Author: Mäster Johan

Geek Shame

Jag hatar ordet nörd. Det är för mig ett ord som klingar väldigt falskt. Ett ord med otroligt mycket negativt bagage. Jag har själv försökt hantera det genom att använda den engelska synonymen “geek”. Orsaken är nog att jag aldrig känt mig som en nörd, med allt vad det innebär.

Jag älskar spel i alla dess former, nämn en typ och jag har säkert spelat det. Det har aldrig för mig inneburit att jag skulle bli satt i nördfacket.  Trots detta är bara ett par år sedan som jag öppet, på arbete och för alla mina vänner, berättat att jag spelar rollspel. Orsaken? En slags oförklarlig skam som är svår placerad.  Det har framför allt kommit inifrån tillsammans med ett synsätt att spel är för barn. Jag tror att tiderna börjar förändras och att spel inte är så skamligt som det än gång var. Det innebär att den stor utmaningen nu är på ett personligt plan, att sluta skämmas för sin hobby. Trots att jag aldrig sett mig som en nörd. Därför är det oerhört viktigt att vi som spelar spel, gör upp med oss själva, tar oss i kragen och går ut och visar att vi inte är idioter.

Natasha Lewis Harrington skrev nyligen en artikel på gatheringmagic.com med titeln Confronting Geek Shame, hon behandlar just dessa problem. Hennes diskussion kan appliceras på alla delar av hobbyn. En intressant läsning med följande konstaterande:

“So yes, we still have to deal with the occasional put-down or rejection. But I argue that most of us are being haunted by the Ghost of Shaming Past. If you find yourself embarrassed to admit you’re a Magic player, ask yourself: “Who told me that Magic is for losers/is a waste of time/will stop me from finding a romantic partner?”

Så är det, när jag väl börjat berätta om min hobby visar det sig att många i min närhet, både vänner och arbetskamrater, också spelar. Jag har alltså gått och hållit tyst helt i onödan. Resultatet av att jag berättat om mina spelintressen är att jag helt plötsligt fått ett antal nya spelkamrater samtidigt som jag börjar känna mig som en hel person. Så se dem rakt i ögonen och berätta om den hobbyn som du älskar. Men kalla mig gärna inte nörd.

En stor stark bortom döden

Idag diskuteras hit points hos utvecklarna av nästa generations Dungeons & Dragons. De diskuterar specifikt negativa hit points. Det är en märklig lösning, att när ens liv har gått ner på noll är man fortfarande inte död. Det sker istället inte förrän någonstans längre ner på skalan, närmare fryspunkten för en stor stark. Hur många rollspel finns inte med den här lösningen?

Idén med minus kroppspoäng har sin grund i att spelaren blir medvetslösa eller tagen ur strid när kroppspoängen når noll. En slags säkerhetsventil för att det inte alltför lätt ska gå att döda rollpersonen. Mycket riktigt konstaterar utvecklarna att i den ursprungliga versionen var man död vid noll, systemet med negativa poäng utvecklades för att erbjuda möjligheten för rollpersonen att vara döende och medvetslös ett par rundor så att deras kamrater var tvungen att åtgärda problemet med hjälp av första hjälpen och en prästs helande böner. Nu ska reglerna byggas om något sätt, du kan därför gå in och rösta.

“Should a character at negative hit points who receives healing add those points numerically to her total until she reaches consciousness, or should healing always grant positive hit points?”

Det kan du göra om du vill men det intressanta är väl varför man i huvudtaget har en livsmätare som går ner på minus? Det är väl ett tecken på onödig komplexitet. Det borde väl ändå finnas en bättre lösning? Det är en idé som fortfarande är högst aktuell och levande. Exempelvis i Warhammer 3ed, där man inte dör förrän karaktären både hamnat på 0 hit points och lika många kritiska skador som man har i tålighet (Toughness). I praktiken innebär det att det är ruskigt svårt att dö, resultatet det blir att spänningsmomentet går förlorat. Samtidigt ska ju strid och konflikt innehålla ett spänninsmoment, att det kan gå och fanders. Hur balanserar vi det här egentligen?

