Author: Mäster Johan

Voodoo i rollspel

Baron Samedi från Bondfilmen Live and Let Die.Läste en trevlig artikel i senaste numret av Fenix om voodoo. En inledande artikel av Åsa Roos diskuterade hur den västindiska religionen Voodoo kan användas i rollspel. Därefter följer en artikel angående den kommande utställningen på Etnografiska muséet i Stockholm om Vodou. Ett fantastiskt intativ att vidga läsarnas vyer och ta inspiration från en utställning. Ett bra avstamp i Åsa Roos artikeln är att den skiljer på Hollywoods syn på religion och hur den faktiskt utövas. Ett sunt perspektiv som både ger förståelse och idéer. Den belyser på ett kortfattat och lättförståeligt sätt den historiska bakgrunden. I huvudtaget en inspirerande artikeln för att använda sig av voodoo i sitt rollspelande, den ger också mersmak och jag kommer försöka se till att besöka utställningen på Etnografiska muséet för att lära mig mer. Jag hoppas också att detta är början på en ihållande trend då Sveriges kulturinstitutioner försöker nå ut med sin verksamhet till vår hobby.

Jag ska också komma med ett par egna tips. Den charmige Álex de la Iglesias film Perdita Durango är en våldsam actionrulle med en hel del otrevlig inslag. Den tar avstamp i Santería, en synkretistisk religion från främst Kuba, en religion nära besläktad med voodoo. Oscars-vinnaren Javier Bardem spelar den kriminella Santaria-prästen Romeo Dolorosa, som tillsammans med Perdita Durango (Rosie Perez) ger sig ut på en kriminell våldsfärd i Mexico och södra USA. Filmen kan ge inspiration hur voodoo kan användas som en krydda i ett actionfyllt scenario.

Därefter vill jag också rekommenda den andra boken i William Gibsons Sprawl-trilogi, Count Zero. Här möter hackern Bobby Newark (Count Zero) Nätets  mäktiga artificiella intelligenser stöpta som voodooinspirerade gudar. Allt börjar efter att han har testat en hårdvara som nästan dödar honom. Boken kan inspirerar hur man använder sig av voodoo för att ge ens cyberpunkscenario den rätta känslan av etno. Den religiösa och mystiska aspekten av Nätet är alltid en stor del i genren som ofta försvinner i rollspel som Cyberpunk 2020 och Neotech.

Jag kan också passa på att tillägga att boningenproducerade scenariot Subsonic Dreams är starkt inspirerat av Count Zero. Min förhoppning är också att Olav Nygårds rollspel nTEK kommer att erbjuda en cyberpunk som ligger närmare Sprawl-trilogin både till stämning och innehåll. Ni kan läsa en första version här på boningen eller hjälpa till med kommentarer.

Bilden på Baron Samedi ovan kommer från Bond-filmen Live and Let Die. Där har vi ytterligare ett Hollywood perspektiv på voodoo. Här får Roger Moore en huvudantagonist i form en den kriminella storskurken Kananga som styr sitt imperium med hjälp av voodoo. James Bond får både möta Baron Samedi, förföra en voodoo prästinna, nästan bli uppäten av krokodiler och bränna ner opiumfält. Ytterligare en trevlig inspiration hur man kan använda voodoo i ett scennario med matinéstämning.

Navegador – att resa i brädspel

Brädspelet Navegador släpptes på Essen 2010 och är den senaste skapelsen av Mac Gerdts. Designern Mac Gerdts har gjort sig själv genom en spelmekanism känd som “The Rondel“. En smått genialisk idé om att alla möjliga handlingar en spelare kan genomföra är fördelade på ett hjul. Spelare får flyttamaximalt tre steg framåt gratis, därefter kostar varje steg. Det är egentligen galet hur en designer kan fortsätta skapa spel som alla innehåller denna mekanism och komma undan med det. Det är å andra sidan en trend under senare tid att populära spelmekanismer återkommer.

Denna gång handlar spelet om upptäckartidens egentliga födelse. Spelarna tar sig rollen av upptäcksresande som med stöd av Henrik Sjöfararen (port. Henrique o Navegador) ska upptäcka världen och ta hem rikedomar till Portugal. I grunden är spelet ett race med en tillhörande ekonomisk motor. Personligen blev jag fascinerad av spelet främst för att jag gillar spel som utspelar sig under upptäckartiden. Det får igång mina fantasier och hur det egentligen måste ha varit. Således köpte jag spelet, trots att jag sett “The Rondel” spel förut. Jag tycker det kan finnas något vackert med ett brädspel som med enkla och störmlinjeformade regler speglar en historisk händelser eller tidsepok.

Förhoppningsvis kommer spelet snart att hamna på spelbordet. Spelreglerna finns via PD Verlag och spelet utkommer snart i en internationell version av Rio Grande Games under året. Om du vill beställa spelet kan det göras exempelvis via Worldofboardgames.com.

Vampire in the 80s!

