ARKIVET
Denna scenario-tabell presenterades ursprungligen i Konventstripp. Jag noterar med skräckblandad förtjusning att det är spelarna som attackeras av zombies, inte några rollpersoner. Hardcore!
Tänk om man kunde sms:a sig själv för tio år sedan. “Om du har tid över: skit i det här, drick bärs.” Vad mycket arbete man hade sparat.
Nu närmar sig GothCon med stormsteg. Boningen kommer naturligtvis vara på plats och rapportera direkt från konventet.
När vi på redaktionen rotade runt lite i en gammal digital byrålåda, hittade vi rester av vår till dags dato enda tryckta produkt: konventstripp, en tidning som gavs ut i ett fåtal exemplar till LinCon 2001. Då tipsade vi bland annat om hur man kan göra för att hålla sig fräsch under ett konvent. Bilden är gjord av Simon. Tack.
Såhär tio år senare är det förstås en del saker som sticker ut. Vad är grejen med den vansinnigt fula layouten? Varför är det olika typsnitt överallt? Varför ägnade jag inte läsbarheten en tanke?
Och vad var det för seminarium alphaproject bjöd på?
Jag ska erkänna att jag har en aversion mot Fantasy Flight. På ett sånt där ologiskt sätt, så det kryper i kroppen. Jag hatar deras standardiserade fantasier. De är som en golvbrunnen i rollspelsvärldens offentliga duschrum – ett svart hål som långsamt sörplar in döda licenser med sin väldiga gravitation, filtrerar bort vätskan och lämnar små högar av strumpludd och pubeshår. Genom sitt magiska recept arbetar FFG sig genom världen i en svindlande takt. In med en licens, tillsätt fem kilo generiska kartongbitar från företagets underjordiska fantasireserv. Så!
Det är konstigt ändå, hur saker och ting kan bli. Det var inte länge sedan jag gillade Fantasy Flight. Tänkte att kul för dom att det går så bra och kul för resten av världen att någon tar sig omaket att skölja av gamla licenser och göra något av dem. Men det var då och nu är nu.
Så man kan säga att min grundinställning skulle varit sådär. Man kan också säga att intrycket borde också spätts på av att spelet luktade bajs. Som att kartongen åtminstone till 25% består av återvunnet toapapper. Men det gjorde det inte. Jag hade ingen tanke på allt det här. När vi började.
DOOM. Spelet var skitbra. Det var balanserat-ish. Det var kul. Det gick snabbt. De mångfärgade tärningarna visade en massa information samtidigt, utan att det kändes krystat eller långsökt. Upplägget med en spelledare gjorde det kul att utforska banorna, precis som i Hero Quest. Att spelet tillät mer än två spelare gjorde det socialt på ett helt annat sätt än Space Hulk.
Sen efteråt satt jag och myste över vilket kvalitetslir det var. Höll små föreläsningar om allt som var bra, och kontrasterade det glatt mot alla unkna spel jag spelat. Sade saker som “det är så skönt att för en gångs skull spela ett spel som inte är Fantasy Flight”.
Det var ungefär då som Jocke uppmärksammade mig på FF-loggan och vilken hycklare jag var.
Och där satt jag och hade skitit i det blåa skåpet. För det är fortfarande ett bra spel.
Vi på boningen gillar att skriva vad vi tycker. Och det tycker vi du också ska göra, för vi gillar att höra vad andra tycker och tänker. Därför har vi fått tummen ur och lagt till kontaktuppgifter, så att du kan kontakta oss personligen när du ser något som är uppåt väggarna. Vi tar också gärna emot tips på vad du som läsare tycker att vi borde skriva om. Kanske har just du gjort ett spel, ett äventyr, eller ett fanzin som inte fått den uppmärksamhet det förtjänat? Kanske organiserar du ett lajv, eller bara vet allt om lajv? Kanske sysslar du med verklighetsspel? Det finns mycket som ni som läser vet mer om än vi som skriver. Nästan allt faktiskt. Så tveka inte att tycka till om sådant vi borde skriva mer om. Eller mindre om.
– Redax
Geraki
Eftersom jag inte har inspiration att skriva något själv, tänkte jag istället bidra med några länktips.