En bisak är väl att jag generellt är emot att döda karaktärer om det inte är passande för berättelsen.  Hur löser man det här berättartekniskt och spelmekaniskt?

Vilket himla oväder!

Vi har under de senaste veckorna spelat introduktionskampanjen till Warhammer 3ed, The Gathering Storm. Äventyren sammankopplas som man kan förstå av titeln med att det storma, regnar och är busväder. Tanken från konstruktören är nog att vädret ska kännas som en berättarteknisk brygga över alla deläventyr som egentligen inte alls hänger ihop speciellt väl. Det är en god tanke men faller inte ut så väl. Visserligen förstår spelarna tämligen omedelbart att väderleken inte är naturlig och att den hör samman med den skattkarta som den märkliga himlamagikern Niklas Schulmann bett dem att samla ihop. Det hela återföljs i Warhammer av en ovädermätare. Trots hela upptrappning, det ständigt dramatiska vädret så känns det inte speciellt bra. Varför fungerar det mindre bra?

Det här med väder används ofta som ett berättartekniskt grepp i kampanjer. Gathering Storm kan inte spelarna lämna staden för att det är för  dåligt väder, vi har ett liknande exempel i Eon äventyret Regnsynd. Efter ett samtal igår med Olav, nämnde han något väldigt intressant, nämligen att problemet med resor i rollspel är bristen på konflikt. Han menade att svårigheten att rollspela resor är att det inte finns något att drabba samman mot. Det är nog precis samma sak med väder, det finns en brist på interaktion.

“Det är dåligt väder säger spelledaren.” “Ok säger spelarna, då blir vi blötta. Kan vi fortsätta nu?”

Det andra problemet i Gathering Storm är att ovädret håller på galet länge, i sisådär fem spelmöten. Inget väder kan vara så dramatiskt att det är spännande i fem spelmöten. Det är samma problem som fanns i det svenska rollspelet Gemini där en ständig solförmörkelse drabbade världen. Hur beskriver man en sådant ständigt dramatiskt “väder” utan att det blir ett normaltillstånd som i spelarnas ögon ses som en vanlig mulen höstdag?

Svaret är att det inte går. Om man ska använda sig av väder, berättartekniskt, bör det vara något som spelarna kan reagera emot. Det ska drabba dem. Jag tror också att det bör vara plötsligt och övergående. Det absolut mest intressanta aspeketen med väder är att det kommer plöstligt och försvinner lika fort. Framförallt tror jag väder bör användas för att förstärka dramatiken istället för att vara något spelarna ska tvingas spela emot.

Nästa vecka kommer vi att spela det sista spelmötet i Gathering Storm där spelarna kommer att vara tvugna att bekämpa en storm. Hur det går kanske ni får höra sedan.

Dungeons & Dragons 5


Det går inte att undvika årets första stora rollspelsnyhet! Dungeons & Dragons kommer inom en snar framtid att släppas i en ny utgåva . Det blir den femte i ordningen och det är dags att börja spekulera i vilka förändringar som kommer ske.

Pathfinder har de senaste åren kommit att bli en ordentlig konkurrent till Dungeons & Dragons. Detta genom att helt enkelt behålla upplagan 3.5s regler och utöka dem. Detta visade med  tydlighet att rollspelarna hade svårt med nymodigheter i form av figurspel. Fjärde utgåvans nyhet var ju att man i större utsträckning en tidigare använde förflyttningar, rummet och positioner för att slåss. Samtidigt har den andra konkurrenten Warhammer släppts i en ny upplaga som kritiserades för deras användning av handlingskort och pluppar.

På det hela taget tycks rollspelare ha svårt för nymodigheter i utseende och form. Rollspelen ska inte bli något annat. Det finns en stor grad av konservatism i hobbyn, där man sällan vill förändra på vilket sätt som rollspelen spelas.

