ARKIVET
Sitter precis som alla andra och läser D&D Next och känner mig pepp – intakt grund och några smakfulla ändringar. Ingen förändring som jag hittat hittills har känts som ett steg mot det sämre. Mer fantasi, mindre fyrkantighet. Bara en sån sak.
Det ska bli spännande att se om känslan av fräscht kan överföras till den förmodade hyllmetern med bokserier, men jag är försiktigt hoppfull.
Du hittar D&D Next här.
På onsdag blir det rollspel på Dragon’s Lair för tredje och sista gången denna vår. Som vanligt håller vi på från 18 till stängning och bjuder på en buffé av spel som bara väntar på att bli dina nya favoritspel.
Förhoppningen är att träffa på och slåss mot (minst) en dinosaurie, men man vet ju aldrig…
Som vanligt är det bara att komma när man vill och gå när man vill.
Piruett-Magnus påpekade i en post att rollspel i det närmaste är att betrakta som en egen genre. Alla rollspel har ungefär samma berättelse, vilket gör att ett fantasyrollspel har mer likhet med ett science fiction-rollspel än med en fantasybok eller fantasyfilm. (Mot detta kan förstås invändas att en science fiction-film ofta har mer likheter med en dramathriller än med en bok, att ett radioprogram i P3 ofta har mer likheter med ett radioprogram i Mix Megapol än med ett lajv – även om det är Johanna Koljonen som råkar hålla i spakarna – eller att en fantomentidning ofta har större likheter med en bamsetidning än med ett resereportage, men det hör inte hit.)
Jag tycker idén är tilltalande. Om vi accepterar att rollspel är en egen genre, dyker en naturlig följdfråga upp: kan rollspel överföras till andra medier. Efter att ha läst Spiran och Staven, kan jag svara att JA – det går.
Spiran och Staven är en rollspelsbok, alltså inte ett rollspelsspel utan en bok i genren rollspel. Boken handlar om ett gäng figurer som, inom ramen för en övergripande och ganska episk historia, questar runt i Gondica. Under resan får läsaren en god inblick i Gondicas värld, och gång på gång kommer jag på mig själv med att fundera över hur jag kunde tycka världen var så krånglig i rollspels-spelet men så rimlig i bokform. För den som vill få en bättre förståelse för Gondica kan boken alltså varmt rekommenderas. Bokens första del bjuder också på en oväntad vändning som kändes ganska uppfriskande.
Samtidigt är den grundläggande berättelsen inte särskilt spännande, och rollspelskänslan där olika äventyr följer varandra utan annan skenbar röd tråd än att hjältarna går in på ett ställe gör att handlingen känns förvirrad. Troligtvis hade berättelserna tjänat på att presenteras i separat noveller à la Conan, eftersom det då hade blivit lättare att acceptera händelseförloppet. Att boken flörtar friskt med fantasybok-genrens fäbless för tonårssex hjälper inte heller helhetsintrycket, särskilt inte som förförande ord som “jag vill smaka dina frukter” (sid 185) snarast för tankarna till Percy Tårars mekluba.
Sammanfattningsvis är Spiran och Staven en ganska ospännande bok, vars stora förtjänst är den detaljerade värld som presenteras. Framförallt är tilltaget att använda nästan-språket esperanto för att skapa uttryck som både känns främmande och förståeliga ett genidrag. Om du finner boken läsvärd eller inte beror kanske främst på din grundinställning till Gondica. Den som i likhet med mig har spelat Gondica och fått en positiv grundkänsla men aldrig riktigt förstått det hela kommer om inte annat bli sugen på att spela spelet igen. För den som däremot inte har något förhållande till Gondica, blir behållningen mer tveksam.
Är det möjligt att en sak som interaktion, som är hela grejen i brädspel, inte på något vis påverkar roligheten i ett rollspel?
Jag tror inte det. Däremot tror jag att rollspel av historiska anledningar fokuserat på interaktion mellan spelare och spelledare, istället för mellan alla deltagare. Spelledaren har helt enkelt setts som lite mer viktig än alla andra, och utifrån den hierarkin är det en fullt rimlig slutsats att spelarna ska stå i kö för att få interagera med den viktiga spelledaren.
Jag tror nämligen att möjligheten att interagera är minst lika väsentlig i rollspel som i brädspel. Det är därför spelarna kivas om skatten – inte för att de bryr sig skitmycket om ett låtsassvärd utan för att resursfördelning innebär en möjlighet att interagera med varandra. Det är därför spelare låter rollpersonerna tävla om meningslösheter som vem som kommer först upp för kullen. Och det är därför som du, när du skriver äventyr, tänker att det vore så mycket lättare att ha en huvudperson istället för fem.
