Author: olav

Mer om rollpersoner

För ett tag sen skrev jag ett inlägg fullt av ingenting om två olika grundidéer för hur en rollperson ska förstås. Frågan man kan ställa sig är såklart: varför?

Jo. Om vi leker med tanken att det finns någon form av sanning i det jag skrev, får det förstås konsekvenser.

+ Det skulle kunna vara förklaringen till varför D&D-spel funkar så dåligt med skills; eller varför CoC med sin mer akademiska framtoning fungerar desto bättre.

+ Det skulle kunna innebära att den som vill göra ett spel med mer universell appeal bör fundera på vilka karaktärer – förutom nörden och idrottskillen – som spelet ska innehålla. Två lika stereotypa stereotyper, som dock är avsevärt mycket mindre använda i rollspel, är pojkflickan och cheerleadern. Förslagsvis används dvärgen (kompetent men komisk) och alven (framgångsrik men avskydd).

+ Man skulle också kunna fundera över klassernas utveckling, och varför vissa har ett leveltak. Kanske måste inte alla utom de två grundkaraktärerna försvinna längs vägen?

+ Det skulle kunna innebära att den som gör ett BRP-spel om äventyrliga saker måste fundera över hur en äventyrlig kursplan ser ut, och hur man gör för att inte premiera asgamla torrbollar utan ungdomliga och äventyrliga äventyrare. Till exempel skulle ett fokus-skifte mot learning-by-doing kunna fungera, liknande de karriärer som finns i Mutant Chronicles. På så sätt blir det uppenbart att du kan lära dig mer genom att ge dig ut i världen och göra saker.

Framförallt innebär det att det finns fler sätt att tänka runt vad som är viktigt med en rollperson:

3) vad hon har varit med om, eller kommer vara med om.

4) vad hon gör

5) hur hon påverkar berättelsen

En illusion av innehåll

En tråd på rollspelsforumet fick mig att fundera på sånt som jag funderat över tidigare, men aldrig riktigt utvecklat: varför Skyrim är så jävla dåligt och vad man kan tänkas lära sig av det. Här är mitt diskussionssvar, en aning mer utvecklat och anpassat till blogg-formatet.

Varför är Skyrim dåligt, och hur undviker jag att göra samma misstag?

Det största problemet med Skyrim är att det inte innehåller någon valfrihet. Hur är det möjligt? Man kan ju gå vart som helst och hoppa om man vill och ibland får man välja om man vill slåss eller inte – hur kan det inte vara valfrihet? Jo, för att valen inte spelar någon roll.

När du har en dialog får du kanske två val. Då kan det ena valet vara “jo, jag vet en massa om X men inte det här – berätta mer!” medan det andra valet är “nej, jag vet faktiskt ingenting om X – berätta mer!” Har du tur får du ett tredje val – “jag går härifrån nu (men när jag kommer tillbaka, då jävlar ska du få berätta mer!)”.

Det samma gäller när du utforskar världen. Allt ser likadant ut, som ett jättetråkigt avsnitt av Mitt i Naturen. Eftersom spelskaparna insett det, har de lagt till möjligheten att teleportera sig. Resultatet är inte roligare, eftersom den slöa hjorten som skuttar förbi byts ut mot en laddskärm föreställande en pinne.

Ett val måste innehålla minst två kvalitativt skilda möjligheter.

Utan val spelar det ingen roll hur stor en spelvärld är, den känns ändå begränsad. (För spelaren, vill säga, för spelledaren spelar förstås tjocka bakgrundsböcker med detaljer om undervattensströmmar större roll. Principen är dock till stor del densamma: spelets omfång för spelledaren beror på hur mycket det finns för henne att upptäcka – alltså läsa sig till – och huruvida hon kan välja vad hon vill läsa/upptäcka samt om det spelar någon roll vad hon väljer.)

Jag tänker att känslan av att en spelvärld är stor beror på mängden som finns att upptäcka, variationen i det som kan upptäckas, takten det upptäcks i, och vad som händer “bortanför horisonten”

Om vi tittar närmare på Skyrim ser vi att:

a) det finns en stor karta att utforska (positivt!)
b) allting är väldigt likartat (negativt, eftersom det gör att din upptäckarlusta mattas snabbare)
c) du har direkt tillgång till hela kartan (negativt, eftersom det innebär att du inte har något att se fram emot)
d) du kan snabbspola ditt utforskande, vilket snabbare gör att du förstår vad spelet kan och inte kan erbjuda (negativt, eftersom det förtar hela känslan av strapats och äventyr i utforskandet)
e) världen står hela tiden och väntar på dig – ingenting händer bortanför ditt synfält (negativt, eftersom det innebär att varje val är ett icke-val: du kan alltid göra både A och B)