Nu tar alltså Wizards of the Coast sina första steg mot att ta upp kampen med sina tidigare spelversioner, i formen av Pathfinder, genom att göra som Paizo. Det kommer att ha en beta. Ingenting nytt under solen, om vi ser på dataspelsbranschen är det numera en förväntad standard. Den stora frågan är kanske hur Dungeons & Dragons ska möta konkurrensen mot dataspelen. Jag tror nämligen att konservatismen är ett tecken på en åldrande kundkrets.

I dagsläget vet vi inget om den nya upplagan, det har redan börjat spekuleras i allt från digitala lösningar via läsplattor till en upplaga som är bakåtkompatibel med alla tidigare utgåvor. Det enda egentliga infon som finns är följande mening. Sug på den plattityden om ni kan.

We want a game that rises above differences of play styles, campaign settings, and editions, one that takes the fundamental essence of D&D and brings it to the forefront of the game.

Oavsett kanske det är hög tid för oss alla att bidra om vi vill få en upplaga till nästa generations rollspelare. Följ länken, läs mer och skriv på för betan.

http://www.wizards.com/dnd/Article.aspx?x=dnd/4ll/20120109

Drakar och demoner – nostalgi och medelåldersmäns bokhyllor

Det har ju varit ett himla tjat om Drakar och demoner på sistone. Klart är att det är ett spel som väcker känslor hos rollspelare, även för mig. Det är absolut som Magnus Edlund skriver på sin blogg. Drakar och demoner är en produkt som man måste förhålla sig till. Jag tycker dock att det delvis saknas ett perspektiv i diskussionen, vilket jag ska försöka mig på.

Mitt första möte med Drakar och demoner var också mitt första med rollspel. Jag fick vara med och spela Drakar och demoner, svarta boken, jag fick spela pirat för att alla andra yrken var tagna. Det innebar att jag hade färdigheter som Sjövana, vilket inte var användbar i huvudtaget. Trots detta var det en spännande värld som öppnade sig. Kanske inte för att rollspelet i sig var så fantastiska men att de erbjöd det som idag dataspelen gör, en flykt från de instängda lägenheterna på Norrmalm. Datorspelen på 90-talet var trots allt begränsande, så begränsande att de egentligen inte erbjöd mycket till verklighetsflykt eller upplevelsefaktor. Orsaken till att Drakar och demoner blev framgångsrikt var helt enkelt bristen på alternativ. Det fanns inga dataspel eller några andra rollspel som konkurrerade.

Så iaf kom det sig att jag själv fick gå och köpa mitt eget exemplar av Drakar och demoner. Det var en Elric som med vitt hår sträckte upp sitt stora tvåhandsvärd mot mig. Jag läste säkert igenom boken 50 gånger utan att ens förstå innehållet. Spelet var svårt, inte enkelt. Det var också tjusningen, en tjusning som funnits kvar hos mig, att förstå något som till en början tycks komplicerat. Det var regler upp och regler ner, min mamma jämförde det med en kemibok och har många gånger under min skolgång funderat vad som skulle hänt om jag läst och pluggat mina skolböcker lika flitigt som jag läst mina rollspel.

Kort och gott, Drakar och demoner var det enda som erbjöds. Det var storheten, inte att det var enkelt, att den erbjöd en speciell typ av värld, eller att det var ett fantastiskt spelsystem. Vi misslyckades med att förstå färdighetssystemet, det fanns ingen spelvärld, och äventyren gick mest ut på att man misslyckades. Trots detta fortsatte vi att spela. Det tror jag beror på en underliggande känsla att det fanns någonting mer, det var nog själva verklighetsflykten? Introduktionsäventyret Kidnappningen / Drakens käftar visade vad som gick att göra med spelet.

Jag tror många tappar bort sig i diskussionen om Drakar och demoner i nostalgins skimmer, att det snarare är tiden än spelet som var grejen. Precis som jag just gjorde. En slags drömsk tillbakablick till pojkrummet. Drakar och demoners storhetstid hade redan passerat när jag började spela. Jag är snart 30 år gammal. Det är ett bra tag sedan. Jag har ingen relation till Svavelvinter, Spindelkonungens pyramid eller Ärans väg. Jag vet naturligtvis vad det är men har aldrig upplevt dem. Ereb Altor fanns inte i 91-års upplaga av Drakar och demoner, utan framgick endast i de få äventyr man kom över. Det kändes ständigt som att man hade missat tåget och nu vänligt men bestämt fick vänta på nästa.

