Category: rollspel

Griftehjärta, eller konventsäventyret

Igår skrev jag att Griftehjärta inte klaffade för oss som grupp, eller i varje fall för mig. Så jag tänkte lyfta fram några aspekter som jag tror har bäring för slutupplevelsen, genom att förtydliga vad jag menade.

Varning för mycket text.

1

Svavelvinters regler är ganska speciella. I grunden finns en idé att gudarna är berättare och den manifesta världen är resultatet av långa viskleksliknande orderkedjor. I spel kan det se ut ungefär såhär: det finns ett äventyr, eller ramar för berättelsen, signerade en spelmakare. Spelmakaren beskriver sin vision för spelledaren som sen förmedlar den vidare till spelarna. Spelarna tar då rollen som skuggmakter, vilka konkretiserar äventyret i form av befallningar till sina underlydande. Slutligen kommer vi till det egentliga spelet, där spelarna gestaltar roller som ska utföra spelskaparens vilja, filtrerad genom äventyret, spelledaren och skuggmakten.

Till det här finns öden, profetior och diverse annat.

2

I det faktiska speltillfället så som det möter oss på Lincon, börjar vi på den lägsta nivån: rollpersoner som ska utföra någons vilja. Därigenom förlorar spelandet de lager av berättelser på berättelser som är Svavelvinters grundidé. Formatet “fyra timmars konventsäventyr med färdigskriven story-arc” passar alltså illa med spelets regler, eftersom så lite av dem används.

3

Äventyret hade två lager. Det första var en arvstvist, där våra rollpersoner försökte roffa åt sig rikedomar som annars skulle tillfalla mäktiga aktörer. Det andra var ett mordmysterium, där vi skulle undersöka gården för att få reda på vad som hade hänt med den framlidne. Dessa två lager passade ganska dåligt med varandra bland annat för att de har olika förutsättningar (vi vill få del i arvet, äventyret förutsätter att vi ska lösa ett mysterium), geografiskt utrymme (vi är på en gård på landet, de mäktiga aktörerna finns i staden).

4

Det viktigaste problemet är dock att mystieriespel är den mest spelledarfokuserade äventyrslayouten i trad-floran. Långt mer än i ett rälsat äventyr är spelarna beroende av att spelledaren ger sitt godkännande till allt som händer; och spelledaren är i sin tur beroende av att representera äventyret noggrant. Det ligger i mysteriets natur att det spelar roll att den lagkunnige heter Irmvod och inte Ivan, att kropparna är begravda inom ett dygn och inte inom tre eftersom sånt är ledtrådar som vi förväntas använda för att lösa problemet.

Intrigerande däremot, är i grunden den mest spelarfokuserade layouten i tradfamiljen. Stilen utgår från att spelarna tar initiativ och hindrar eller okejar varandras upptåg. Om du och jag står vid graven och ingen av oss har något att invända, då gräver vi upp den. Annars blir det konflikt, vi rullar tärningar mot varandra och fortsätter sen med ledning av resultatet.

Att gifta dessa två spelsätt funkar sälla bra, eftersom de utgår från att deltagarna har olika befogenheter.

5

Formatet passade inte äventyret eftersom det finns underförstått i konventsspelandet att vi ska spela tillsammans och se till att alla får lika mycket screen time. När upplägget kräver att man både “lämnar kartan” och spelar mot olika mål stjäl man tid från de andra, eftersom man inte  rör sig som en grupp utan som individer.

Äventyret passade inte vår spelstil eftersom vi var sugna på att hålla oss i huset och intrigera med varandra, men äventyret krävde att vi gav oss ut och intrigerade med andra.

6

Är Griftehjärta ett dåligt äventyr? Är Svavelvinter ett dåligt spel, eller var vi dåliga deltagare? Såklart inte. Men det var en dålig passning.

Hur kan man göra passningen bättre? Genom att tänka på avståndet mellan avsändare om mottagare.