Om jag har rätt skulle ett spel med en stor spelvärld, fylld av upptäckarglädje, karaktäriseras av
+ omfång
+ att världen är varierad – ingen plats är den andra lik
+ att du måste “låsa upp” världen i steg – det finns alltså från början områden som du vet om, men inte KAN besöka (till exempel hög level-områden), och spelet erbjuder en väg att nå dit (till exempel “grinda”). På så sätt uppstår en känsla av strapats, av att ha uppnått något när man väl kommer dit. Dessutom blir spelet “större” eftersom du från början har en horisont, men vet att den efter en viss punkt kommer förändras.
+ att spelet begränsar takten på utforskandet. När man spelar rollspel utan karta, och utan “random encounters” eller liknande tidsmätare, är det otroligt tröttsamt och repetitivt att leta igenom de olika rummen i grottan. Istället blir det ett svepande “vi söker igenom stället”, vilket lett till Gumshoe. Om takten däremot är begränsad, finns det en alternativkostnad att ta med i beräkningen. För varje steg vi går åt höger, investerar vi mer i att höger är bättre än vänster.
+ att världen förändras över tid. När du besöker en plats igen har den förändrats, beroende på sånt du gjort och sånt andra gjort
+ att du därmed kan skapa föreställningar om hur världen fungerar, se samband och katalogisera din kunskap för att optimera dina val.

Det viktiga i ett upptäckarspel är – anser jag – illusionen av innehåll, att det inte enbart är mekaniska belöningar som driver dig framåt utan nyfikenhet. Och illusionen av innehåll uppstår är både A och B är fullgoda val som leder dig någonstans – att världen sträcker ut sig åt både höger och vänster.

Konstiga berättelser

sixpackostrangetales_frontMin polare, den outtröttlige pulp-skräck-bizarro-författaren Micke Faun har precis släppt en ny bok: Six Pack o’ Strange Tales. Boken innehåller – titel till trots – sju korta berättelser som pendlar mellan det dråpliga, det makabra och det bisarra. Här ryms noir-katter, en strippa med gremlin-huvud, sydstatsbönder, excentriska författare, gamla nazister och furries, för att bara nämna några.

Om du gillar Tales from the Crypt, eller bara behöver en snabbläst bok att rensa huvudet med när du åker tunnelbana (eller vad du nu åker om du är geografiskt utmanad) kan jag varmt rekommendera boken. 85 bagare kostar den, och du kan läsa ett avsnitt helt gratis för att se om det är något för dig.

Jag har läst boken, men eftersom jag är jävig tänker jag inte skriva en recension. Däremot kan du läsa en här, och en annan här. Vad jag kan säga är dock det här: jag läste boken på en eftermiddag, inte en vecka, jag tycker att en skönlitterär bok bör innehålla prosa, och jag tycker Six Pack visar på ett mer uttrycksfullt berättande än tidigare alster. Läs gratiskapitlet, bedöm själv.

En allegori för livet

Rollspel brukar ofta sägas vara symboliska, i de teman de avhandlar, i vad som är centralt. Men det mest symboliska av allt är kanske att skapa sin rollperson. Vad du gör för rollperson säger något om vad du tycker är viktigt, och kanske också hur ditt idealiserade själv ser ut. Men HUR du gör din rollpersonen säger också något. Det är en allegori för livet.

Som alltid när det gäller rollspel, börjar allt med D&D. I D&D har du, i princip, tre val

1. Du kan väl att spela en “jock”. Om du gör det blir du snabb, stark, smidig och får troligtvis alla tjejer. I gengäld blir du något enkelspårig, och precis som verklighetens översittartyper riskerar du att se ditt bäst-före-datum passera innan trettio (runt lvl 5).

2. Du kan spela en glasögonorm. Om du gör det blir du vek och sjuklig. Har du tur är du smart, har du otur är du bara astmatisk och tjock, och i vilket fall som helst är din kunskap inte värd ett skit när jocken knuffar dig, stjäl din mössa eller din tjej. I sann kristen anda finns det dock en ljusglimt – om du lider dig igenom skiten nu, väntar något bättre. Du kommer bli rik och mäktig, få en bättre ålderdom. Men fram till dess får du vackert finna  dig i att bli hunsad.

