Skriet från barndomen

När jag var liten ägnade jag och min kusin varje sommar åt att göra ett eget talisman. Anledningen var enkel: vi hade långtråkigt, min kusin hade spelat spelet och tyckte det var skittufft, men ingen av oss hade talisman. Alltså var det en naturlig sak att åtminstone en gång per år sätta sig ned och försöka återskapa magiken.

Med åren samlades en ganska stor hoper talisman-kloner – alla fantasieggande illustrerade i blå kulspetspenna. Däremot tror jag aldrig att något av spelen speltestades i egentlig mening. För det första tog det skitlång tid att göra spelet. Vi skulle enas om plus-moddar och värden. Han sa sitt och så sa jag mitt, och så hade han utslagsröst eftersom han faktiskt hade spelat Talisman och således satt på facit. Sen skulle vi rita en plan och klippa ut hundratals kort som det stod saker som “inget händer” och “svärd +1” på. För det andra tar talisman i sig jättelång tid att spela, så tre dagars produktion kunde lätt kulminera i ett “inga fler men, du går och lägger dig O M E D E L B A R T” även fast vi inte ens hade kommit till andra cirkeln.

Det roligaste när man tittar tillbaka på sånt som man gjorde för länge sedan, är att de i sin utformning säger väldigt mycket om vem man var vid tillfället och vilket tillfälle man var i. Många rollspel – särskilt “tidiga” – innehåller en klass/yrke/arketyp som är så mycket bättre än alla andra att man direkt förstår att det var den här personen som författaren ville vara, och/eller ligga med. Vanligtvis är det förstås alven, men alla tider har sina egna hjältar. I denna utgåva av låtsas-talisman (gissningsvis från 1990) syns spåren extra tydligt. Notera den förevigade reality-checken när våra två förkämpar byter inbördes ordning. Denna sommar var Karate fortfarande häftigare än Kung Fu.

Censur?

Som alla märkt råder det lätt domedagsstämning på internet. Tidningarna stänger sina fält för kommentarer, politiker diskuterar strängare regler och debattsofforna fylls till brädden av indignation. Rollspels-sverige följer hack i häl. På rollspel.nu går dagligen hätska diskussioner om vem som är otrevligast eller har sämst åsikter och avstängningarna haglar tätt. När krutröken för korta ögonblick skingras återstår bara den stora frågan: varför är alla så upprörda just nu?

Sanningen är förstås att folk alltid varit upprörda på internet. Folk har varit så upprörda, att det blivit något av internets grej. Platsen dit folk kommer för att hata. Nej, ilskan är konstant – istället är det upplevelsen av den som förändrats. Hotet från internet är inte längre något som bara rör Kina och åldrade arabiska diktatorer, nu rör det oss alla.

Detsamma gäller i Rollspels-sverige. Fram till dess Riotminds lade sig döda ned var internet-ursinnet inte något större problem. De som frekventerade rollspel.nu kunde alltid enas om att Riotminds var “skurken”. Oavsett vad debatten rörde sig om, kunde alla vara trygga i förvissningen om att maktförhållandet var det samma. Sexism? Tja, kanske det – men titta på Götterdämmerung. Dålig mekanik? Titta på DoD 7 så kan vi börja snacka. Snålhet? Du, jag kanske är snål men att abonnera för att ha kvar sin modul – där har vi snålhet. När så Riotminds gav upp fanns det ingen naturlig kanal för att släppa ut det nätburna ursinnet, utan det stannade kvar. Och så fanns upprördheten mitt ibland oss. Mellan oss.

Sen är väl en bidragande faktor att det inte händer så mycket nytt just nu, mer än  väntan på sånt som vi redan väntat ganska länge på. Då är det klart att det är lätt att hemfalla åt grinighet.