Avsändaren vet en massa om spelet. Hon känner sig bekväm med reglerna och kanske börjat husregla själv. Ibland kanske hon till och med börjat tröttna på spelet. Det är inte ovanligt med konventsäventyr som förhåller sig mycket liberalt till grundprodukten: kult utan demoner, drakar och demoner med skavens, Call of Cthulhu i de svenska fjällen eller i sovjeter osv.

Mottagaren däremot kan vara vem som helst. Ibland vet hon inget, ibland vet hon mer än spelledaren. Det finns bara en sak vi kan vara hyfsat säkra på när det gäller mottagaren: hon anmälde sig till ett pass för att spela just det här spelet.

För att skapa maximal passning mellan konventsäventyret och dess spelare, bör äventyret fokusera på att visa upp just spelet.

  • Vad gör man ofta i det här spelet? – Låt oss göra det!
  • Vilka roliga regler finns? – Låt oss använda dem!
  • Vad är unikt och spännande i spelvärlden? – Visa upp det!
  • (och sen, som en bonus:) Var är vi någonstans? – Låt oss stanna där!

7

Jag antar att Griftehjärta kommer publiceras. När detta händer kommer äventyret plötsligt upplevas som mycket bättre. Mina invändningar är nämligen inte mot äventyret eller spelet, utan mot mötet mellan äventyr, spel och speltillfället på konvent.

Den publik som köper äventyret och spelar det hemma kommer troligtvis befinna sig närmare avsändaren: de har bättre kännedom om spelet och kommer därför ha “är det roligt” som främsta bedömningskriterium istället för “förstår jag spelet”: de kommer vara vana att spela med varandra vilket gör att det är ok om någon får sitta och titta på en stund; de har den tid som krävs för att lägga på de andra berättelselagren, eller känner att det är uppfriskande att för omväxlings skull spela utan dem, osv.

8

Nu har hela texten handlat om Griftehjärta. Men den kunde lika gärna handla om Western: du vill spela Clint Eastwood, men avsändaren har spelat så mycket så hon tröttnat på spaghettiwestern och ger dig istället ett boskapsfösardrama inspirerat av vredens druvor. Egentligen är det skitbra, men det passar illa i kontexten. Eller Kult: du vill ha krokar genom huden och se illusionen rämna, men avsändaren har redan passerat det och ger dig kalla-kriget spioner.

Ibland kanske man måste tänka “nu ska jag göra ett äventyr som jag skulle velat spela för två år sen när jag var precis ny till det här” istället för “nu ska använda min expertkunskap för att göra det fettigaste jag kan”.

Till konvent vill säga – annars är det bara att laxa på det grymmaste med extra allt.

Likstorm, del 3

Vildhjarta.

Med hjälp av papper, två tomma pizzakartonger, en sax, några färgglada pennor och en tecknartalang under all kritik, gjorde jag om den sista rälsade delen av Likstorm till ett vägvalsnät med kikhåls-synfält efter en idé av Rising.

Resultatet var åtta timmar skogsös. Och JA, spelarna gick i “loopen” en gång. Jag lyckades nästan lura dit dem igen.

vildhjarta1 vildhjarta2

Likström

Några reflektioner efter helgens spelmöte:

– Att  spela på en söndag har sina risker. Efter ett oturligt möte med världens starkaste korv kvällen innan hade Lövet tillbringat en stor del av natten med att skölja sitt ena öga på Sjätte Tunnans bakficka medan en munter gycklare/rörmokare ur personalen försökte bekämpa en propp i avloppet samtidigt som Gorgeous svällde upp som en val på väg att explodera.

Good times – morgonen därefter var inte lika good times.