3.Du kan spela den konstiga. Om du gör det tillhör du dem som av någon anledning inte valt sida. Du kanske är veklig och smart, men gör ingen större grej av det. Ingen räknar med att du ska spela fotboll, men samtidigt skulle ingen bli förvånad om du gjorde ett mål. Du lever i någon sorts märklig frizon – du kan en hel del, och får lov att göra lite vad du vill, men å andra sidan är du hela tiden den konstiga som ingen egentligen bryr sig om. Ingen bryr sig. När du växer upp kommer du sakta men säkert försvinna – kanske lycklig, men det var aldrig dig det handlade om.

Mellan äventyren hänger du med ditt gäng: biffen hänger med fotbollslaget och går på fester, glasögonormen är ordförande i astronomi-klubben, den konstiga startar ett band eller en filmklubb eller böjer vide till drömfångare.

När du gör din rollperson återskapar du (den amerikanska) skolan, alltså den institution där du förmodligen befinner dig när du börjar spela. Det här har förstås en stor fördel, eftersom det är lätt att organisera sin fantasi på samma sätt som ens vardag är organiserad. Nackdelen är förstås att det kan kännas nedslående att någon snor ens mössa både i fantasin och i verkligheten. Och det är här slumpen kommer in i bilden. Slumpen säger: det är inte ditt fel att du fick astma, det är genernas; om det inte var det kunde du också blivit idrottskille och fått tjejer. Dina sex grund-stats avgör allt. Klenisen kan gå på karate allt han vill, han kommer ändå aldrig kunna mäta sig med jocken. Därmed ansluter sig D&D till en klassisk västerländska ungdoms/äventyrs-genres ideal – du är dina fysiska förutsättningar. Är du en hjälte är du automatiskt bättre på allt.

—

Men rollspel är komplicerade, mystiska och esoteriska. Regelsystemen kräver att du pluggar in dem; spelvärldarna fyller encyklopedier. Såklart att rollspel frodas i skolor och på universitet. Det är bara ett problem. Om vi varje vecka spelar ett rollspel som utgår från grundantagandet att de fysiska förutsättningarna avgör ditt framtida liv, varför studerar vi ens? Tänk dig själv att du är snubben i World War Z: du har ägnat hela ditt liv åt att forska på virus och är så smart att du kan lösa zombie-sjukan och nu ska du äntligen få göra det och du är helt jävla exalterad för att det är det här du kan, men du dör i er första encounter eftersom du bara hade en t4 HP. Och när alla står där och suckar “va-FAN. Vad gör vi nu?” så visar det sig att din kunskap var dubbelt värdelös för Brad Pitt kunde lära sig allt du visste på tretti sekunder och se snygg ut samtidigt. Så kan vi förstås inte ha det.

Lösningen är färdigheter.

Idén bakom färdighets-systemen (som BRP) är enkel – Brad Pitt lyckas inte bättre för att han är genetiskt överlägsen, utan för att han är EXPERT = han har pluggat mer. När du gör din rollperson i BRP gör du en personlig kursplan, du får 180 högskolepoäng att fördela över kunskaper som “simma”, “köra bil” och “naturkunskap”. Om du vill kan du göra en överliggare, lägga på några extra år och få fler studietimmar att fördela.

Färdighets-systemen är rättvisa och “moderna”. Du kanske slår fram dina grundegenskaper, men de utgör ändå en så liten del av din kunskap – max 20-25 procent. Resten är ditt hårda studie-arbete, du är din egen lyckas smed. Problemet är att ett sådant system inte erbjuder en tydlig riktning framåt. Medan DnD-systemet säger “gå ut i världen och gör saker, allt du kommer få finns redan inom dig” säger färdighets-systemet “lämna aldrig skolan, fortbilda dig! utan ett livslångt lärande kommer din konkurrenskraft minska, du hamnar på efterkälken”. Valet att blir en överliggare – läsa en termin till – känns så frestande. Det är så man blir bättre. BRP-karaktärer känns ofta mer “färdiga” från början, de har redan varit med om så mycket och nu ska de ut i äventyrsvärlden och omsätta sina kunskaper i praktiken. Man kanske skulle skriva en bakgrundshistoria?

Cyberpunk på riktigt

Ägna 57 minuter av ditt liv åt svt play, närmare bestämt Dr NakaMats uppfinningar. Doktorn har bland annat uppfunnit karaokemaskinen och tänker leva till han är 144 år gammal genom att bara äta ett mål och sova fyra timmar om dygnet i en specialgjord maskin (som han så klart uppfunnit). Man kunde tro att karaoken uppfanns i en stund av fest och rus men icke! – Nakamats uppfinner genom att vara så nära döden som möjligt. Klart värt,

Whitehack vid första anblicken

Kan det finnas för många OSR-spel?

