Category: brädspel

Hat och Handkontroller: Magic 2012 xbox360

När jag gick i mellan och högstadiet gick säkert ett och ett halvt års veckopeng åt till Magic: the gathering, en månadspeng räckte till fyra boosters (och det var på den tiden man fick mana i dem), sen gällde det att byta med kompisar; det fanns inget internet så TV-spelsbörsens prislista eller nått gammalt nummer av Scrye fick avgöra värdet. Oftast struntade vi i det och kollade bara på hur bra korten var. Jag spelade mest en röd lek med mycket eldbollar, goblins, desintigrate och all that jazz.
Sedan blev vi några år äldre och började köpa Warhammergubbar för alla våra pengar i stället.

Nån gång under de svåra åren efter gymnasiet sålde jag alla mina kort på Absolut Spel. Jag vill minnas det som att jag fick typ 1000 kronor för några av korten och att nörden i kassan motsträvigt lät mig lämna kvar resten av korthögen också. Det kanske är en helt orimlig summa pengar för en handfull revised rares, eller så var det inte det. Hursom: korten omvandlades i pasta, krossade tomater och sunkhaksöl.

Här kunde vår historia ha slutat, en fin men poänglös historia över den tid som en gång var.

För två veckor sedan klev jag över till en kompis för att hänga och jag inser så fort jag kommer in i lägenheten att vi spelar Tevespel på allvar, stämningen är laddad och ingen är glad. Det är ett av de få tillfällen i den moderna tiden där rökning är tillåten inomhus. Mina två vänner sitter och klämmer krampaktigt sönder sina xbox kontroller medan fienden på skärmen sliter dem i bitar. De spelar magic 2012, archenemy-läget när tre spelare möter en gemensam fiende som utöver sina 40 liv har en extralek med fuskkort som varje runda gör livet surt för de tre spelarna.
Jag får en kontroll, en tuborg trefemma, ett paket vita malboro och en vit lek. Det är så mycket på som står på spel att jag måste överföra min egen live-profil vilket, som alla som prövat vet, tar lång tid. Vi samlar sinnena och förbereder oss till strid, det är hiskligt svårt och gång på gång slås våra monter ihjäl, våra besvärjelser rinner av ärkefienden som vatten och vår livsmätare sjunker som stenar. Ärkefienden skrattar åt oss, men han har begått ett misstag, han har missat det där med envishet. Vi besegrar honom på tionde försöket och ger oss sedan på nästa, och nästa.

Det tar nästan tio timmar innan jag hes, rödgråten, folkölspackad och rökskadad segrande vandrar hem i morgonsolen. Något har hänt mig. Magic har drabbat mig igen, men på ett annat sätt än när jag var liten. Nu är det den vana brädspelaren som tilltalas. Lekbyggande känns spännande, försöka förstå nå nya nivåer av hur regler kan kombineras. Jag kan inte sova längre (egentligen en lögn, jag har aldrig kunnat sova), jag har börjat läsa intervjuer och strategier på svenskamagic.se och jag vet att den 15 juli släpptes årets kollektion av kort. Som vuxen är det en smal sak att köpa sig en fin lek. Idag börjar min semester. Risken är överhängande att jag kliver ner på Dragons Lair för att köpa mig en display (som jag har lärt mig att en box med boosters heter), jag ska bara hitta någon av mina allierade xbox-magic-spelare som också är ledig…

ITS ON, ERA JÄVLAR!

Brädspel i allas vår nya leksak

Jag har köpt en ny leksak! En sån där iPhone. Nu laddar jag ner brädspelsappar som det inte fanns någon morgondag. Måste dock sägas att det är svårt att hitta de äkttyska brädspelen i iTunes, blandas lätt med skit som Monopol och Poker. Men det finns en räddning, nyhetssidan iOS Board Games blir din ledsagare genom djungeln. Recensioner och nyheter direkt från brädspelens hjärta boardgamegeek.com.