Boningen har aldrig varit en särskilt välkommenterad blogg. Ibland har det sina fördelar…

Howard och rasgradienten

Nu är klockan halv tio så det är väl i senaste laget, men jag vill ändå passa på att tipsa om att DN kultur ägnar tre sidor åt Robert E. Howard, pulpförfattaren som satte Sword & Sorcery på kartan med hjälp av Conan från Cimmeria.

Artikeln skrapar lite på ytan om Howards liv, nämner hans enstöriga uppväxt, hans kärlek till modern och hans förakt för modern civilisation (sedär, en tungvrickare!). Ännu intressantare hade det blivit om man hade diskuterat novellernas idéinnehåll. Rasmyter och (social)darwinism bildar berättelsernas fond, något som märkligt nog sällan eller aldrig uppmärksammas när man pratar om Howard. Nu tänker du förstås att det är väl inte så intressant eftersom hela västvärlden genomsyrades av rasmystik cirka 1930. Och visst fanns det ett helt gäng av illustra herrar och damer som Jörg Lanz von Liebenfels och Helena Blavatsky som teoretiserade om svunna raser med fantastiska krafter. Men det intressanta hos Howard är att mystiken kombineras med den ofta omskrivna civilisationskritiken.

Eller såhär. Vi har super-människor, till exempel atlanteanerna. Sen sker det någon sorts syndafall. Hos Liebenfels sker det genom tidelag med usla apor. Hos Howard däremot sker fallet genom att världen rämnar och supermänniskornas samhällen slås sönder. Nu blir de utkastade i skogen, där de gradvis degenererar till apor. Howards apfolk är helt renrasiga, bara utsatta för devolution.

Så går tiden, och genom att slåss mot varandra börjar aporna evolvera till nästan-människor, sen till barbarer och sen till civiliserade människor. Vissa, till exempel picterna (indianerna), står och stampar på nästan-människostadiet utan att evolveras en millimeter vilket är en skymf mot naturen. Andra klättrar på på civilisations-steget på evolutionens trappa, vilket är moraliskt förkastligt. Kvar finns alltså bara barbarerna; att vara i mitten är det bästa – inte för utvecklad, inte för underutvecklad. Det är det som är intressant i den Howardska rasmystiken.

Sånt hade varit ännu intressantare att läsa om i DNs artikel.

Rötter från gud

I dagarna släpptes en tidning som heter Roots of Deus Ex: Human Revoution.
Den har gett upphov till en liten storm på internt, och jag rekommenderar alla att läsa Blogg’em up inlägget med kommentarer, debatten handlar om hur vidare tidningen är reklam eller ej.
Vad folk helt har glömt är att tidningen är extremt mycket cyberpunk, minst lika mycket som första Deus Ex (tvåan låssas vi inte om och trean ser jag likt Olav fram mot att utforska under kommande vecka).
Tidningen är ett magasin i ungefär samma storlek som Filter, Offside och den där pop-psykologi tidningen vars namn just nu undflyr mig, men estetiken påminner mer om Dazed & Confused, Wallpaper och dylika glansmagasin. Innehållet är texter om William Gibson, transhumanism, konspirationer och megastäder som backas upp med bilder på Tokyo och kliniskt rena bilvrak.
Det är ganska tydligt inte din vanliga tevespelsblaska utan en livsstilsprodukt vars värde ligger i att veta hur den anknyter till Deus Ex och vad den säger om mig som köpare.
Tidningens redaktörer och formgivare är lika många som dess skribenter och det är ingen tvekan om att Cayce från Pattern Recognition skulle presentera en 15 minuters krynote på sin Air för valfritt tv, film eller spelföretags markandsavdelning om vad Roots egentligen är.
Och själva texterna då? Det är inget fel på dem, men vad de innehåller är ärlighetens namn inte alls intressant, det är ämnena, skribenterna och paketeringen som spelar roll.
Som Gibson själv har sagt: Plot is highly overrated.

Kvinnliga omslag

I DN kultur (2011-08-13 sid 2) kan man läsa om att män läser för lite skönlitteratur. När män väl väljer att läsa, handlar det om historiska romaner, faktaböcker eller böcker och krig och vapen. Tokmaskulint, helt enkelt.