Det enkla svaret är förstås nej: så länge det kommer nya OSR-spel finns det inte för många, eftersom författaren saknade just sitt spel så mycket att hon valde att ägna tid åt att göra det.

Samtidigt kan det ibland kännas lockande att svara ja, som när man ser stora matriser som försöker förklara skillnader mellan utgåvorna. Går AC upp eller ner? Får man +1 vid 12 eller 13? Är tjuven en klass eller inte? I gör det själv-D&D (eller gör det själv-DoD i en svenskare kontext) är varje regelsamling är som en skål soppa. Det finns så mycket finjusteringar och trixande och briljanta idéer och idiotiska infall som simmar runt i det kollektiva tankegodset och av och till sticker någon ned en slev, serverar det hon får upp och det är dagens smak. Det är förstås vackert. Här finns så mycket mustiga saker att prova och ingen kombination är i sig bättre eller sämre än någon annan; utbytbarheten och justerbarheten är i centrum. Men det är förstås också ett problem. För när skapande övergår i justerande blir resultatet mer och mer stagnerande. Det är vad som brukar kallas för karismans rutinisering: när något magiskt och unikt blir vardagligt och institutionaliserat. Och det är också OSR-rörelsens paradox: snart kommer de små +1/-1 förändringarna skapa d20-systemet. Joseph Goodman – en av OSR-rörelsens förgrundsfigurer – skriver i DCCs appendix O:

…I believe the time has come to break the chains of D&D convention and step back one era further, to the original inspiration of Appendix N, beyond the confines of genre assumptions. […] I ask you to consider moving past the boundaries of ‘TSR mimicry.’ The time has come to offer our shared customer something both new and old-school.

Utan ett uns fett på kroppen – Whitehacks framsida extraknäcker som rollformulär och baksidan består av innehållsförteckning och exempelkaraktärer

Kanske är det här Whitehack kommer in. Whitehack är ett rollspel som enligt produktbeskrivningen “owes a lot to the Old School Renaissance”. På det bra sättet. För Whitehack är speciellt i många avseenden. Först och främst är det ett svenskt OSR-spel – på engelska – vilket gör det dubbelt ovanligt. Men det verkligt speciella med Whitehack är att dess skapare Christian Mehrstam gjort just det som Goodman förespråkar: använt byggstenar från 0e och skapat något som är kvalitativt annorlunda. Och mer än så – det är bra också! För att komplettera de simplistiska 0e grundreglerna – grundegenskaps-slag, to-hit rolls och saving throws – använder Whitehack grupper och “slots”. En grupp beskriver din karaktär genom hennes tillhörighet, och kan till exempel vara orch, lönnmördare eller krutmakare. En “slot” är en klassförmåga, till exempel en trollformel, en backstab eller en dubbelattack. En obetänksam läsare  kommer säkert avfärda det här som “indie”, men i själva verket är det bara ett smidigt sätt att hjälpa spelledaren bedöma hur sannolikt det är att en rollperson lyckas.

Det som däremot ÄR indie är att spelet bara känns halvfärdigt. Det som saknas är det där som lyfter en rollspel från att vara “snygga regler” till att vara ett något man vill spela. Whitehacks trettiofyra sidor (trettiotvå plus omslag) räcker helt enkelt inte till. Det som saknas är till stor del setting. Visserligen finns det en “exempelkampanj”, men som alla vet är en exempelkampanj mer skada än nytta.

Rollspelets problem märks redan i namnet: whitehack låter ganska modernt och snajdigt, men det betyder ingenting. För att det ska betyda något måste du redan veta – du måste veta att “hack” är ett new-school-ord för husregler (av ett rollspel). Du måste titta på framsidan och veta att STR, DEX, CON osv signalerar nya D&D medan att Target AC-tabellen signalerar gammalt. Och du måste läsa exempelkampanjen för att förstå att “the White” är spelvärlden från (det insomnade?) Deds bok. Whitehack är för närvarande inte en stand-alone-produkt. Du behöver något mer, till exempel några TSR-äventyr och gärna en grundbok. Och därigenom blir Whitehack, allt det fantastiska till trots, återigen ett OSR i mängden som inte riktigt lyckas svara på den avgörande frågan “varför inte bara spela 0e istället?” Två sidor till – bestående av tabeller över folkslag, yrken och trollformler – hade gjort hela skillnaden.

En annan nackdel med Whitehack är priset. Spelet är absolut värt 10$, men eftersom de flesta OSR-spel finns i gratis pdf-utgåvor blir frågan snarare om Whitehack är mer värt 10$ än Lamentations of the Flame Princess eller Swords & Wizardry. Där är svaret inte alls lika givet.