Spiel des Jahres 2011

Nu har nomineringarna till Spiel des Jahres 2011 äntligen släppts:

Asara – Wolfgang Kramer and Michael Kiesling
Forbidden Island – Matt Leacock
Qwirkle – Susan McKinely Ross

Det är namnkunniga designers som blivit nominerade. Jag sätter mina pluringar på Forbidden Island. Två år i rad har nu Matt Leacock blivit nominerad, kanske det är dags med en vinst med sin förenklade version av det superba Pandemic. Ett samarbetsspel som handlar om att hitta skatter och ta sig levande från den ständigt sjunkande ön. Jag kan också rekommendera Matt’s Roll Through the Ages som blev nominerad till Spiel des Jahres 2010.

Matt Leacock får dock akta sig för Wolfgang Kramer och Michael Kiesling. De är ett farligt och favorittippat team som vunnit utmärkelsen inte mindre än två gånger tidigare med Tikal (1999) och Torres (2000). Asara handlar om att bygga torn. Supertyskt av Ravensburger helt enkelt.

Qwirkle vet jag absolut inget om men verkar vara ett pusselspel. Dixit var en överraskning när den vann förra året, ett fantastiskt interaktivt partyspel som verkligen förtjänade priset. Så kanske juryn har fingertoppskänsla och återigen hittat något bra och annorlunda?

Dixit – En bild säger mer än tusen ord

Du kanske har tröttnat på Monopol? Ja det kanske inte är så förvånande, men har du också tröttnat på Trivial Prusuit, Besserwisser och NE-spelet? Frågesport är sällan intragerande eller kreativt. Du kanske gillade den gamla klassikern Rappakalja (Boulderdash)? I vilket fall som helst så rekommenderar jag er att spela Dixit. Ett fantastiskt kreativt spel där alla spelare dra kort, en beskriver sitt kort och alla andra väljer något som stämmeröverens med beskrivningen. Vi får alla poäng om vi gissar rätt eller om någon gissar på vårt kort.

Ett enkelt spel men med ett kreativt djup som passar alla oavsett ålder och fantasi. Visa dem bara bilderna och de kommer att bli insugna i en absurd, fantastisk, omöjlig och fantasieggande värld. Om de inte blir lockade av det kan du alltid säga att det blev årets spel i Tyskland 2010.

Dixit är skapad av Jean-Louis Roubira och utgiven av Asmodée games. Spelet tar 30 minuter att spela och det rekommeneras att man är 3-6 spelare. Korten som är små konstverk är skapade av Marie Cardouat. Passar alla med ett kreativt och lekfullt sinne oavsett ålder.

Här är kan du se några av korten som ska beskrivas i Dixit:

DOOM

Jag ska erkänna att jag har en aversion mot Fantasy Flight. På ett sånt där ologiskt sätt, så det kryper i kroppen. Jag hatar deras standardiserade fantasier. De är som en golvbrunnen i rollspelsvärldens offentliga duschrum – ett svart hål som långsamt sörplar in döda licenser med sin väldiga gravitation, filtrerar bort vätskan och lämnar små högar av strumpludd och pubeshår. Genom sitt magiska recept arbetar FFG sig genom världen i en svindlande takt. In med en licens, tillsätt fem kilo generiska kartongbitar från företagets underjordiska fantasireserv. Så!

Det är konstigt ändå, hur saker och ting kan bli. Det var inte länge sedan jag gillade Fantasy Flight. Tänkte att kul för dom att det går så bra och kul för resten av världen att någon tar sig omaket att skölja av gamla licenser och göra något av dem. Men det var då och nu är nu.

Så man kan säga att min grundinställning skulle varit sådär. Man kan också säga att intrycket borde också spätts på av att spelet luktade bajs. Som att kartongen åtminstone till 25% består av återvunnet toapapper. Men det gjorde det inte. Jag hade ingen tanke på allt det här. När vi började.

DOOM. Spelet var skitbra. Det var balanserat-ish. Det var kul. Det gick snabbt. De mångfärgade tärningarna visade en massa information samtidigt, utan att det kändes krystat eller långsökt. Upplägget med en spelledare gjorde det kul att utforska banorna, precis som i Hero Quest. Att spelet tillät mer än två spelare gjorde det socialt på ett helt annat sätt än Space Hulk.