Vi hade troligen slutat spela rollspel om inte Eon hade kommit. Varför? Därför att det i grunden var ett bättre rollspel och för första gången fanns en värld. Att allting efter Drakar och demoner var en motreaktion på rollspelet är väl kanske en överdrift. Det handlar väl snarare om att det endast fanns ett fantasyrollspel?

Jag tror att Drakar och demoner nu har mognat och istället för att platsa i nya pojkrum finns i medelåldersmäns bokhyllor. Där finns målgruppen för en nostalgisk utgivning av rollspelet. För en yngre publik tror jag varumärket Drakar och demoner är mer eller mindre dött.

Kanske även rollspelen har lämnat pojkrummet?

Den lille boka om rollespill – guide till rollspelens Norge

Alldeles nyligen kom Ole Peder Giævers bok Den lille boka om rollespill ut som gratis PDF eller som POD från lulu.com. Det är en intressant läsning där målgruppen är nybörjare till rollspelshobbyn och är tänkt att fungera som en kort 60-sidig introduktion. Författaren har många års erfarenhet av den norska rollspelshobbyn och är bland annat medskaparen till ett av Norges framgångsrikaste spel Itras by.

Boken fungerar också som en bra introduktion till den norska rollspelsscenen och det är med dessa ögon jag har läst den. Bokens fokus på är de nyare spelledarlösa indiespelen. Vilket är också de som har producerats i Norge de senaste åren, av ett fåtal författare, Matthijs Holter, Magnus Jakobsson, Tomas Mørkrid samt författaren själv. Jag undrar om spelhobbyn i Norge verkligen är så fokuserad kring ett par centrala gestalter? Är det en liknande utveckling som vi kan få i Sverige utan några stora aktörer som producerar rollspel?

En annan intressant notering traditionella rollspel i princip helt saknas i presentationen. Visserligen representerar författaren grenen av rollspel spelledarlösa indie-rollspel eller vad som här också kallas Norwegian Style. Frågan är om det rätt väg att gå för en nybörjare? Å andra sidan kan det vara svårt att svara på då alla jag känner som börjat spela rollspel gjort det med mer traditionella rollspel. Boken behandlar också hur rollspelen är organiserade i Norge, som är mycket likt svenska förhållanden. Kort ges också exempel på vilka metoder som används i rollspel för att skapa roller och konflikter.

Den starkaste delen i boken är råden till spelledare och spelare. Den vägledning som boken ger hade jag själv önskade att jag kunde fått i någon svensk tappning i början på min rollspelskarriär (istället för ”spelledaren har alltid rätt”). I efterhand kanske tips verka självklara men jag tycker att dessa råd även kan vara bra att läsa även med många års erfarenhet av rollspel bakom sig. Därefter följer ett kapitel om hur man skapar äventyr, kampanjer och spelvärldar. Även här får vi ypperliga tips på hur man kan lägga upp sitt spelande och hur vi kan underlätta och skapa bra berättelser.

Sammanfattningsvis är det en bok som innehåller fantastiska tips på hur man spelar rollspel och hur man skapar äventyr. Samtidigt så innehåller boken få tips på traditionella rollspel där spelare, spelledare och äventyr finns med. Det gör att jag delvis undrar hur bra boken är för nybörjare. Det kommer krävas mer än denna bok för att börja med rollspel men när du väl har satt igång är den kanske en garanti för att du kommer fastna.

 Jag rekommenderar Den lille boka om rollespill framförallt till de som redan spelar rollspel och vill få bra tips på hur man tar sitt spelande till en ny nivå eller som en guide för en någon som precis börjar spelleda. Boken får mig också att tänka på att det egentligen borde finnas större samarbeten mellan våra nordiska länder.