En ny bok från White Wolf till samlingen av vampyrmoduler. Denna gång om hur vi ska spela vampyrer på 80-talet. Man kan iaf inte beskylla förlaget för brist på nya miljöer, allt från krabbvampyrer, antika Rom eller nu det neonsprängda decenniet. Jag gillar omslaget som verkligen luktar 80-tal, precis lika stämninsfullt som det till Requiem for Rome. Jag tror att om man ska spela Vampire eller något annat av White Wolfs spel ska de göras i en historisk kontext. Bokens innehåll kan jag dock inte uttala mig om men omslaget är det inget fel på. En trevlig baksidetext är det också:

Do you remember the 80s? Not that bubble-gum garbage you see on those so-called ‘music networks,’ but the real 80s? World War III was always on the horizon while sex, drugs and money flowed like a river of blood right to us. Vampires were everywhere. The Masquerade was at its thinnest point, but we didn¹t care because the world was ours. We kept playing our games, doing our dance, but everyone was afraid that one AIDS-ridden blood doll with a grudge or one neonate with a personal computer and a private investor would decide someday to pull the trigger and make the world burn.

Those were good times.

Att resa i berättandet

Det här med använda resan som ett verktyg i sitt berättande är en klurig sak. Besvärligt i rollspel för att det som passar sig bra att berätta om i litteratur och film, gör sig så dåligt i rollspel. Rollspel handlar om berättande och hur kan något som har varit så centralt för andra typer av uttryckssätt vara så svårt att förmedla? Själva idén om ett äventyr är idén om den stora resan!

Jag tror att det svåra med att rollspela resor är att den handlar om att se nya saker och platser. Om vi översätter detta till rollspel innebär det att spelledaren hamnar väldigt mycket i fokus. Spelledaren är den som står för att presentera världen och sätta liv på den. Vårt stora äventyr blir en lång monolog av spelledaren där spelarna passivt följer med. Här kan vi också se varför böcker och filmer gör det så mycket bättre, de är båda uppbyggda kring ett passivt berättande.

Rollspel handlar om ett aktivt berättande i den samlade gruppen. Därför tror jag att för att en resa ska kunna göra sig bra måste den både befolkas av varelser och händelser som spelarna kan få spela emot. Jag tror att resan måste bli episodisk där berättelsen stannar upp vid de scener som skiljer sig ur transportsträckan. Det kanske inte skiljer sig så mycket från hur vi själva upplever en stor resa, det vi minns är det som bröt av, inte den många timmarna av vänta på internationella flygplatser.

Jag har ännu inte påbörjat min första berättelse om en resa, men jag har hittat ett rollspel som enbart handlar om att resa och om det stora äventyret. Rollspelet heter Rogue Trader. Vi är pirater och upptäckare i rymdens gränsland. Världen är den hårda, trångsynta och fasictiska värld jag talade om i tidigare inlägg. Men här rör vi oss på gränsen till denna värld med kontrollstaten i rygg och frihet vid horisonten. Jag tror att det finns riktiga människor i Warhammer 40K de lever här i gränslandet. Min första berättelse här kommer att handla om det stora berätttelse och jag kommer berätta om den i episodiska scener. För hur kul är det egentligen att åka genom warpen eller den tomma och öde rymden?

Det rollspelade ledarskapet

Hur skulle du rollspela auktoritära militärer som Hindenburg och Ludendorff?Vi spelade rollspelet Deathwatch för en tid sedan. Ni vet spelet om Space Marines, supersoldater i ett totalitärt rymdimperium där allting är så stort och märkligt att man har svårt att placera det. Efter spelmötet kom frågan om ledarskap upp. Varje grupp av Space Marines har en gruppledare som väljs för varje nytt uppdrag. Uppdragets gruppledare agerade under spelmötet med dominerande ordergivning, där det inte fanns väldigt lite utrymme för diskussioner. De andra föll tillbaka och inordnades i ledet. Rollspelandet inom gruppen dog ut.

Efter spelmötet kom frågan om det rollspelade ledarskapet upp. Gruppledaren såg i ljuset av de obarmhärtiga förutsättningarna för dessa halvrobotar och supersoldaterna att hans ledarskapsstil var tvunget auktoritär för att passa in i det fyrtiförsta århundradet. Jag höll visserligen med om att gruppledaren var ytterst ansvarig och hade den slutgiltiga beslutet i sin hand i denna kalla värld men att det resulterade i tråkigt och stelt rollspelande.

Denna situation är inte unik för Deathwatch utan jag har stött på det i en mängd scenario, vanligt i konventsscenarion, i synnerhet där man spelar militärer. En av karaktärerna är den uttalade ledaren medan de andra låter personen fatta alla beslut och representera gruppen i alla form av yttre interaktion. Det skapar direkt en gruppdynamik där de andra har svårt att veta hur de ska spela ut sina karaktärer. Scenariot blir helt enkelt till en enmansshow.

Krävs det att vi rollspelar också den ledarstil som passar till spelvärlden? Det förstås så att i många situationer finns det personer som bossar över andra, men varför tar ofta en auktoritär ledarstil över när vi spelar rollspel? Är det för att vi tänker oss att de hårda miljöer som ofta scenarion utspelar sig i kräver en tuffare disciplin?