– När vi väl satte igång att spela visade det sig att alla använde olika versioner av Drakar och Demoner. Lövet, Kungen och Gorgeous hade utgått från jubileumsutgåvan, men använt formulären till Expert. Jag, äventyret och Christoffer använde Trudvang (2006). Resultatet var ett regelmässigt kaos. Grundtillståndet i  Drakar och Demoner är att man har jättelåga färdighetsvärden, och problemet blev inte direkt bättre av att de olika regelsystemen gjort att folk inte ens haft möjligheten att köpa samma färdigheter. Jag gav snabbt upp försöken att säga “Fett: slå mot rörlighet”, till förmån för ett mer diplomatiskt “är det någon som vill slå mot något?”

– Såhär i efterhand borde jag ritat ett litet flödesschema. Som det nu var glömde jag ständigt bort saker. Om jag skulle spela äventyret igen skulle jag lagt in allt i två scener, och sen haft fri lek däremellan.

– Vi spelade i ungefär åtta timmar, vilket tog oss igenom akt ett och två. Man skulle säkert kunna dra ut på det, men jag vet inte hur mycket man vinner på det. Dessutom knäckte spelarna del två på mindre än en timme genom en tvåstegsraket: först ett stridsrop som skrämde allt levande ner i den underjordiska sjön, följt av en magnifik uppvisning i trollkrafterna koka vatten och eldstorm.

– Jag råddade om lite, så att dvärgarna var levande istället för spöken vilket var lyckat åtminstone för min grupp. Inget ger samma Trudvangska glädje som att fånga en dvärg, skaka honom upp och ned tills han tappar sin dyrbaraste skatt och sen använda den för att utpressa honom att göra en till viljes. Eller, det skulle möjligtvis vara att göra samma sak med ett småtroll.

Dessutom är det skittråkigt med en dungeon där man inte kan prata med någon.

– Den kanske största nackdelen med färdigskriven plot är att det är svårt att förstå VARFÖR folk beter sig som de gör – under veckan har jag legat sömnlös många nätter och funderat över varför det som hände hände utan att komma till något egentligt svar. Däremot var det en rolig resa och jag tror mina spelare var nöjda, så då kanske det inte spelar så stor roll om det finns en del lösa trådar på slutet.

Waaail – oh desolate gale

På söndag blir det Likstorm, sista delen i den fyrdelade trilogin om världens undergång (TM) med Trudvang-smak.

Även fast jag spelledde Eldsjal för nåt år sedan och således stångats mot den flera gånger förstår jag inte ett skit av grundståryn. Eller alltså, jag förstår: Nån gammal alv vävde en väv och den gick sönder för att han hade inte tänkt på att det också fanns dåliga saker i världen och då vart det ett hål och i det hålet blev en klump och från den klumpen blev en kvinna och från den kvinnan sköt det strålar och från strålarna föddes barn och ett av de barnen födde en flicka med ett annat barn som växt upp och blivit ihjälslagen i förra äventyret men skit i det för att nu är det metaplot på gång och allt du gjort tidigare spelar ändå ingen roll för den sista flickan ska bli till ett annat barn och SNART KOMMER VÄRLDEN GÅ UNDER!!!!11!!

DET är inte så svårt. Jag förstår bara inte varför.

1337784271195Boken innehåller tre delar, som till en början verkar vara ytterst svårgenomträngliga. När man väl ser genom dimslöjorna, visar det sig istället handla om föredömligt simpla äventyr. På klassiskt rollspelsmanér är den motiverande faktorn ömsom någon som säger exakt vad som måste göras – men såklart inte kan tänka sig att göra det själv – ömsom 10000 soldater och monster och onda gudar som trycker dig framför sig i rätt riktning. Tur! Mellan äventyren finns små insprängda soloäventyreliknande episoder av stilen “rollpersonerna kan nu göra en av tre saker. Om tio stridsrundor kommer [en dålig sak] att hända, så det är bäst för rollpersonerna att de skyndar sig!”

