Stuvade om bland trollen en smula och passade på att lägga till en länk till Wilpers blogg, som kort och gott heter Wilper’s blog. Om du inte redan hittat dit, bör du följa länken genast. Wilper skriver (på engelska) om spel som ingen visste om fanns och spel som inte uppmärksammas av andra förrän om ett halvår. Som Hyperborea – Meister des Stahls till exempel. Ett trevligt sätt att vidga sina vyer, helt enkelt.
Author: olav
Utopi nr 2
För ungefär två veckor sedan landade senaste numret av Utopi. Denna gång har tidningen spökhistorier som tema, vilket betyder att den skrivna texten handlar om spöken (och andra tidningar man kan köpa från Kolik förlag) medan serierna fortsätter precis som vanligt. För den som inte är bekant med första numret innebär det att serierna till exempel handlar om en syntare i en framtida värld där alla kvinnor har oförklarligt stora bröst, sex i mellansvenska skogar eller ett benrangel som ramlar på häcken.
Precis som i första tidningen är det mesta av mycket hög klass, vältecknat och roligt berättat. Högt och lågt blandas hej vilt och att tidningen skulle vara fylld av episka serier är en lögn: ett gott mått av innehållet är mer poetiskt än berättande, mer småskaligt är svindlande, mer lömskt än hjältemodigt.
Två serier lyser lite starkare än alla andra. Den första är följetongen om Blenda, en ung fröken i 1800-talets Stockholm som är med om förbluffande men självklara äventyr. Den andra är Lars Krantz’ mörka och mustiga historier om ett Sverige som Gud glömt. Serierna (en i varje nummer) utspelar sig i en obestämd tid, med krig och ofärd och huanemäj – en sorts amalgam mellan Noir, Harry Martinsson, Lifelover och Lovecraft. Seriens stora behållning ligger i de enorma fantasier som bara anas. En underjordisk stad, ett sanatorium, en konkurs, misär och fasa suggereras fram nästan nonchalant, medan den enkla handlingen driver på i en annan riktning. Om moget inte var ett skittråkigt ord skulle det vara passande. Moget, med begynnande förruttnelse.
Utopi har också recenserats av bland annat Shazam.se – där senaste numret fick 4/5 i betyg. Du hittar deras recension här.
Veckans pepp: Deus Ex
På fredag är det dags. Då släpps ett av årets fetaste spel: Deus Ex Human Revolution. Det ursprungliga Deus Ex hyllas bland annat för att det var tidigt ute med att erbjuda fler än en väg genom varje bana, för sin feta stämning och story. Själv minns jag mest att spelet var skitsvårt på ett sätt som moderna spel inte kan erbjuda. Första gången jag spelade spelet inte bara fastnade jag, utan DOG, under spelets tutorial-del. Eller ja – dog är väl att ta i. Man var nämligen odödlig. Däremot var det fullt möjligt för fiende-robotarna att skjuta sönder varje led i stackars JC Dentons kropp, vilket de gladeligen gjorde. Så där låg jag och krälade, utan möjlighet att ta mig över minsta ojämnhet i marken (för att till exempel klättra upp för en trappa), utan möjlighet att starta om från senaste checkpoint (för jag var ju inte riktigt död) och med en skitstor robot som gång på gång stampade mig i huvudet. Det är klart att man blir hooked när ens första upplevelse bjuder på allt det här.
Med i förbeställningspaketet till Human Revolution följer spelets soundtrack på separat cd. Perfekt när du spelar valfritt framtidsrollspel om cybernetik och smutstiga rännstenspunkare. Min gissning är att det inte blir mycket skolarbete gjort under nästa vecka. Istället kommer jag utforska varje polygon i betongen med knäckta ben och blod strömmande ur näsan; inramad av stämningsfulla miljöer och en fantastisk story som det kommer ta mig löjligt lång tid att ta del av.
Det kommer vara fett värt.
Kvinnliga omslag
I DN kultur (2011-08-13 sid 2) kan man läsa om att män läser för lite skönlitteratur. När män väl väljer att läsa, handlar det om historiska romaner, faktaböcker eller böcker och krig och vapen. Tokmaskulint, helt enkelt.
För att locka de gäckande kunderna, jobbar många bokförlag med manliga omslag. Sådana omslag kan till exempel föreställa
- vapen
- explosioner
- muskler & tatueringar
- ss-soldater
För rollspelsvärlden gäller det omvända läsarförhållandet. Här är majoriteten av läsarna män, men (alltså?) omslagen pryds av vapen och ss-soldater. Smart, eller dumt? Just rollspelsomslagen har blivit häftigt debatterade, till exempel här och här. Om vi ska använda oss av samma logik som pocketförlagen, borde rollspel försöka ha kvinnliga omslag för att locka det täcka könet att spendera pengar. Men hur ser ett sådant ut? Finns det något kvinnligt rollspelsomslag?