Första tipset är den utmärkta post på discordia som handlar om sånt som är bra att tänka på när man ska skriva en text i allmänhet, och en rollspels-text i synnerhet.
Om du inte redan har läst “Tänk på språket”, bör du göra det nu.
Andra tipset hittar du på solvebring.se, som erbjuder en utförlig artikel om spelarinflytande – vad är det, hur går det till, varför funkar det inte för mig och hur ska jag göra för att få det att funka. Läsvärt.
Vårens hetaste rollspelsnyhet verkar utan tvekan bli Null State – spelet om de som räddar världen (eller möjligtvis dem som räddar världen, språknämnden är inte helt enig). Grundpremissen är enkel. Allting bra som människan någonsin har gjort, har också haft en dålig bieffekt. Det dåliga hotar ständigt att ta överhanden och rollpersonerna måste rycka ut och förhindra det. Till sin hjälp har de superkrafter, robotarmar och laserhjärnor.
Spelet utlovar tre mycket intressanta huvudingredienser.
För det första: upplägget. Ingen småpotatis. Bara domedagsmaskiner, supernovor och omöjliga uppdrag.
För det andra utlovar spelet en aldrig tidigare upplevd nivå av dödlighet. Din hjälte vaknar en natt av ett telefonsamtal, tre minuter senare är hon på väg att köra en atomladdning rakt in i solen. Poff!
Sist, men inte minst, är spelet värt att kolla upp på grund av sin äventyrsgenerering. Att skapa ett äventyr går ungefär till såhär: klipp ut några bilder, rubriker eller ord ur en tidning. Klistra ihop dem på ett någorlunda meningsfullt vis. Klart.
Efter en snabbtitt på Forskning och Framsteg, kan Boningen stolt presentera ett exempeläventyr till Null State. Mycket nöje!
Efter två minuter i Photoshop är äventyret klart.
Demon’s Souls är ett av de bästa spel som gjorts. Spelet är så bra att det tillhör årets bästa spel både 2009 och 2010. Sånt är en bedrift i sig. Men vad är det som gör att det är så bra? Här presenteras några av spelets höjdpunkter.
Spelet är fult. Och då menar jag inte fult som “det där saknar estetik” utan bara fult. Så fort du slår igång spelet möts du av menyer som verkar hämtade från ett DOS-spel. Festen fortsätter när du skapar din hjälte. Alla har flottigt hår, äppelkinder och osunda tänder. Du kan välja på oräkneliga hudfärger, men ingen påminner om sådana som verkliga människor har. De flesta är gråa, grönaktiga, kräkfärgade.
Denna “fulhet” är otroligt befriande, skapar en tyngd och stämning i spelvärlden som många andra spel saknar.
Spelet är svårt. Och då menar jag svårt på ett sätt som gamla tv-spel var svåra. Dör du, tappar du dina poäng och får göra om banan. Du har visserligen inga “liv” så du slipper game-over och såna tråkiga saker. Men ju fler gånger du dör, desto “ondare” blir banan vilket bland annat gör att alla fiender blir vansinnigt svåra. Väljer du en av de sämre hjältarna från början får du kämpa. Och oavsett vem du väljer kommer du bli ihjälslagen i spelets tutorial. Som ett budskap – bäst att du vänjer dig.
Just att det är så svårt gör att spelet blir spännande. Varje sekund är på liv och död. Vågar jag gå en bit längre och riskera allt, eller ska jag fega ur och springa hem i hopp om att kunna köpa en uppgradering för mina poäng?
Dessutom blir det genuint tillfredsställande att upptäcka att även “omöjliga” fiender faktiskt blöder – en dåres koncentration och knappt trehundra pilar senare faller draken från himlen…
Spelet skippar konventionerna. Du vet hur det går till: hoppa med kryss, skjut med cirkel, slåss med fyrkant och trekant. Du kopplar upp dig mot internet och kan spela capture the flag med dina kompisar och se vem som har skramlat ihop mest poäng. Så går det inte till här. Kontrollerna har en egen layout, och multiplayer fungerar som ingen annan. Du ser andra spelare som skuggor – de spelar samma bana som du men inte tillsammans med dig. Däremot kan ni lämna meddelanden för att lura eller hjälpa varandra. Och du kan bjuda in spelare till din värld för att hjälpa dig i avgörande partier. Eller så kan du få din värld invaderad av en annan spelare som försöker slå ihjäl dig och äta dina krafter. Samtidigt kämpar alla mot världen och dess balans mellan ljus och mörker. Resultatet är fräscht – ett spel som känns nytt och inte gjort.