Sen efteråt satt jag och myste över vilket kvalitetslir det var. Höll små föreläsningar om allt som var bra, och kontrasterade det glatt mot alla unkna spel jag spelat. Sade saker som “det är så skönt att för en gångs skull spela ett spel som inte är Fantasy Flight”.

Det var ungefär då som Jocke uppmärksammade mig på FF-loggan och vilken hycklare jag var.

Och där satt jag och hade skitit i det blåa skåpet. För det är fortfarande ett bra spel.

Kulturnatt i drakens kula

Det var Kulturnatt i helgen här i Stockholm och kalendern var fylld av kulturinstitutioner som försöker bräcka varandra i ”A Night at the Museum”. Delar av redaktionen valde istället för att slåss med tanter och barn på spökrundan att besöka Stockholms mesta spelbutik Dragon’s Lair. De har på senare tid etablerat sig som en välgörare för stadens ungdom. Det skryter idag inte bara med Stockholms mest välfyllda butik för brädspel och samlarkortspel, de agerar också ungdomsgård. Så här står det på Kulturnattens webbplats som Dragon’s Lair. Det är en oerhört bra idé och jag uppmanar andra i hobbyn har göra likadant, att involvera sin verksamhet i den lokala Kulturnatten.

Det är en väldigt speciell känsla att stiga in på Dragon’s Lair, då du först måste passera 20 stycken datorer där det så länge butiken är öppen spelas framförallt FPSs och WoW men också annat. Det är här som kidsen går när de inte får spela dataspel hemma. Under butiken finns en labyrint av rum för att aktivera alla spelsinnen. Terrängbord, målarrum och en stor lokal för att spela spel, främst Magic och dylikt.

Vi var där inte bara för att få vara uppe sent utan för att det utlovades ett gratis exemplar av det nära nog bortglömda svenska rollspelet Gemini. Spelet utgavs av spelförlaget Cell, som sedan gick över till figurspel, för att sedan som allt svenskt tyna bort. Först ett obligatoriskt inköp av ett nytt brädspel, Troyes, i butiken. Sedan tog vi vår tillflykt till källaren.

Efter att irrat runt en stund fann vi brädspelsbaren. Det var inte mycket med aktivitet men det var trots allt viss konventskänsla. Det som spelades där nere var FFG:s nya brädspel Civilization. Den okulära bedömningen var att det såg ut som man kan tänka sig, mycket pluppar och regler, men väldigt likt dataspelet. Vi var på väg därifrån när vi stötte på några personer som letat sig till Dragon’s Lair för att testa brädspel. Vi ställde upp och erbjöd att spela ett parti Carcassonne. Det blev två och väldigt trevligt. Våra medspelare tyckte det var väldigt roligt och bestämde sig för att köpa ett eget exemplar. Vi gick därifrån sent men nöjda, samtidigt hade vi kanske fått några personer till att byta ut Monopol hemma i bokhyllan.

Först var jag tveksam till det hela, men när jag valde att ta steget och dela med mig av den hobby som vi älskar, så var det fantastiskt roligt. Min målsättning för året är nog att öppna mig mer och försöka spela med mer okända människor. Det är nog Dragon’s Lair jag måste tacka för insikten för de har målmedvetet drivit spelandet i Stockholm framåt. Jag såg många personer i helgen som gjorde sitt första möte med brädspelshobbyn. En del av dem kanske stannar, oavsett vet de kanske mer.

Mer om brädspelet Troyes och rollspelet Gemini kommer inom kort.

Fenix – död i askan

Jag måste erkänna en sak, jag gillar verkligen inte längre speltidningen Fenix. Så nästa gång prenumerationstalongen landar i min brevlåda, snälla stoppa mig från att förnya prenumerationen. Det finns ett grundläggande fel med Fenix och det är bristen på seriös journalistik. Om vi ser på senaste numret, som landade i min brevlåda idag, så finns det knappt något som inte antingen känns köpt eller tillrättalagt. Jag tror helt enkelt inte att vår hobby i Sverige är tillräckligt stor för att skapa ett intressant magasin om rollspel och brädspel.