Du kan ladda hem boken gratis som PDF eller beställa den via länken nedan http://imagonem.org/den-lille-boka-om-rollespill/

Julklappar för rollspelare

Såhär knappt en vecka fram till julafton är det hög tid att börja fundera på den kanske viktigaste julklappen nämligen den till sig själv. När man sysslar med en hobby som är så pass svårttillgänglig som rollspel kan det vara svårt att faktiskt önska sig och få det man vill ha. Det är ofta, och kanske allt vanligare, att dessa önskningar också bara går att köpa via någon webbutik. Men vad ska man egentligen köpa? Jag kommer med några tips som ni kan packa ner under granen för att se fram emot mellan underkläder, deckare och Aladdin-askar. Eller att köpa till en rollspelsintresserad.

 

Jag vill spela rollspel med nya personer!

Dragon Age RPG Set 1
Dragon Age är perfekt att spela med personer som vill pröva på att spela rollspela eller själv är nybörjare. Många känner redan till världen genom dataspelen och dess mekaniker. Spelet presenteras i ett enkelt format som inspirerar istället för att skrämma. Samtidigt som det ändå är ett spel med tillräckligt djup för att också engagera dina gamla rollspelskompisar. Bäst för de som spelat rollspel på dator men nu vill testa analogt.

Lady Blackbird
Lady Blackbird är den perfekta julklappen både till dig själv eller någon annan. Det är nämligen inte bara ett bra rollspel utan också gratis. Ett perfekt nybörjarspel om du vill börja spela rollspel för att du älskar att berätta och hitta på historier. Det är att få leka med fantasin som är det roliga snarare än att döda monster. Spelet kan spelas på ett par timmar och kräver knappt några förberedelser. Det som krävs är dock en relativt erfaren spelledare.

 

Jag vill ha ett brädspel som påminner om rollspel!

Dixit
Dixit är ett perfekt brädspel för den som älskar att hitta på och leka med sin fantasi. Spelet bygger på en mängd fantasieggande bilder. Målsättningen är att precis som i det kanske mer kända Rappakalja välja en av dina bilder och på ett kryptiskt sätt beskriva det med en mening, en sång, eller kanske bara ett ord. De andra ska försöka matcha din förklaring med sina kort. Det som gissar rätt får poängen. En perfekt julklapp för den som vill introducera berättande lekar eller ha något att skratta åt efter middagen.

Tales of the Arabian Nights
Tales of the Arabian Nights är ett brädspel som egentligen inte går att vinna. Vi befinner oss i Tusen och en natt. Mystiska beduiner, sjömonster, elaka fakirer och magiska skatter. Varje spelare ger sig ut på en resa längs spelplanen mot ett för de andra hemligt mål. Du reser till nya destinationer och får reagerar på olika händelser. Sällan är resultatet uppenbart men det är fantastiska berättelser som målas upp, precis som i Tusen och en natt. Spelet är inte rättvist och egentligen helt slumpmässigt. Men det är en fantastisk resa som ni kommer få tillsammans, och historier som kommer leva även efter att spelkvällen gick mot sitt slut. Tales of the Arabian Nights erbjuder precis som en bra rollspelskväll, en gemensam resa utan att ha lämnat vardagsrummet.

 

Jag vill fördjupa mitt rollspelande!

Apocalypse World
Det finns få spel som fått mig att fundera på vilket sätt som jag spelar rollspel som Apocalypse World. Ni spelar i en Mad Max postapokalyps, där ni själva utformar världen utifrån era relationer och handlingar. Ett spel där varje handling alltid har konsekvenser och relationer står i centrum. Det sägs att spelet går att köra för evigt, en kampanj som aldrig slut. Ett spel av Vincent Baker, som inte bara vunnit priser som Golden Geek RPG 2011 och Indie RPG Award 2010, utan också är ett fantastiskt spel.  Spelet presenterar ett tankesystem att spela efter, ett system som också går att använda på sitt spelande i stort. Ett tankesystem som ordnar upp och underlättar spelandet, där reglerna skapar frihet istället för begränsningar. Jag tror inte ens du behöver spela spelet, det räcker att läsa det och du kommer att gå till nästa spelmöte med helt nya insikter.