Det är lätt att svära över upplägget. Men trots att äventyret nästan verkar motarbeta förståelse, gör den as-linjära konstruktionen att det går ganska lätt att skapa sig en bild av hur äventyret kan komma att se ut. Och som alltid är det just det som är Trudvangs styrka: det gör sig bra i fantasin. Några snygga scener, några bittra själar, hat och tvedräkt. Nån blomma som ska plockas, nån sekt i ett hål, whatever. Mest är det fina kulisser som rollpersonerna kan stå i profil framför med vinden fladdrande i sitt glesa hår. Att inte göra något i Trudvang är liksom bättre än att göra en massa saker i väldigt många andra spel. När spelarna tröttnat på det, ja då är det bara att slå upp valfri sida i äventyret, kicka igång ett quick time-event och låta en oförklarlig deus ex machina knuffa dem vidare till nästa episod.

Magnifikt!

Boningen önskar Glad Påsk!

Påskharen

Essensen av ett lyckat spelmöte är ändå bra kaffebröd. Det är därför rimligt att påskharen, som godiset och småkakornas helgon, finns representerad på spelbordet under denna högtid. I huvudtaget är det här med tillbehören till ett spelmöte nära nog en vetenskap. Varje spelgrupp har sina kaffebrödstraditioner, alla deltagare har också sin nisch. Vissa vill spexa till det varje spelmöte – vill överraska. Andra kör på klassiska kort Singoalla eller Maryland Cookies. En del föredrar smågodis istället. Eller varför inte vetebröd? Om man spelar sent på helgen kanske t.o.m. chips eller annat tilltugg. Om man spelar på förmiddagen kanske något mer matigt såsom klassikern varma mackor. Vad kör ni med för tilltugg till spelmötet? Har ni några traditioner? Kanske en berättelse om någon som alltid tar med sig äckliga kakor?

En värld under jorden

DWAtt blanda Apocalypse World med Dungeons and Dragons kan på många vis verka som en rimlig idé. I Dungeon World är det precis det som hänt – Sage LaTorra, Adam Koebel och en hel mängd entusiastiska speltestare har låtit spelen smälta samman i någon sorts symbios. En ny jesus? Inte riktigt. I processen har nämligen det mesta som är ösigt i de båda spelen suddats ut.

Jämför

When you go aggro on someone, roll+hard. On a 10+, they have to choose: force your hand and suck it up, or cave and do what you want. On a 7–9, they can instead choose 1:
• get the hell out of your way
• barricade themselves securely in
• give you something they think you want
• back off calmly, hands where you can see
• tell you what you want to know (or what you want to hear)
(Go Aggro, Apocalypse World)

—

When you attack an enemy in melee, roll+Str. ✴On a 10+, you deal your damage to the enemy and avoid their attack. At your option, you may choose to do +1d6 damage but expose yourself to the enemy’s attack. ✴On a 7–9, you deal your damage to the enemy and the enemy makes an attack against you.
(Hack and slash, Dungeon World)

Systemet – slå två tärningar och lägg på grundegenskap – har strömlinjeformats och erbjuder nu mer kvantitativa än kvalitativa skillnader. Dragen är mer inriktade på strid och det finns bärförmåga och resurshantering, hirelings och saves. Naturligt, kanske. Problemet är bara att det redan finns ett hyfsat bra rollspel där man antingen lyckas genom att slå över ett värde eller lyckas dubbelt så bra genom att slå tillräckligt högt, som har regler som är väl anpassade för skada och resurshantering, som har ett bra flöde i striderna med anfall, undanmanövrar, trollformler och buffar. Det spelet heter Dungeons & Dragons.

Den Minsta Gemensamma Nämnaren är en ganska färglös plats.

