hipsterkultur.

C. Trenden vänder upp till dess spelen fått spridning, och gemene man återigen inser att det är skittråkigt med frågespel – särskilt om de är gjorda på en eftermiddag av en reklambyrå.

D. Siffrorna vänder nedåt igen.