I det senaste numret finns några tragiska höjdpunkter, exempelvis ett reklambilaga från Gigantoskop, förklätt till ett brädspel och en av företaget skriven artikel. En recension som ger rollspelet Eclipse Phase 20/20 med slutkommentaren “trots brist på nytänkande mekanik, en svårgripbar spelvärld och stereotypiserande illustrationer“. Låter inte som toppbetyg hos mig, vet inte riktigt hur man resonera då.

Det är just recensionsdelen som är mitt största problem med Fenix. Den har verkligen aldrig gett mig något, varken goda skratt genom sågningar, problematiseringar eller en vägledning till vad jag ska införskaffa härnäst. Den vanligaste betyget för en produkt är 16 vilket innebär en rekommendation av produkter. Det är osannolikt och recensenterna måste höja sina krav, det är inte konsumentvänligt. Jag eftersöker riktiga kritiker, inte personer som älskar rollspel och därför ger allt som heter rollspel automatiskt 10/20 och sedan höjer.

En annan ständig del i tidningen är nyhetsdelen som naturligtvis speglar hobbyn men alltid känns som en tillbakablick till boardgamegeek och SF-bokhandelns uppdateringar från förra månaden. I en tid när informationen om hobbyn sprids via Internet lämpar sig inte nyheter för en månadstidning.

Det krävs förändring.  Men först vad var bra med Fenix 2/2011. Jag har alltid uppskattat fördjupningsartiklar till olika rollspel, det är inte journalistik men det väcker i alla fall inspiration till sitt eget spelande. Här tror jag dock att andra än svenska rollspelsföretag skulle abonnera på platserna, kanske låt andra författare ta plats. Därefter tycker jag att intervjun med Peter Bergting var bra men alldeles för kort. Jag eftersöker alltså mer riktig journalistik där vi kan ha fördjupade diskussioner om hobbyn. En artikel som jag rekommenderar är från förra numret av Fenix, som berörde voodoo, det var en bra artikel av den kalibern jag gärna ser mer av.

Så vad är det jag föreslår? Jo ta bort nyhetssidan, recensionerna kan vara kvar men måste bli mer seriösa, kritiska och resonerade, antingen måste flera recensenter in på varje produkt eller recensenter med mer integritet. Fenix kan behålla fördjupningsartiklarna som är köpta av Sveriges få rollspelsföretag. Men jag efterlyser framför allt mer journalistiskt material, ordentliga artiklar som diskuterar vår hobby. Intervjuer är bra med måste bli längre och mer problematiserade.

En annan tidning som jag istället kommer fortsätta prenumerera på som jag rekommenderar Fenix-redaktionen att titta närmare på är Spielbox, Tysklands ledande tidskrift om brädspel. Den har nyligen börjat ges ut i en engelsk version, som trots den ganska stappliga översättningen ger ett mervärde. Varför ger den mervärde? Därför att den ger kritiska och fördjupade artiklar om brädspel, både ur ett nutidsperspektiv men också tillbakablickar. Recensionerna i Spielbox vågar samtidigt vara öppet kritiska, vilket ger mig som konsument en vägledning. Samtidigt kan tidningen bjuda på gratismaterial från spelföretagen utan att skapa direkta fria arenor för dem att agera på.

För mig personligen måste jag från och med nu tyvärr säga nej till Fenix. Jag förstår att målgruppen för tidningen är tänkt av vara någon annan än mig men ibland undrar jag om Fenix tilltänkta målgrupp (män i 14-års ålders som gillar rollspel?), verkligen är de som köper tidningen? Är det inte hög tid att vända blad och skapa en tidsskrift som vågar vara kritisk och fördjupande samtidigt som man har en god men professionell relation till hobbyn? Tyvärr tror jag inte det är möjligt. Det är inte lätt att ha integritet när fiskdammen är liten.

Jag rekommenderar er som är intresserade av brädspel däremot en prenumeration på Spielbox. Och glöm nu inte att påminna mig om att inte förnya prenumerationen på Fenix. Men vem vet en dag kanske fågel Fenix åter reser sig ur askan?

Var Little Wars starten för Världarnas krig?