Däremot tror jag att möjligheten att på ett regelstyrt sätt interagera med andra deltagare är mycket underutforskad i rollspel. Interaktionsreglerna sträcker sig i princip till att slåss, och att slåss mot sina vänner är inte alltid passande. I klassiska grottkräl är uppbyggnaden ganska rimlig, eftersom du genom din rollperson tävlar mot äventyret. I moderna rollspel däremot, där det är mindre tydligt fokus på att äventyret ska besegras, blir kösystemet en arkaisk rest.
Nu tänker du förstås: vilken tur att det finns spelledarlösa rollspel där problemet är ur världen. FEL. För det första är jag inte jätteförtjust i spelledarlösa spel. För det andra är förekomsten av spelledarlösa spel inte en ursäkt för de som har spelledare att inte vara optimala. Och för det tredje behöver avsaknaden av spelledare inte alls lösa problemet.
Därför skulle jag vilja uppmuntra dig, när du skriver rollspel i framtiden, att fundera över vad en färdighet innebär i verkligheten och inte bara vad den åstadkommer i fiktionen. Och när du funderar på det, fundera över vilket utrymme för interaktion den ger. Kan du påverka en annan spelares rollperson att göra något, eller förändra hennes valmöjligheter? Kan du ge något till henne, eller ta något ifrån henne? Får du ställa en fråga, eller kan du ge ett svar? Kan du sätta något på spel och kan du vinna något, baserat på vad hon gör?
Den medvetenheten tror jag kan de ditt spel en ny dimension.
Häromdagen, när jag satt och läste Genesis Banansystem, kom jag att tänka på en grej som legat om grumlat i mitt sinne: rollspel är överlag märkligt dåliga på att hantera interaktion mellan deltagarna. Konstigt, men sant.
Om vi tittar på brädspel istället, så handlar alla bra spel om just interaktion. Till och med supertråkiga spel som Fia, kan överleva genom att knuffen läggs till. Plötsligt har du en chans att interagera med de andra deltagarna, och spelet blir oändligt mycket roligt. Brädspel där interaktionsmöjligheten saknas blir sällan spelade mer än en gång: det är kanske roligt, men inte roligare än att lägga patiens i samma rum som någon annan lägger patiens. Drakborgen, till exempel, är ju fullt av “oj, undrar vad slumpen ställer till med den här gången”-glädje. Ändå husreglar man fort som fan in att två äventyrare visst kan stå i samma rum, ta varandras skatter och slåss. Utan sådana tillägg kan man lika gärna kolla på b-film för att tillfredsställa sitt “hur fan hände det här”-behov.
Om interaktion mellan deltagarna är brädspelens adelsmärke, är det desto mer frånvarande i (traditionella) rollspel. Något hårdraget kan man säga att ett rollspel fungerar som en kö, där spelledaren har rollen av ransoneringsman. Alla spelare väntar på att få audiens och interagera med henne, och medan de väntar kan de inte göra mycket alls.
Joakim är åter till helgen med raporter från Magic Grand Prix Malmö.
I helgen gör Magic eliten upp i Pro Tour Avacyn Restored, från Barcelona. Det blir en tre dagar av direktsänd av Magic i toppklass. Ska någon i team Channelfireball återigen stå som segrar precis som på Hawaii genom Brian Kibler? Eller kommer nykomlingarna Starcitygames Blue byggt en lek som matchar? Det största hotet för alla är nog ändå Starcitygames Black med legendarer som Kai Budde, Patrick Chapin och Jon Finkel.
Själv hoppas jag naturligtvis på våra svenskar. Du kan läsa om dem på den utomordentliga webbplatsen Svenska Magic. Andra jag kommer hålla koll på är amerikanerna Jackie Lee, Conley Woods och Jonathon Loucks.
Följ allting direkt via Wizards of the Coasts webcast. Trevlig helg!
Internet är fullt av sidor som man surfar in på ibland och tänker: bra sida, synd bara att de verkar ha gått under jorden. Kurragömmaklubben Kamouflage driver en sådan sida. På så gott som varje redaktionsmöte vi haft på boningen har frågan lyfts om sidan inte är att klassa som inaktiv och det är dags att ta bort länken. Samtidigt har något hindrat oss – måhända en dåres hopp, men ändå ett hopp. Och hoppet verkar ha besannats: för några veckor sedan publicerade KKKamouflage nyheten om det evigt gäckande scenariot Solnedgång över Kykladerna är klart. För dig som inte vet vad det hela rör sig om är Solnedgång… del två i en utlovad ångpunk-trilogi. Tidigare har del ett och tre spelats på GothCon. Ettan var fantastisk, trean var… tja, mitt emellan. En mycket märklig del i scenariot var att ingen fick tala om det som hade hänt i Grekland, vilket förstås berodde på att inte ens scenarioförfattarna visste vad som hänt. Nu vet de, och snart vet också vi!