Nu har Namco Bandai meddelat att en sorts uppföljare kommer släppas under året. “Uppföljaren” heter Dark Souls och kommer antagligen erbjuda en större säljframgång, större spelvärld och lite mindre originalitet och glädje. Trots detta har spelet goda chanser att bli årets spel 2011 och 2012, särskilt som första spelet var exklusivt för PS3 medan Dark Souls kommer sprida kalaset till alla 360-ägare.
Ta en titt på vad som väntar:
http://www.youtube.com/watch?v=hEviX32HvJM
Tyvärr har mina poster en tendens att bli skitlånga. Därför valde jag att dela upp posten om scener i två delar, i ett hopp om att öka läsbarheten. Du hittar den första delen här.
Såhär fungerar scener: ett exempel
Spelledaren Emma tänker sig ett övergivet nöjesfält. Gamla rostiga karuseller, tomma stånd. Grått radioaktivt damm – kanske enstaka lampor som blinkar. Platsen kan vara lämplig för mycket, men det första idé Emma får är att ha en strid här – en dödlig katt och råtta lek mot en eller flera väldigt mäktiga motståndare. Både smygande och skjutande.
Sen tänker Emma på Atlasområdet i Stockholm, en av hennes personliga favoritplatser. Som hundra kvadratmeter storstadsslum mitt i välbärgade Vasastan. Här vore det häftigt med en fest, eller kanske ett gatuslagsmål. Eller ett gömställe för illegala flyktingar, där de hålls inlåsta och framställer droger under vidriga förhållanden. Samtidigt känns det lite trist med Stockholm – lite för mycket Beck. Därför behåller hon platsens utseende och innehåll, men flyttar den till en mer “fantastisk” plats. Irkutsk. Det känns bättre.
Utav dessa scener kan Emma nu tillverka två spännande äventyr.
Det första äventyret börjar med att rollpersonerna är på ett övergivet nöjesfält utanför Irkutsk. Där ska de leta upp en person som heter Hollowpoint Irina – enligt ryktena en vansinnig mördare. Ayatolla De La Hoya, ledaren för det gäng som rollpersonerna tillhör, saknar en leverans beta-blockerare och det är dags för rollpersonerna att ställa de ansvariga till svars. Rollpersonerna ska alltså få tag på Hollowpoint, helst utan att varken hon eller rollpersonerna dör. Av henne får rollpersonerna informationen att drogerna finns i Svetlana Kirst labb under en bro i centrala Irkutsk. När rollpersonerna kommer dit inser de att det blir svårt att komma in, eftersom det pågår en stor fest utanför. En fest som rollpersonerna inte är bjudna på. När rollpersonerna till slut tar sig in hittar de de gömda flyktingarna som mot slavlön gör det knark som rollpersonerna tänker låta bli att betala för. Kanske blir det en slutstrid. Kanske blir det ett moraliskt dilemma.
Det andra äventyret går ut på att en av rollpersonernas vänner är försvunnen. Efterforskningar visar att han hålls fången hos Svetlana Kirst – en motbjudande slavhandlare i Irkutsk. Om rollpersonerna lyckas frita sin vän, kräver han att de skall hjälpa honom att hämnas på Svetlana. Svetlana är dock inte lätt att komma åt, särskilt som ryktet säger att hon och hennes livvakt, ledd av Hollowpoint Irina, har sitt högkvarter på ett nedlagt nöjesfält utanför staden…
Varför använda scener?