Sommarboken: Gainea
Enligt gamla testamentet skapades världen av en hämndgirig gubbe. Tänk om det inte var så. Tänk om den istället hade blivit skapad av ett suget fruntimmer. Hur hade allt sett ut då?
Utifrån den premissen tar berättelsen om Gainea avstamp. Gudinnan Un vaknar upp ur en fantastisk dröm och skapar sin värld till drömmens avbild. Till skillnad från JHWH börjar hon inte med ljus och mörker, eller vatten och land, utan skapar helt sonika sig själv till en ganska het kvinna och en spegel som hon kan spegla sina ganska heta behag i. Därefter bär det av. På en eftermiddags läsning hinner vi vara med om världens skapelse, dess stundande undergång, en del magi och omotiverad nakenhet samt ett stort trollkrig som tårtan på moset.
Författaren lovar, på hederligt fantasy-manér, minst tio böcker i sviten. Dessutom är ett rollspel på väg om allt går enligt planerna. Det är lite svindlande att tänka på allt som kommer hinnas med i de tio böckerna, om de övriga är tillnärmelsevis lika vittfamnande som den här.
Gaineas stora svaghet är språket. Texten saknar tyvärr helt metaforer och poetiska bilder, ja kanske adjektiv i största allmänhet. Efter en timmes läsning slås jag av att jag inte vet hur något, eller någon ser ut. Istället fylls sidorna av märkliga design-kommentarer:
In vände sig hastigt om och riktade sin stav mot rösten, beredd att skicka energi genom den om det skulle krävas. Staven var ett användbart verktyg och den hjälpte In att fokusera attackerande magi. Hon kunde visserligen göra det även utan staven, men den gjorde det lättare när hon var tvungen att reagera snabbt. Den gjorde att hon inte behövde vara lika klart fokuserad för att lyckas (sid. 109).
Att läsa boken blir lite som att titta på någon av Simandls Czechsploitation-filmer med kommentatorspåret gående. På gott och ont känns det verkligen som att det är just en gammal rollspelare som skrivit Gainea. In är en höglevel-wizard, hon är bra på anfallsmagi och har en stav med enchantment (+5). Ungefär. Den uppenbara fördelen är att det utlovade rollspelet känns väldigt nära till hands.
Boken rymmer förstås en del bra idéer. Ett exempel är den själavandring som är central för boken. De dödas själar blandas likt SVJs drömmar, så att alla nu levande varelser har små brottstycken av alla dödas själar i sig. Dessutom kan mäktiga individer äta andras själar, och därigenom börja plågas av deras minnen.
Dessvärre skäms de bra idéerna av ett bristande språk, och många dåliga designbeslut. Förhoppningsvis blir nästa bok mer fokuserad, mindre kommenterande och mer målande.
Doctor, doctor, please!
Såg precis att det finns ett sprillans asfett äventyr till Dr Who på Discordia. Äventyret heter God natt New York och är det tjugoåttonde (ja du läste rätt) i den förbluffande 20 000 tecken-serien. Bedriften blir desto större eftersom alla äventyren publicerats på ett år, vilket är en produktionstakt som kan mäta sig med skapandet av djävulsbibeln och som gör oss andra bloggare sömnlösa.
Boningen lyfter på hatten!
En orch i brunnen!
Efter en oförtjänt lång paus fortsätter serien om norska rollspel. Vi tar våra första stapplande steg i den norska underjorden på den utmärkt trevliga bloggen Det er en ork i brønna! Men det är inte för trevlighetens skull vi är här. Nej, det är på grund av de rollspel som glittrar förföriskt i brunnens botten.
Det första spelet heter I min skygge, och handlar om att ta livet av sig. Spelt är smakfullt utformat som en fonus-broschyr och kretsar runt den stora frågan – varför gjorde han/hon/hen det? Kanske kan spelomgången ge ett svar på frågan, men det finns ingen garanti. Kanske stannar frågan kvar, blir ännu mer svårförståelig. Det är det som är spelets storhet. Allt som behövs för att börja spela är en vanlig kortlek och att man läser scenanvisningarna någorlunda noggrant.
Det andra spelet är något helt annat. RATS är en sorts inverterad postapokalyptisk dungeon-crawl, där människor blivit fördjurligade (ja, jag hittade på ordet) och lever i underjordiska gångar. Äventyrarna stöter på psi-mutanter (visst är det märkligt att post-apokalypsen ofelbart medför psykiska krafter?), urverksrobotar och totems. Är de riktigt modiga vågar de sig upp på ytan, vilket öppnar upp för fantastiska anti-dungeons.
Som grädde på moset finns Call-äventyret Mysteriet på Kvenvær. Tre olika produkter i tre olika genres alltså. Det ni!
Nästa vecka fortsätter rundturen. Då går vi någon helt annan stans.