För att locka de gäckande kunderna, jobbar många bokförlag med manliga omslag. Sådana omslag kan till exempel föreställa

  • vapen
  • explosioner
  • muskler & tatueringar
  • ss-soldater

För rollspelsvärlden gäller det omvända läsarförhållandet. Här är majoriteten av läsarna män, men (alltså?) omslagen pryds av vapen och ss-soldater. Smart, eller dumt? Just rollspelsomslagen har blivit häftigt debatterade, till exempel här och här. Om vi ska använda oss av samma logik som pocketförlagen, borde rollspel försöka ha kvinnliga omslag för att locka det täcka könet att spendera pengar. Men hur ser ett sådant ut? Finns det något kvinnligt rollspelsomslag?

Magic 2012: Confessions of a dopefiend

Jag har spelat Magic sen mitt förra blogginlägg och det är som att gå på ett nytt och fräscht knark; alltså det är lite som när man var tonåring och förälskad på det där känslospektret som dör i ens själ åren efter gymnasiet. Magic har lagt sig som en färgad film över mina glasögon, förvandlat dem till solbrillorna i They Live. Jag ser allt på nytt, hela världen har manakostnader, tappas ur och det gäller att ha card advantage.

Det är som jag föreställer mig att det var under LSD vågen i LA, fast med rakare jeans.

Dock finns det en baksida, av smuts och självförakt. En känsla av att jag svikt ungdomens stolthet och ideal för att gotta ner mig i något sjukt och vidrigt.

Så länge vi var några polare som satt och nördade tillsammans så kunde jag rationalisera bort allt. Vi bara gjorde nått spårat tillsammans, det vara inte så farligt egentligen. Vi var ju inte såna nördar som man såg ner på vid varje LinCon och besök på Absolut Spel under 90 talet (man var tvungen att tränga sig förbi spelborden där kort och figurspelsnördarna trängdes för att komma till butiksdelen på A-Spel).

Men sen kom det krypande. Jag yrkade på att vi skulle spela sealed, bara för att få en ursäkt att köpa fler boosters. Jag beställde en display på postorder, så att inte ens de som jobbar på Dragons Lair skulle veta att jag satt hemma och drog rares i min ensamhet. När jag nyss var hemma hos mina föräldrar i en vecka så blev abstinensen så stor att jag köpte en commander-lek, trots att jag varken känner någon som spelar commander eller egentligen begriper vad formatet går ut på.

På lördag är det Sealed-turnering på Dragons Lair. Det är det enda formatet jag skulle kunna ha någon chans i, efter som man får kort på plats och alltså inte behöver äga varje bra kort som någonsin tryckts (alt bara från de senaste två åren). Det finns ett problem, och det är att jag jobbar på lördag. Först funderade jag på om jag kunde ljuga om ett läkarbesök, men det är ju på en lördag. Sen funderade jag på att sjukanmäla mig, men efter som jag inte kan ljuga så faller dan planen också.

Jag kommer alltså tigga om att få ledigt. För att få nöjet att svettas över spelkort i en källare. Jag är 29 år gammal.

Den 12 augusti så släpps två nya event lekar! En utmärkt inkörsport som är legal i standard ett bra tag framöver. Lekarna är dyrare än introlekarna men innehåller klart bättre och dyrare kort. Välj mellan en svart lek med livsugande vampyrer eller en blå lek med kontrollkort och illusioner.

Hat och Handkontroller: Magic 2012 xbox360

När jag gick i mellan och högstadiet gick säkert ett och ett halvt års veckopeng åt till Magic: the gathering, en månadspeng räckte till fyra boosters (och det var på den tiden man fick mana i dem), sen gällde det att byta med kompisar; det fanns inget internet så TV-spelsbörsens prislista eller nått gammalt nummer av Scrye fick avgöra värdet. Oftast struntade vi i det och kollade bara på hur bra korten var. Jag spelade mest en röd lek med mycket eldbollar, goblins, desintigrate och all that jazz.
Sedan blev vi några år äldre och började köpa Warhammergubbar för alla våra pengar i stället.