Sammanfattningsvis är Whitehack ett litet och elegant spel, med snygga regler som säkert kommer återanvändas i andra rollspel. Om du redan har en spelvärld och vill ha ett fint system att ackompanjera din baby, eller om du (och/eller dina spelar) inte har något emot att skapa en är Whitehack en utmärkt kandidat. Detsamma gäller om du gillar att plocka isär spelsystem och bygga egna, för då bjuder Whitehacks trettiofyra sidor på mer matnyttigt än många trehundrasidors-spel. Om du däremot är ute efter en komplett upplevelse – ett rollspel som bara skriker “sätt igång då för fan!” – är Whitehack inte det du söker. Därtill kräver spelet för mycket arbete av dig och din spelgrupp innan ni kan sätta igång.

The way you make me feel…

…är ett fyra sidor långt äventyr till More Than Human skrivet av Mikael “Krank” Bergström, och det är tamefan det bästa äventyr jag läst det senaste året. Nu önskar jag bara att jag kunde åka tillbaka i tiden och göra det ogjort, så jag kunde läsa det igen. Eller spela det.

Om fler äventyr var såhär, skulle jag åka på konvent oftare.

I korthet är äventyret bra för att

– det har ett ovanligt tema, men känns aldrig som ett tema-äventyr

– det innehåller ett starkt drama och moraliska gråzoner

– det håller sig på en plats och har begränsat antal karaktärer

– platsen har en egen logik, som spelarna kan lära sig och använda sig av för att skapa intressanta scener

– äventyret kretsar runt ett pussel baserat på experimentlusta och trial-and-error

– det går att klara äventyret på en halvtimme: svårigheten är istället att lösa det på ett sätt man som spelare (och som ens rollperson) tycker är tillfredsställande.

More-than-human-header

Trolldom!

All känd trolldom är underkastad fem regler.

Den första regeln är att magi är en uppoffring. Något värdefullt måste förstöras, för att något annat skall komma till.

Det andra regeln är kravet om likhet. Världen är genomkorsad av hemliga samband, baserade på likhet. För att kunna flyga, behöver du offra något som kan flyga – en fågel, till exempel.

Av regeln om likhet följer det tredje kravet: för att göra något magiskt krävs något magiskt. Häxblod, till exempel. Om du är häxa kan du offra ditt eget blod, annars måste du offra någon annans. Vanliga människors blod är inte tillräckligt magiskt.

Den fjärde regeln gäller storlek: ditt offers storlek står i proportion till din trollformels kraft. Gör du en eldboll med hjälp av en brasa ger din eldboll skada som din brasa.

Sist men inte minst: eftersom trollkonst är en uppoffring, gör varje gång en besvärjelse sjungs och häxblod spills att magi försvinner ur världen. Det går inte att göra två likadana besvärjelser. Om du offrat en duva för att kunna flyga, kan du aldrig göra om det. Du måste offra en mås, en hök, en örn… men aldrig en duva.

—

-Beskriv din trollformel för spelledaren.

-Förklara associationsbanorna – hur dina offer hänger samman med effekten du vill uppnå.

-SL avgör om associationen är överväldigande (till exempel: du offrar en förslavad jätte för att förslava en människa), stark (du släcker en eld för att få det att börja brinna någon annan stans) eller vek (du offrar en småfågel för att själv kunna flyga).

-Offra ett eller flera HP. För varje HP får du +1 på slaget. Å andra sidan, slår du lägre än antalet offrade HP förlorar du dem permanent om de var dina, om du offrar en annan häxas blod händer något oförutsett och negativt. Observera att du fortfarande kan lyckas med din trollformel.

-Om associationen är överväldigande får du slå två tärningar och välja den bästa. Är den vek väljer du den sämsta.

– 11+ händer det du vill, men trollformeln har en oväntad och bildlig bieffekt (till exempel att du också får en duvnäbb)
16+ det händer, inget snack.
20+ det går bättre än väntat. Du får en bildlig men positiv bieffekt, eller slipper offra (välj själv).

– om du gör en trollformel som du (eller någon annan) redan har gjort händer inget, utom att du förlorar HP. Slå en tärning, slår du under det antal HP du spenderade förlorar du dem permanent.

Bonusregel: du kan välja en magiskola, bestående av ett magiskt element. du får +1t6 (t8,t10,t12 vid level 8-10-12) på ditt slag OM din trollformel innehåller ditt element. Men kom ihåg att ju oftare du använder ditt element, desto större är risken att du urlakar dess kraft.