Jämfört med båda ursprungsspelen känns allting mycket mer låst, som att de är mycket mindre kärlek i detaljerna. Löptexten är genomgående ganska torr, med oinspirerande spelexempel (förlåt: stridsexempel) och tråkiga förklaringar som andas pekpinne snarare än självförtroende. Fantasygenren är bred, och stora delar av boken är därför opersonligt generiska. Det enda vi vet är att vi måste ge skada och ta skada. Mer konkreta avsnitt, som monsterkapitlen eller avsnittet om magiska föremål, är något bättre. Där blir innehållet mer specifikt och samtidigt lättare att använda oavsett setting.

De delar som saknar direkta motsvarigheter i ursprungsspelen är bäst. Världskapitlet erbjuder en snabb och lagom komplicerad metod för att skapa städer och ger regler för hur städer interagerar, växer och krymper, krigar och handlar. Allt detta på en skala där det blir uppenbart att världen är föränderlig och följer egna agendor men där rollpersonerna ändå alltid kan påverka. Det finns också en enkel och inspirerande modell för att göra nya monster.

Både monster och städer utnyttjar den emergenta kraften i “välj något från listan” på ett föredömligt sätt. (Det är sinnesutvidgande att jämföra de här checklistorna med karaktärsgenereringens “choose look: Fit Body, Bulky Body, or Thin Body”…) Eftersom varken monster eller städer är särskilt hårt knutna till DWs regler – eftersom det bara är spelare som slår tärningar handlar det mest om beskrivningar och jämför det värdet med det värdet – går det lika bra att använda dem till vilket spel som helst. Vilket är tur, för handen på hjärtat har jag svårt att tro att jag någonsin kommer spela Dungeon World. Det finns bättre spel om ungefär samma saker, på grund av kickstarter har hajpen hunnit lägga sig, och (den ibland vaga) story-now approachen gör det föga troligt att det kommer komma något äventyr eller tillbehör som ökar spelvärdet.

Sammanfattningsvis är DW en utslätad version av två populära spel, där summan är mindre än delarna för sig själva. Om du alltid drömt om att spela Apocalypse World i en fantasy-miljö och inte redan har gjort ett lämpligt hack (ctrl+H: “the angel” -> “the healer”; “the battlebabe” -> “the pit fighter”…) kan DW vara något för dig, men om du missade Kickstartern behöver du knappast gråta. Istället kan du lugnt fortsätta spela D&D eller AW, och vill du ha omväxling kan du alltid snegla på World of Dungeon istället. Ungefär samma spel, fast på två sidor.

Edge of the Empire – en perfekt start för rollspel

game-layoutVad är det som skiljer ett Star Wars rollspel från så många andra? Nu när vi har spelat Edge of the Empire Beginner Game kan jag konstatera följande. Det som är så speciellt med ett Star Wars rollspel är att stämningen och världen redan är etablerad. Alla vet vilken typ av scener och karaktärer som vi kommer stifta bekantskap med. Därför tror jag att just Edge of the Empire Beginner Game är en bra introduktion till rollspel. Världen och karaktärerna är liksom givna för alla som följt med populärkulturen de senaste tjugo åren. Rollfigurerna blir därför enklare att gestalta och fokus kan läggas på själva rollspelandet.

Allt som behövs för att spela introduktionsäventyret finns med i lådan, Edge of the Empire Beginner Game. Det är en produkt som uttryckligen riktar sig till nybörjare på rollspel. Därför levereras både färdiga karaktärer, kartor, figurpluppar och ett scenario i fyrfärg. Samtliga erbjuder stämning enligt förväntning, de upplevs som Star Wars. Om du tänker Star Wars och funderar på den första idén till ett äventyr, lovar jag dig, att idén kommer motsvara det medföljande äventyret Escape from Mos Shuuta.