Nån gång under de svåra åren efter gymnasiet sålde jag alla mina kort på Absolut Spel. Jag vill minnas det som att jag fick typ 1000 kronor för några av korten och att nörden i kassan motsträvigt lät mig lämna kvar resten av korthögen också. Det kanske är en helt orimlig summa pengar för en handfull revised rares, eller så var det inte det. Hursom: korten omvandlades i pasta, krossade tomater och sunkhaksöl.

Här kunde vår historia ha slutat, en fin men poänglös historia över den tid som en gång var.

För två veckor sedan klev jag över till en kompis för att hänga och jag inser så fort jag kommer in i lägenheten att vi spelar Tevespel på allvar, stämningen är laddad och ingen är glad. Det är ett av de få tillfällen i den moderna tiden där rökning är tillåten inomhus. Mina två vänner sitter och klämmer krampaktigt sönder sina xbox kontroller medan fienden på skärmen sliter dem i bitar. De spelar magic 2012, archenemy-läget när tre spelare möter en gemensam fiende som utöver sina 40 liv har en extralek med fuskkort som varje runda gör livet surt för de tre spelarna.
Jag får en kontroll, en tuborg trefemma, ett paket vita malboro och en vit lek. Det är så mycket på som står på spel att jag måste överföra min egen live-profil vilket, som alla som prövat vet, tar lång tid. Vi samlar sinnena och förbereder oss till strid, det är hiskligt svårt och gång på gång slås våra monter ihjäl, våra besvärjelser rinner av ärkefienden som vatten och vår livsmätare sjunker som stenar. Ärkefienden skrattar åt oss, men han har begått ett misstag, han har missat det där med envishet. Vi besegrar honom på tionde försöket och ger oss sedan på nästa, och nästa.

Det tar nästan tio timmar innan jag hes, rödgråten, folkölspackad och rökskadad segrande vandrar hem i morgonsolen. Något har hänt mig. Magic har drabbat mig igen, men på ett annat sätt än när jag var liten. Nu är det den vana brädspelaren som tilltalas. Lekbyggande känns spännande, försöka förstå nå nya nivåer av hur regler kan kombineras. Jag kan inte sova längre (egentligen en lögn, jag har aldrig kunnat sova), jag har börjat läsa intervjuer och strategier på svenskamagic.se och jag vet att den 15 juli släpptes årets kollektion av kort. Som vuxen är det en smal sak att köpa sig en fin lek. Idag börjar min semester. Risken är överhängande att jag kliver ner på Dragons Lair för att köpa mig en display (som jag har lärt mig att en box med boosters heter), jag ska bara hitta någon av mina allierade xbox-magic-spelare som också är ledig…

ITS ON, ERA JÄVLAR!

A Blast from the Past 2

Boningen fortsätter sin envetna kamp med att återanvända gamla bloggposter. Eller bloggposter förresten – dagens fynd är från 2001. På den tiden skrev folk inte blogg, än mindre rollspelsblogg. Om något skrev man web-dagbok med röd text mot svart bakgrund – eller grön text mot svart bakgrund om man ville framstå som mer hacker och framtid och mindre svår. På sin webdagbok kunde man till exempel skriva att kött är mord eller små ångestdikter om själslig smärta. Ingenting kunde verka mer otroligt än att fenomenet tio år senare skulle vara kapat av människor som oss, som skriver ytliga och inte alls ångestladdade saker. Back then skrev en kompis till mig något av en odödlig klassiker i sin dagbok: jag gav dig mitt hjärta men fick bara klamydia tillbaka. Efter det försvann webdagboken som fenomen. Jag antar att en enig dagbokosfär bestämde sig för att det var omöjligt att bräcka klamydiaposten.