The One Ring
Om du uppskattar Tolkien, spelat fantasyrollspel och vill pröva något nytt rekommenderar jag The One Ring. Spelet utkom i år och utspelar sig i trakterna kring Mörkermården precis innan Ringens krig. Det är något så speciellt som ett spel i Midgård som också känns Tolkien. Samtidigt är det ett spel som balanserar mellan traditionella rollspelssystem, med kartor och färdigheter, samtidigt som den erbjuder något nytt. De ständiga resorna i vildmarken tröttar ner er samtidigt som spelgruppen utmanas av mörkret som försöker korrumpera era relationer. Komplicerat men när det väl sitter får man en fantastisk upplevelse i Tolkiens värld. Antingen kan spelet få er att hitta tillbaka till mer traditionellt spelande eller få er att bli sugen att testa nyare former av rollspel.

Sällskapsspel – årets julklapp!

Varje år är det ständigt en diskussion kring vilken som är årets julklapp. Jag har aldrig riktigt förstått frågan. Årets julklapp borde precis som året innan vara ett sällskapsspel. Vi vet alla att det i Sverige är lite av en tradition, precis som Aladdin och Kalle Anka, att ge bort ett brädspel i julklapp.

Därför ska jag precis som alla dagstidningar ta och ge några tips inför julklappsinköpen, som uttalad brädsspelsguru får jag nu frågan kring jul, “Vad ska jag köpa för brädspel?” Det viktiga här är att inte tänka på spel som jag i första hand tycker är de bästa i världen utan istället fokuserar på spel som alla kan spela och ha roligt med. Det innebär enkla regler, kort speltid och ett lagom djup. Faktorer som egentligen alla bra brädspel borde innehålla. Samtliga spel tar under två timmar att spela.

Carcassonne
Spelet alla svenska hem borde ersätta Monopol med. När någon vill att jag ska tipsa om ett brädpspel säger jag alltid Carcassonne. Enkla regler, ta en bricka, lägg en bricka, spela en gubbe. Samtidigt som det inte finns någon dold information gör att det går att köra spelet och lära tillsammans. Det är också en fantastisk upplevelse att se det medeltida landskapet växa fram. Ett spel för hela familjen!

 

Ticket to Ride
Ett annat spel som jag brukar rekommendera är Ticket to Ride. Spelet där motståndarna tävlar om att bygga den första järnvägen, genom ex. USA eller Europa. Du kan välja mellan tre saker att göra, plocka tågbiljetter för att samla tågkort som matchar den rutt du vill bygga, bygg en rutt eller ta biljetter. Biljetterna innehåller dold information, dock av enkelt slag. Ett spännande spel där tricket är att i precis rätt tid etablera rutten före någon annan tar den, men inte så tidigt att du avslöjar din destination.

 

Hey that’s my fish
Om du söker ett spel som är mer abstrakt och tar kortare tid är Hey that’s my fish ett bra alternativ. Ni är pingviner som samlar fisk på isflak som sjunker, möjligheten att glida på isen gör det möjligt att snabbt förflytta sig över spelplanen. Ett spel som ser oskyldigt ut men är brutalt och där man snabbt blir instängd av smarta motspelare.

 

Zooloretto
Ett annat spel som kan rekommenderas speciellt om barn finns med i bilden är Zooloretto. Spelet handlar om att bygga en djurpark, genom att samla djur och marknadsstånd. Det finns ingen dold information och handlingarna görs i stor utsträckning tillsammans. Spelet kan se oskyldigt ut men om inte spelarna placerar ut sina djur förvandlas de till minuspoäng.

 

7 Wonders
Om du söker ett spel för de mer erfarna spelarna är 7 Wonders är ett bra alternativ. Spelet går ut på att bygga ett av de sju underverken, samtidigt som man utvecklar sin stad. Varje spelarna börjar med en hög kort på handen, de väljer ett kort och lämnar sedan vidare. Det gäller alltså att se vad andra samlar på samtidigt som man bygger kortkombinationer och väljer en väg som ingen annan tagit.