Vi kunde läsa i nyhetsspalten i senaste Fenix att det lilla förlaget Skirmisher Publishing har gett ut H.G. Wells spel Little Wars i nytryck. Spelet är skapat av författaren till Världarnas krig och anses av många vara ett av de första krigsspelen som skapats. Du behöver dock inte gå att köpa Little Wars utan boken kan läsas i sin helhet via Project Gutenberg. Det är ett spel från en annan tid som spelas med miniatyrsoldater och små kanoner. I huvudtaget ganska ointressant och otidsenliga regler som inte erbjuder något för oss 2011 om det inte hade varit så att H.G. Wells avslutar reglerna med en uppmaning och en påminnelse om vilka fruktansvärda händelser som han snart tror att världen står inför.

Syftet med Little Wars är egentligen att få världen att se omöjligheterna och de fruktansvärda konsekvenserna av det stora kriget.
“[….]I have never yet met in little battle any military gentleman, any captain, major, colonel, general, or eminent commander, who did not presently get into difficulties and confusions among even the elementary rules of the Battle. You have only to play at Little Wars three or four times to realise just what a blundering thing Great War must be.
Great War is at present, I am convinced, not only the most expensive game in the universe, but it is a game out of all proportion. Not only are the masses of men and material and suffering and inconvenience too monstrously big for reason, but—the available heads we have for it, are too small. That, I think, is the most pacific realisation conceivable, and Little War brings you to it as nothing else but Great War can do.”
Jag stötte på Little Wars för första gången för några månader sedan via Boardgamegeek. Pete Belli återgav ett referat från ett parti Little Wars som tydligen ska ha ägt rum 1913 mellan H.G. Wells och den tyske kejsar Willhelm II. Precis innan inledning till de fruktansvärda år som kom att kallas det första världskriget.
Det är en skräckblandad upplevelse som möter oss när Kejsar Wilhelm, som själv skulle bli ansvarig för att krigets dominobrickor började falla, fullständigt krossar H.G. Wells. Partiet uppvisar kejsarens sin tilltro till sitt artilleri och även sin skicklighet att avfyra miniatyrkanonen. Här finns också en arrogans gentemot sina motståndare och en vilja att offra både sina egna och allierades soldater. Referatet avslutas med att en förkrossad H.G. Wells frågar sig om inte Little Wars haft motsatt effekt på kejsaren. Istället för att få honom att förstå krigets svårigheter och terror, hade spelet testat kejsarens strategi.
“Wells was horrified. Instead of showing Wilhelm the futility of modern war the author had given the Kaiser false confidence in his majesty‘s ability as a strategist. “What have I done?” Wells was heard to say, “I wish I could invent a time machine, travel into the past, and take measures to avoid this entire affair!” “
Det är på det hela en berättelse med en massa djup. Hur ett spel, om man får tro H.G. Wells, haft påverkan på vår historia. Den kanske också  får oss att tänka till lite kring vår hobby, Ibland blir våran lek också allvar. Referatet från partiet mellan H.G. Wells  och den tyska kejsare Wilhelm II kan läsas på boardgamegeek. Jag vill tacka Pete Belli för
att ha hittat denna lilla juvel.
Om man vill läsa mer om de historiska skeendena som sätter igång första världskriget kan jag rekommendera Barbara Tuckmans The Guns of August. En målande, reflekterande och underhållande berättelse om de 30 första dagarna i det första världskriget. Under dessa dagar då krigets generaler fortfarande trodde att kriget snart skulle vara över och skyttegravskrigets meningslösheter fortfarande låg framför dem.

Navegador – att resa i brädspel

Brädspelet Navegador släpptes på Essen 2010 och är den senaste skapelsen av Mac Gerdts. Designern Mac Gerdts har gjort sig själv genom en spelmekanism känd som “The Rondel“. En smått genialisk idé om att alla möjliga handlingar en spelare kan genomföra är fördelade på ett hjul. Spelare får flyttamaximalt tre steg framåt gratis, därefter kostar varje steg. Det är egentligen galet hur en designer kan fortsätta skapa spel som alla innehåller denna mekanism och komma undan med det. Det är å andra sidan en trend under senare tid att populära spelmekanismer återkommer.