Dagens post består av det första äventyr, eller kanske scenario, som boningen någonsin arrangerade på ett konvent: Slottet. Tack till Christoffer Saar och Simon för illustrationerna.

ett rollspelsscenario från boningen

Slottet

Slottet är ett konventsscenario till Eon, som uruppfördes på BSK 2001. Scenariot utspelar sig i Jhamalo Tamatz, och handlingen kretsar kring en grupp tjuvar, ett slott, en kista och kanske även ett par hemliga gäster.

Speltid c:a 4 timmar.
Lämpligt för 3-6 spelare och 1 spelledare.

Till scenariot

Norska jättar

Nördnorge är kanske mest känt genom rollspelet Draug. Det finns två anledningar till spelets popularitet. För det första är settingen tilltalande: norsk landsbygd runt förrförra sekelskiftet.Spelet lämpar sig utmärkt för alla de där äventyren som inte riktigt passade in i Götterdämmerung för att de var för jordnära, för sentida eller för mysruggiga.

Den andra anledningen till att Draugs popularitet är att det med viss rätt kan räknas som det första stora norska rollspelet. Bilden är inte helt fel, men heller inte rätt. Draug gavs ut med stöd från norska kulturrådet, Hyperion och Arcon (Norges motsvarighet till GothCon), och det ekonomiska biståndet gjorde att rollspelet kunde nå ut på ett annat sätt än tidigare norska spel. Här i Sverige såldes spelet genom Krilles rollspelssmedja, och det var också där som jag köpte mitt.

För den som inte spelat Draug är spelet som att stiga in i Theodor Kittelsens värld: sjötroll, gastar och fäbodar i mulet gråa toner. Systemet är Fudge, och fungerar precis som man kan förvänta sig. Enligt en fantastisk klockkurva för den som är en Fudge-fanboy/-girl, eller gränsande till meningslöshet för oss andra. Det är helt enkelt inte regelmekaniken som gör spelet värt att spela, utan den genuina stämning som spelet frambesvärjer. En äventyrsmodul har givits ut: Beist og borgerskap. Äventyren är godkända, men inte världsklass. Nya äventyr går också att ladda ned (nedlasta) från Draugs hemsida. Bra att komma ihåg är att nökken översätts med bäckahäst, medan Näcken heter Fossegrim. Annars blir ett av äventyren lite komplicerat. Det blev det för oss.

Förutom Draug finns det två stora inhemska rollspel i Norge. Det första heter Fabula och kom ut i slutet på 90-talet. Rollspelet går att köpa genom spelets hemsida, men den mesta informationen finns digitalt. I internet-form är dock spelet inte alls lika lättläst som Draug, utan gör snarare motstånd mot att bli läst. För att uttrycka det diplomatiskt är rollspelet ett barn av sin tid, vilket blir extra plågsamt när det gäller internet-material. Av någon anledning var det bara de fula färgerna som var uppfunna på den tiden.

Vi på boningen har aldrig spelat Fabula. I ärlighetens namn är det tveksamt om vi någonsin kommer göra det. Det verkar dock vara någon sorts fantasy.

Det andra stora norska spelet, tillika det nyaste och mest hajpade, heter Itras By. Spelet är en surrealistisk urbanfabel, som utspelar sig i början av nittonhundratalet i staden Itras By. Spelet är så fett att det till och med har en egen trailer. Applåder!

Efter en första titt på nördnorge kan vi ana en slutsats: rollspelen, precis som sjuksköterskorna,  lever och frodas i Norge. Här får bra spelidéer ekonomiskt bistånd, och rollspel säljer. Enligt uppgift har Fabula sålt 1700 exemplar i runda slängar. Draug har sålt ca 1500, på en något kortare tid. Itras By har sålt knappt 350. Kanske är nördnorge rollspelshobbyns framtid?

Nästa vecka fortsätter boningens odyssé genom vårt grannland. Då tar vi en titt på mindre spel.