Som en mindre munter nyhet kan vi, också någon vecka försenat, berätta att det sjukt inflytelserika forumet the Forge stänger ned. Om detta innebär att old school har besegrat new school, eller om indie-rörelsen bara ömsar skinn, återstår att se. Precis som med iDOD blir samvetsfrågan om du vill säkra dina framtida skryträttigheter och kunna säga att du var där. I sådana fall har du fram till slutet av maj på dig att göra din röst hörd. För mer info kan du besöka anyway, eller varför inte själva forumet.
Och såklart: nyckelringsrollspelet. Praktiskt att ha med sig överallt. På resan tillexempel, eller när man drar hem till polarna och inte riktigt vet om någon har planerat något. Eller för samlaren som har allt utom ett sjukt litet rollspel.
Fringe är min favoritteve just nu, i väntan på en ny vända Doctor Who. Jag har gillat Fringe från den första Arkiv X-liknade säsongen och seriens framtid har vart en minst lika stor nagelbitare som seriens rafflande bågar*.
Om vi ser till seriens handling har det gått från ett klassiskt veckans monster upplägg där vi bland annat fick jaga bankrånare som kunde gå igenom väggar och möta den fantastiske ödlepojken till ett virrvarr av tidsresor, maskiner som kodar om själva verkligheten och minst tre sorters dubbelgångare.
I vår värd är historien en annan. Fringe fick den ökända sändningstiden på Fox som kalls “Friday night death slot” en sändningstid som ger teveserier så usla tittarsiffror att de läggs ner lagom till sommaren. bara Arkiv X höll sig flytande på fredagskvällarna tack vare en gedigen fanbase. Hur har då Fringe klarat sig? Jo: dåligt, riktigt dåligt. Frigne är den minst sedda teveserien på Fox, eller över huvudtaget på amerikansk finteve. Dessutom är serien väldigt dyr att spela in efter som det ska till massor av guck och cgi på moset.
Därför var det inte förvånande när det börjades prata nedläggning, det låter ju som den vanliga saken att göra när tittarskaran faller bort. Teamet bakom och framför kamerorna har dock uttryckt en stor vilja att göra en säsong till och här någonstans börjar riktigt konstiga saker att hända.
Fringe går nämligen nästan väldigt bra. Eller kommer snart kanske att gå väldigt bra. Många spelar in serien på sina TEVO lådor och DVD boxarna säljer ungefär lika bra som de mest sedda serierna, vad piraterna gör räknar ingen på i såna här sammanräkningar. Men det är inte riktigt hela sanningen. Fringe är också inne på sin fjärde säsong och gör man fem säsonger av en serie (här kan jag verkligen ha missförstått något, så kommentera gärna och rätta mig) så går det att syndikera den. Syndikering handlar om hur kanaler köper in serier och är anledningen till att du måste titta på gamla avsnitt av vänner, simpsosns och 2&1/2 men hela tiden. För att ta det enkelt: Syndikering är kung Midas i branschen. Blir du syndikerad kommer det hem en lastbil till dig full med tusendollarsedlar och dumpar dem på din bakgård.
Så med syndikeringen fanns det ett hopp om att Frigne skulle överleva, det tog dock väldigt lång tid att komma till ett beslut, som dök upp sent den här veckan.
Fringe klarar sig och får en s5 på 13 avsnitt, men sedan är det slut. Efter som det tog så pass lång tid att komma till beslut var de tvungna att spela in två olika slut av den här säsongen, ett avslutande och ett som bryggar över till s5. Efter som båda sluten är planerade att sändas, under olika yttre förutsättningar, så måste båda ses som kanon.
Fringe smittar alltså verkligheten med sitt narrativ om parallella universa och multipla historier Serien tar slut och fortsätter, på riktigt och på låssas.
*Båge är ett ord jag har snott av Obiter Dictum och används i stället för engelskans arc.
Om du inte redan spelar Superbrothers: Sword & Sworcery EP från Capybara games, så borde du genast göra om och göra rätt! Några anledningar. Spelet tar vidare någonstans där Loom slutade och presenterar en våldsamt suggestiv värld av musik och stora pixlar. Du får en märklig känsla av att spela ett rollspel, mycket tack vare de genomtänkta pratbubblorna som bär narrativet fram i vi-form. Du får… well, inte ta rollen som men väl uppleva världen genom och tillsammans med årets kanske fräsigaste hjälte: the Scythian. Och det funkar alldeles utmärkt på din dator. Hur bra som helst!
Ett varningens ord bara: om du gillar att vinna ska du ta det försiktigt med att titta på screenshots och videor innan du börjar spela, eftersom de innehåller förhållandevis mycket ledtrådar till hur olika pussel ska lösas.