Denna gång handlar spelet om upptäckartidens egentliga födelse. Spelarna tar sig rollen av upptäcksresande som med stöd av Henrik Sjöfararen (port. Henrique o Navegador) ska upptäcka världen och ta hem rikedomar till Portugal. I grunden är spelet ett race med en tillhörande ekonomisk motor. Personligen blev jag fascinerad av spelet främst för att jag gillar spel som utspelar sig under upptäckartiden. Det får igång mina fantasier och hur det egentligen måste ha varit. Således köpte jag spelet, trots att jag sett “The Rondel” spel förut. Jag tycker det kan finnas något vackert med ett brädspel som med enkla och störmlinjeformade regler speglar en historisk händelser eller tidsepok.

Förhoppningsvis kommer spelet snart att hamna på spelbordet. Spelreglerna finns via PD Verlag och spelet utkommer snart i en internationell version av Rio Grande Games under året. Om du vill beställa spelet kan det göras exempelvis via Worldofboardgames.com.

7 Wonders – årets hit från Essen

Nu har två veckor gått sedan spelmässan i Essen (Spiel 2010) avklarades, själv har jag aldrig varit där men det vore en riktig drömresa. Vilka spel har då kommit ut under Essen som har skapat uppmärksamhet? Årets Essen-favorit är utan tvekan 7 Wonders.

Spelet har länge varit en snackis, egentligen sedan april, då det inflytelserika Gathering of Friends i Columbus  anordnades. Konventet är endast för inbjudna och brukar samla spelkonstruktörer för att visa upp sina alster innan den ordentliga releasen. Här kan man ofta ta temperaturen på vad som är på gång. Kommentaren från boardgamegeek medlemen Curt Carpenter om hur man blir inbjuden till Gathering of Friends är tämligen talande: “The short answer is, don’t bother. The slightly longer answer is, become best friends with someone who’s been at least 5 times. And then ask them.”

Åter till Essen favoriten 7 Wonders, som tyvärr endast släpptes i 777 exemplar under mässan. Är företaget besatt av magiska tal? Nej snarare måste det varit problem som bidragit till en begränsad upplaga, för det var många som blev utan ett exemplar. Det innebär att vi som inte var där villigt får vänta Jag ska dock försöka förklara spelet i korthet. Man kan av spelets titel tro att varje spelares mål är att bygga klart ett av Antikens sju underverk, så är inte hela fallet. Spelaren ska genom att spela byggnader i olika kategorier också samla ihop poäng för sin antika stad, samtidigt som denne bygger sitt underverk under totalt tre stycken tidsåldrar. Till sin hjälp används en s.k. draftingmekanism, välkänd från Magic-turneringar. Under varje tidsålder delas 7 stycken kort ut till varje spelare som sedan väljer ut ett kort och låter sin hand gå vidare till sin medspelare, som i sin tur låter sin hand passera runt bordet. Korten representerar byggnader som sedan antingen kan spelas, användas för att konstruera underverk eller kastas i utbyte mot pengar. Spelet har ett skönt drömskt utseende som påminner om gamla skolplanscher över antikens civilisationer, jag tror att illustrationerna gör en hel del för ett spel som i grunden är väldigt abstrakt.

I stort saknas spelarinteraktion förutom genom draftingmekanismen, det finns dock ett passivt konflikt- och handelssystem, som egentligen saknar möjlighet till egna initiativ. Här påminner 7 Wonders om spel som Race for the Galaxy and Dominion. 7 Wonders kan spelas med 3 – 7 spelare på omkring 30 minuter. Spelet är designat av Antoine Bauza, skaparen av samarbetsspelet Ghost Stories.

Låter det för bra för att vara sant? Man måste nog se 7 Wonders för vad det är, ett snabbt och relativt abstrakt kortspel. Jag misstänker att det kommer bli ett spel som står sig ett bra tag framåt. Det blir årets julklapp för den inbitne brädspelaren, om spelet i huvudtaget når julhandeln förstås.

7 Wonders kommer släppas i en amerikansk version av Asmodée samt på svenska av den finska företaget Lautapelit.fi. Reglerna finns tillgängliga via producentens Repo Productions webbplats.