 

Forbidden Island
Om du tillhör en familj som ständigt bråkar kring spelbordet, är din pappa en dålig förlorare? Då kanske det är hög tid att samarbeta istället för att tävla mot varandra. Ett både prisvärt och lagom djupt spel är Forbidden Island. Det handlar om att tillsammans samla ett antal artefakter på en sjunkande ö, utan samarbete kommer allt vara förlorat. Om ni tar er till helikoptern med artefakterna vinner ni!

Du kan läsa mer om samtliga spel på boardgamegeek.com, varför inte också kolla in deras guide till julklappsspelen? Samtliga spel kan spelas utan läskunnighet. Och samtliga, förutom Hey that’s my fish finns med svenska regler.

Rollspela i Skyrim

Jag har tidigare diskuterat här på boningen.org om hur jag haft svårt med de öppna spelvärldarna som finns i det nyligen släppta dataspelet Skyrim. Då funderade jag på om det kunde ha att göra med någon slags allmän inställning till hur vi vill att spel ska vara. Nu har jag iallafall gett Skyrim ett försök, för att på något vis försöka förstå vad som gör att min vän älskar en spelform som jag hittills har haft problem med. Efter att ha spelat strax över tio timmar Skyrim kommer mitt första betyg, jag gillar det!

Jag tror orsaken är att jag redan från början, intog en ny inställning. Tidigare har spel där man kan göra allt, prata med alla och plockat upp allt, skrämt mig. Det har skrämt mig för att jag har känt en slags oändlighet som gjort mig panikslagen. Ett inneboende tvång att ta med sig allt från purjolökar, kastruller och rostiga svärd ut ur rövarnas håla. Jag har blivit utmattad och varit tvungen till massor med meningslösa transportsträcker. Det finns också så mycket uppdrag och karaktärer att det inte går att ens försöka interagera med allt.

Jag började fundera och insåg att en liknande inställning hade jag när jag började spela rollspel. Minns en händelse i äventyrssviten Den nidländska reningen då vår spelargrupp ständigt ordnade med en häst och vagn så vi kunde få med oss vakternas rustningar, svärd och husgeråd. Som sedan kunde säljas i närmaste by. Precis så har jag tidigare spelat spel som Oblivion och Fallout 3. Ohållbart.

Min nya inställning till Skyrim, var att spela spelet som jag idag spelar rollspel. Ta inte allt, prata inte med alla och fokusera på målet. Helt plötsligt öppnade spelet upp sig för mig. Jag blev inte distraherad av allt skräp som fanns i kryptan utan sprang gladeligen förbi. Jag struntade i att prata med människor som inte gjorde intryck på mig. Nu blev världen snarare levande för att jag visste att jag kunde plocka upp en kastrull om jag ville. Men jag behövde inte.

På min väg upp för de 3000 stegen upp till High Hrothgar kände jag att spelet visade en helt annan dimension för mig. Inlevelse och stämning. Det blev nära nog culture gaming. Jag själv på ett isigt berg, jag läser på munkarnas inskriptioner om när tiden var ung. Om drakarna som en gång härskade över världen. Snön som vräker ner och så från ingenstans, så dyker draken upp där, som hämtad från en svunnen tidsålder, redo att döda mig. En snabb strid och jag är åter ensam. Påmind om att drakarna är tillbaka.

2012 World Championship

Just nu spelas världsmästerskapen i Magic 2012 från San Francisco. Det är en fantastisk upplevelse att se hur evenmanget presenteras på Wizard of the Coasts webbplats. Även om du inte spelar Magic är det ett nöja att följa kommentatorer som kör sportsnack på något så geekigt. Älskar den brittiska kommentatorn, och en bra överblick om hur spelet spelas på den högsta nivån.

http://www.wizards.com/magic/magazine/article.aspx?x=mtg/daily/eventcoverage/worlds11/welcome