Spelarna får en kort introduktion till rollspelens roller, sedan är det bara ta ett karaktärshäfte och köra igång. Rollpersonerna kommer att få erfarenhetspoäng under äventyret och då får de pedagogisk vända blad i häftet och välja talanger och färdigheter, för att därefter också avsluta äventyret med att placera fler poäng. Den person som valt spelledarens roll har ett knivigare uppdrag, hen rekommenderas nämligen läsa igenom hela äventyret före start. Frågan är om det är nödvändigt? Äventyret som sådant kräver egentligen inte detta. Istället skulle spelledaren kunna avhandla varje encounter utan att vara medveten om det eventuella slutet. I ärlighetens namn så läste jag igenom äventyret innan vi spelade, men det kan faktiskt vara möjlighet att bara köra igenom Edge of the Empire med väldigt lite förberedelser. Äventyret är nämligen upplagt så att den hela tiden introducerar nya element av reglerna.

Hur ser reglerna ut? Grunden i regelsystemet för Edge of the Empire är symboltärningarna, ni känner igen dem från Fantasy Flights Games rollspel Warhammer Fantasy Roleplay 3ed. Denna gång är symbolerna nya men systemet består. Du slår ett antal färgade tärningar beroende på färdighetsvärde, därefter lägger spelledaren på ett antal för handlingens svårighet. Du jämför symboler för att mäta framgången. Det kan vara komplext till en början att avläsa tärningarna men efterhand tillför dessa också en dimension, där resultatet blir en möjlighet att tillföra nyanser på händelserna i äventyret.

Överhuvudtaget är jag väldigt positiv till den här typen av produkter. Jag vill tro att Edge of the Empire Beginner Game är en bra start för den som vill veta vad rollspel är och samtidigt tycker det är roligt med Star Wars. Om man är mer intresserad av fantasy kanske man ska välja någon annat introspel, exempelvis Dragon Age. Oavsett ligger innehållet på en bra nivå med ett bra och väl anpassat äventyr, bra hjälpmedel och hög produktionskvalitet. Vi som erfarna spelare hade också en angenäm Star Wars upplevelse och utifrån äventyret lyckades vi bygga en mer flexibel upplevelse. Ett minus kan vara att spelet inte innehåller möjlighet att skapa egna karaktärer, dock finns det med nya monster och motståndare vilket innebär att äventyren kan fortsätta efter händelserna i Escape from Mos Shuuta. Redan nu finns fortsättningsäventyret The Long Arm of the Hutt, att ladda ner från Fantasy Flight Games webbplats.

Så sammanfattningsvis, om du vill introducera rollspel till din omgivning eller dig själv och gillar Star Wars är Edge of the Empire Beginner Game en väldigt bra början.

The One Ring – Berättelser från vildarnas land

Så var det åter tid att besöka trakterna kring Mörkermården i fjolårets kanske bästa kommersiella rollspel, The One Ring. Den här gången besöker vi Midgård genom supplementet Tales from the Wilderland. En kampanjbok med inte mindre än sex stycken mer eller mindre sammansatta äventyr, som utspelar sig i trakterna kring Anduins dalgång. Det var ett sammansvetsat brödraskap som påbörjade sin resa den vintern. Händelserna föregående sommar och höst tillsammans med vinterns härjningar av svartfolk, sprungna ur Mörkermårdens inre hade satt djupa spår i gruppen och efter händelserna kring Midvinterhögtiden i Sjöstaden kändes det skönt att återigen färdas i skog och mark. Amras av Mörkermården, Wilicar den röde och Farulf av Dalen begav sig den våren ut på en resa som skulle ta dem genom Mörkermården två gånger och sedan tillbaka igen. De skulle besegra de gamla kungarna vid De ylande kullarna, bege sig långt ner under Dimmiga bergen och ite minst förhindra Dalens fall inte bara en, utan två gånger, innan isen återigen skulle lägga sig utanför Sjöstaden.