Den största fördelen med att använda scener är att äventyret inte blir låst till ett händelseförlopp. Det finns inget som säger att Emma, vår spelledare, måste bestämma sig om hennes äventyr ska flyta från scen 1 till scen 2 eller från scen 2 till scen 1. Båda händelseförloppen kan med fördel existera parallellt. Då kan spelarna vara med och bestämma beroende på vad de tycker passar bäst för stunden. Dessutom har Emma hela tiden ett äss i rockärmen. Tänk om historien plötsligt ändrar riktning? Att rollpersonerna får hjälp av Irina, drar till droglabbet… och där hittar sin bror, som säger att Irina i själva verket arbetar för Svetlana.
På så sätt kan scenerna användas för att ställa spelarna inför intressanta dilemman om vad som är sant och vem de bör lita på. Dessa dilemman blir trovärdiga och roliga just därför att alla spelledarpersoner talar sanning utifrån ett av flera möjliga händelseförlopp. Det blir rollpersonernas sak att fälla avgörandet, alltså vilken historia som verknar rimligast, roligast, mest i linje med vad spelarna är sugna på att uppleva. Samtidigt finns alla andra händelseförlopp kvar som ouppfylld potential, ett “tänk om” eller en osäkerhet på att just den egna linjen var rätt. Sånt som i tv-spel kallas för replay value.
För den ekonomiska spelledaren blir det dessutom lätt att återanvända sina äventyr, bara vända på steken och vips så är nästa veckas spelmöte fixat också.
Det är lätt att konstruera egna äventyr. Härom veckan gick Jocke igenom hur man kan göra för att hitta en bra intrig till sitt äventyr. Men att börja med intrigen är bara ett sätt. Idag visar vi en annan modell, som struntar i intrigen och fokuserar på platserna istället.
Utgå från en miljö. Tänk på en fantasieggande plats som du sett i verkligheten, på film eller kanske bara hört talas om. Under en bro eller i ett kalkbrott. I drakens håla eller i en uttjänt fusionsreaktor. På en svävande stad ovan molnen. Det spelar ingen roll vad det är för en plats, bara den sätter igång din fantasi. Fundera vad som skulle kunna hända på den platsen. Kanske är det en eldstrid. Kanske ett kamelrace eller ett möte med ett gäng monstruösa mutanter. Tänk gärna på dramatiska händelser.
När du funderat ett tag är det bara att försöka para ihop den eller de platser som du funderat över med den eller de händelser som du funderat över. Vips har du en scen – alltså ett avsnitt som är viktigt för handlingen. Fortsätt tills du har två eller tre scener. Om du har svårt att komma på flera scener, är det praktiskt att sno dem från filmer. Ett annat knep är att fråga sina spelare: “vad skulle ni vilja göra i Torgorods dimsvepta ruiner?”.
Nu är ditt äventyr nästan klart. Det enda som krävs är att sätta scenerna i en lämplig ordning, och hitta på vad som binder scenerna samman. Ibland är det lätt. Ibland är det svårare. Om du har svårt att hitta på vad som binder ihop scenerna kan du fundera över gemensamma nämnare. Om rollpersonerna träffar Leonore LaFontaine i första scenen är det säkert hon som äger oljetankern där scen två utspelar sig. Eller så kanske rollpersonerna istället letar efter henne. Då kanske de hittar ett registreringsbevis i första scenen. AHA – Leonore äger en oljetanker. Dags att ge sig dit!
Några klassiker för att binda ihop scener:
1) Någon i scen 1 säger åt rollpersonerna att gå till scen 2: “En oljetanker är kapad av pirater. Ni måste hitta den och frita gisslan”
2) Scen 1 och scen 2 är etapper på samma resa: “Ni måste ta er till Gibraltar innan veckan är slut. Min kontakt Leonore kan hjälpa er”
3) Scen 1 och scen 2 ligger geografiskt nära: “i slutet av grottgången finns en dörr. Ni hör vansinniga ljud från andra sidan”
4) Ett föremål/en företeelse som finns i scen 1 ägs av/hänger ihop med en person i scen 2: “när ni förbereder er att spränga domedagsmaskinen ser ni Yentrang Holdings logotyp. Det är de som ligger bakom alltihop!”
5) Något/någon finns med i båda scenerna: “I ruinstaden Eier blir ni övermannade av doktor Lambrosius, som stjäl artefakten och flyr i sin Cessna. Ni måste bege er till hans hemliga gömställe för att hämnas.”
Fortsättning följer på måndag.