Kultur schmultur
Fienden är ingen vanlig speltidning. Den är inte ens en tidning. Den är en Kulturtidskrift. Jag tror aldrig någonsin jag läst en sådan. Jag vet inte ens om det finns fler, och i sådana fall hur de fungerar. Eller ja, jag förstår ju att det är en tidning – förlåt tidskrift – om någon typ av mänskliga yttringar. Men sen tar min kunskap slut. Bara en sådan sak är ju skitspännande.
Min första tanke är att det är lite larvigt. Fienden utropar sig själv till fiende mot alla andra. Nu ska etablissemanget utmanas. Ny tid, ny skola. Det är en tidskrift av allvarliga män och en kvinna, som handlar om allvarliga män och två kvinnor. Kärnan i läsarkretsen är en massa män och nån kvinna. Kanske är det en väldigt traditionell kultur, tänker jag, som åsyftas i kulturtidskifter. Manlig och museal. Åskådande.
Min andra tanke är att det är väldigt förståeligt. Gammal, redan etablerad, kultur kämpar för att bli ungdomlig och hipp. Tillmötesgående. Det är ok med dansband, ok med ullared-mode, ok med böcker i telefonen. Men så är den redan säker på sin sak. Ingen kan tvivla på att musik eller litteratur är kultur, ja till och med konst. Nyare kultur har det kämpigare. Street-art, rollspel, tv-spel, slacklining – sånt strävar upp, mot högre status. Det vill in på museum och bli fint. För hur kan vi annars skapa trygghet? Vi är ju för fan allvarliga män – och nån kvinna. Gud förbjude att vi sitter och leker på fritiden. Vi utövar Kultur.
Kanske är det en sån kultur, tänker jag, som åsyftas i kulturtidskrifter. En som vill skapa vuxenhet genom att distansera sig från barndomens obekymrade lekar och tonårens osäkra grabbighet.
Min tredje tanke är, ganska ordagrant, “varför skulle jag vilja läsa 19 sidor i skitliten text som förklarar handlingen i sju spel som jag aldrig hört talas om?” Den tanken visar sig vara helt fel. Det visar sig att det är just den artikeln som jag alltid hoppats på att få läsa, men aldrig har läst. Det är den artikeln som förklarar varför Fienden är en jätteviktigt tidning, oavsett vad man tycker om allt det andra. För när spelen presenteras, i all sin enkelhet och komplexitet, inser jag vad jag, eller snarare alla vi, har missat.
Förstå mig rätt. Jag är inte säker på att jag skulle köpa och spela ett spel som handlar om ett barn som kysser uteliggare. Jag är inte ens säker på att det är mer, eller bättre, Kultur än Bayonetta. Men jag är säker på att det är annorlunda. Och jag är säker på att jag vill veta att det finns olika alternativ, så att jag kan välja det spel, eller den kulturyttring, som jag är sugen på. Därför behövs det en tidning som uppmärksammar det som andra glömmer bort. Därför behövs en tidning som får dig att tänka. Både “nej!” och “ja!”, både “hurra!” och “vaffan?” och en hel massa andra tankar.
Läs den.
Veckans pepp: Technoir
Cyberpunk är hetare än någonsin. Nästa stjärnskott på himlen heter Technoir, och erbjuder den kombination av film noir och cyberpunk som vi alla längtat efter sedan Blade Runner klipptes om till oigenkännlighet. Fram till fredag 1 juli kan du hjälpa till att göra Technoir verklighet. För en modest donation nu får du spelet när det är klart, både som tryckt produkt och som .pdf. Dessutom har du också chansen att skaffa en hel massa annan jox.
Och det bästa med kråksången är att dollarn är så billig just nu…
Vad hände sedan?
Nu har det gått en månad sedan Teknochock släpptes, och det är dags för en första lägesuppdatering. Spelet har fått genomgående positiv respons även om – det ska sägas – graden av positivitet har varierat.
Indierummet Nordnordost menar att spelet är en nostalgichock, och liknar det vid nittiotalet på steroider.
Speltidningen saknar stats för fiender och spelledarpersoner, men uppskattar färgcirkeln och de förenklade SLP-formulären.
Spelet har provspelats hos Tärningen Avgör och på Dragon’s Lair. Spelrapporter därifrån finns att läsa på rollspel.nu.
Försäljningen har gått sådär. Förmodligen verkar Widget-shopen en smula avskräckande, men tvärt emot vad man kan tro är den helt legit. Under tiden har rollspelsgruvan, den hemliga plats under boningens högkvarter där nya fantasier bryts fram ur hälleberget, jobbat oregelbundna arbetstider. Ett flertal nya äventyr är på väg; såväl omarbetade klassiker som glänsande nya – men inte moderna – skapelser. Dessutom har planer börjat smidas inför Stockholms Spelkonvent.
Vi ses i rännstenen!