Halvvägs igenom Tales from the Wilderland kan man konstatera att det är en äventyrsbok som osar stämning men också nya implementeringar av de ganska så komplexa regelsystemet. Gandalfs runa och Saurons ögon får här spela avgörande roller och fungerar som ett intressant och narrativt tillskott till brödraskapets berättelse. Naturligtvis, som färdiga kampanjer brukar vara, är boken till sin natur linjär i berättelsestrukturen. Men vad gör egentligen detta när The One Ring är kanske det enda moderna rollspelet som har hittat någon slags narrativ lösning på hur resande och bärförmåga fungerar? Det är helt enkelt ganska roligt att resa i Midgård. Karaktärerna kommer lida under låga strapatser, tung utrustning och sättas inför svåra vägval på sina resor i skuggan av Mörkermårdens lövverk. En del av utmaningarna under äventyren satte spelgruppen under ordentliga prövningar, ibland var det bara ett tärningsslag från en enkelresa över havet västerut.

Om du gillar spelmekaniken i The One Ring är Tales from the Wilderland ett bra tillskott för att ni som grupp ska få se reglerna utvecklas. Regelsystemet är komplext men när de väl sätter sig finns där ett stämningsfullt system som bär berättelsen på sina axlar. Karaktärerna kommer också under spelets gång få ta konsekvenserna av sitt handlade och troligtvis kommer minst någon i gruppen av bli drabbad av Skuggan innan ni kommit halvvägs genom äventyren. The One Ring är ett rollspel där spelarna ständigt står på gränsen till sin egen undergång. Därför smakar också varje framgång desto bättre. Det är här rollspelet visar upp sina lån från en äldre syn på rollspelande där döden ständigt är närvarande.

Jag tror dock att en mycket viktig faktor i The One Ring är att spelgruppen själv måste skapa en egen övergripande berättelse. De måste skapa sitt eget Ringens brödraskap. där just deras handlingar också spelar roll för Midgårds öde. Kampanjen erbjuder inte någon direkt övergripande metaplot utan det handlar om många små händelser som bildar en större berättelse. Jag menar att metaplot i The One Ring kommer inifrån gruppen och måste skapas gemensamt av spelgruppen och kan inte lånas från en köpt kampanj. Istället fungerar Tales from the Wilderland som ett narrativ som spelgruppen kan hänga upp sin ödesmättade historia på.

Den eviga frågan: Vad är det ni gör?

När icke-rollspelare frågar oss rollspelare vad vi håller på med så finns det ett gäng standardsvar, som ingen särskilt väl beskriver aktiviteten rollspel och som än mindre förklarar varför det är kul och hur en vuxen kan prioritera sina gamla gymansiekompsiar i stället för sitt nyfödda barn en kväll i veckan.

Du har kört de här svaren själv och antagligen precis som jag känt att de haltar. Rollspel har tex ganska lite med improviserad teater att göra, du förväntas allt som oftast inte improvisera, och folk som säger att det liknar teater måste helt enkelt aldrig varken spelat själva eller ens gått på en föreställning.
Ja, det förekommer medbestämmande och visst gestaltade i rollspel men det är lite som att förklara att en bil är ungefär en säng efter som man kan sova både i en säng och i en bil.
Sen kommer den där grejen när orden tar slut.

Förr eller senare säger jag som rollspelare “Du får följa med och testa någon gång” icke-rollspelarens svar är då i nio fall av tio “Nej, men jag kanske kan få följa med och titta på”
Vilket såklart inte går, och är en till punkt där den värdelösa teaterliknelsen haltar, rollspel har näst intill inget värde för en betraktare, eller i alla fall inte som vi på Boningen spelar för oss själva. Vi är publiken, en till yttre betraktare skulle vara mycket märkligt. För att inte tala om hur dåliga skådisar många av oss blir under press. Vi skulle framstå som idioter och betraktaren skulle inte ha kul, så det är inte en lösning som ligger i någons intresse. Framför allt så skulle den inte förmedla vad som är kul med rollspelshobbyn.

Och här sitter vi fast, ingen förstår någon annan och en viss känsla av alienering uppstår. Om vi sen går vidare till att du kanske håller på med OSR och icke-rollspelaren säger “jag körde lite vampire när jag var ung, satt med några polare och låtsades ha ångest – det var rätt fett; är det det ni gör?” så blir det ÄNNU svårare att fortsätta prata.

Lösningen har hittills vart att klara av ämnet så jävla snabbt som möjligt, själv så brukar jag flytta fokus till Boningen efter som en blogg är en aktivitet de flesta icke-rollspelare har mycket mer bekantskap och förståelse för, så kan vi prata om något som båda är med på i stället.

Det här funkar jättebra för ytligt bekanta, men någon som man träffar varje dag, typ din partner eller jobbarkompis som du spelar Dota 2 med ibland på helgerna, eller vem fan som helst som i vuxen ålder kommer in i din nära bekantskapskrets. Antingen får ni komma överens om att de aldrig kommer att förstå grunden i din hobby, eller så kan du skicka dem länkarna till två avsnitt av TableTop, den där youtube-serien där den där killen som typ är star trek spelar brädspel.

Varför just två klipp borde inte ett räcka?
NEJ! Det behövs två avsnitt för att förklara att hobbyn är något sånär bred, i det första så spelar de Dragon Age, vilket är ett traddigt och nybörjarvänligt spel som ligger lagom nära popkulturen efter som det är baserat på Biowares fantastiska och stortäljande datorspel.
I det andra så spelar de Fiasco, ett indiespel där man spelar typ Fargo, det är en tydlig genre och det är tydligt hur reglerna tar fram rätt sorts berättelse.
Givetvis är avsnitten gjorda för att tittas på, vilket ökar värdet för betraktaren mot att sitta med i rummet när vi andra spelar.

Årets guldgnomer!

I år röstade 343 personer, vilket kan jämföras med 203 i fjol (+69%). Förra året hade vi en “kupp” där en mindre begåvad internetanvändare lade ett stort antal röster på ett eget, icke utgivet spel. Dessa röster räknades förstås bort, men för att försvåra röstfusk sköttes omröstningen i år genom det mer professionella verktyget kwiksurvey. Därför är det troligt att skillnaden verkligen visar på fler röstande, inte bara fler röster från samma personer. Ett ytterligare tecken på detta är att det totalt sett inkom noll röster på det icke-utgivna spelet.

Vi på boningen-red är mycket glada och stolta att så många röstade!

Geografiskt sett kom de allra flesta röster från Sverige, vilket var att vänta eftersom det är en relativt svensk angelägenhet. Ett fåtal röster från andra länder beror med största sannolikhet på en svensk diaspora och internationella nätverk. Som sida är boningen ganska hemsökt av rysk spam, varför det är värt att påpeka att ingen av rösterna kom från östeuropa. Troligtvis är andelen spam-röster mycket liten eller obefintlig. Därför har samtliga röster räknats.

De första två kategorierna var relativt enhälliga. 4 respektive 5 procent tog tillfället i akt att nominera egna alternativ, vilket är positivt på två sätt: för det första innebär det att nomineringarna fann starkt stöd, och för det andra innebär det finns många mer som är värda att uppmärksammas.

Den tredje kategorin – kommunikatör – var mer jämn. Inte nog med att alla nominerade fick många röster, 10 procent valde att fylla ett eget alternativ. Många lyfte fram samma kandidat, vilket gör att man nästan kan se att kategorin innehöll fem kandidater. Som tidigare nämnts var dock stödet för samtliga nominerade mycket starkt.

Stort tack till alla er som röstade, och stort grattis till årets vinnare.

2012gnom

Så, utan vidare omsvep – här är resultaten:

Årets kreatör: Fria Ligan (70%)

Årets illustratör: Daniel Falck (55%)

Årets kommunikatör: Tove Gillbring (36%)

Årets rollspel – alla kategorier: Svavelvinter

Återigen, ett stort grattis.