Slutligen ska vi rollspela den ledarstil som passar spelvärlden eller rollspela en ledarstil som bidrar till en bra gruppinteraktivitet?

7 Wonders – årets hit från Essen

Nu har två veckor gått sedan spelmässan i Essen (Spiel 2010) avklarades, själv har jag aldrig varit där men det vore en riktig drömresa. Vilka spel har då kommit ut under Essen som har skapat uppmärksamhet? Årets Essen-favorit är utan tvekan 7 Wonders.

Spelet har länge varit en snackis, egentligen sedan april, då det inflytelserika Gathering of Friends i Columbus  anordnades. Konventet är endast för inbjudna och brukar samla spelkonstruktörer för att visa upp sina alster innan den ordentliga releasen. Här kan man ofta ta temperaturen på vad som är på gång. Kommentaren från boardgamegeek medlemen Curt Carpenter om hur man blir inbjuden till Gathering of Friends är tämligen talande: “The short answer is, don’t bother. The slightly longer answer is, become best friends with someone who’s been at least 5 times. And then ask them.”

Åter till Essen favoriten 7 Wonders, som tyvärr endast släpptes i 777 exemplar under mässan. Är företaget besatt av magiska tal? Nej snarare måste det varit problem som bidragit till en begränsad upplaga, för det var många som blev utan ett exemplar. Det innebär att vi som inte var där villigt får vänta Jag ska dock försöka förklara spelet i korthet. Man kan av spelets titel tro att varje spelares mål är att bygga klart ett av Antikens sju underverk, så är inte hela fallet. Spelaren ska genom att spela byggnader i olika kategorier också samla ihop poäng för sin antika stad, samtidigt som denne bygger sitt underverk under totalt tre stycken tidsåldrar. Till sin hjälp används en s.k. draftingmekanism, välkänd från Magic-turneringar. Under varje tidsålder delas 7 stycken kort ut till varje spelare som sedan väljer ut ett kort och låter sin hand gå vidare till sin medspelare, som i sin tur låter sin hand passera runt bordet. Korten representerar byggnader som sedan antingen kan spelas, användas för att konstruera underverk eller kastas i utbyte mot pengar. Spelet har ett skönt drömskt utseende som påminner om gamla skolplanscher över antikens civilisationer, jag tror att illustrationerna gör en hel del för ett spel som i grunden är väldigt abstrakt.

I stort saknas spelarinteraktion förutom genom draftingmekanismen, det finns dock ett passivt konflikt- och handelssystem, som egentligen saknar möjlighet till egna initiativ. Här påminner 7 Wonders om spel som Race for the Galaxy and Dominion. 7 Wonders kan spelas med 3 – 7 spelare på omkring 30 minuter. Spelet är designat av Antoine Bauza, skaparen av samarbetsspelet Ghost Stories.

Låter det för bra för att vara sant? Man måste nog se 7 Wonders för vad det är, ett snabbt och relativt abstrakt kortspel. Jag misstänker att det kommer bli ett spel som står sig ett bra tag framåt. Det blir årets julklapp för den inbitne brädspelaren, om spelet i huvudtaget når julhandeln förstås.

7 Wonders kommer släppas i en amerikansk version av Asmodée samt på svenska av den finska företaget Lautapelit.fi. Reglerna finns tillgängliga via producentens Repo Productions webbplats.

Vampyrsocialrealism

I podcasten Movielicious, en podcast som ganska uppenbart handlar om att recensera film, recenserades filmen Låt den rätta komma in. Podcasten jämförde filmen med den amerikanska versionen som nyligen kommit upp på bio i USA. Naturligtvis var det svenska originalet bättre på alla sätt och vis. Det enda argumentet för att se den mer tuggummivänliga Let Me In är om man inte orkar / kan läsa undertexter. Inget problem i just detta fallet då jag antar att de flesta av er kan svenska.

Det är noterbart att filmen fått stor uppmärksamhet utomlands och att det är en väldigt tilltalande historia. Nu kommer vi till ett personligt erkännande, jag har varken läst boken eller sett filmen. Boken har stått hemma i bokhyllan under flera år, jag har tänkt ta upp och läsa den men det har aldrig blivit av. Jag beundrar verkligen Johan Ajvide Lindqvist sätt att skapa en egen svensk skräckgenre, därför är det märkligt att jag inte kommit mig för att ta del av den. Är jag rädd att mina uppfattningar ska förändras? Oavsett tror jag att det är dags att läsa boken nu eller att jag iallafall börjar med att se filmen.

Nu kan jag inte riktigt uttala mig i saken ännu men jag tänker mig Johan Ajvide Lindqvists romaner som en mycket bra rollspelsmiljö. Där det övernaturliga blir kryddan eller twisten i scenarion som annars skulle framstå som socialrealism i sin värsta form. Jag får också en känsla att liknande konventsscenarion redan har skrivits? Om inte är det högtid att det görs.

Är rollspel för tidskrävande?

Numera har jag mer eller mindre övergått från musik till att lyssna på olika podcasts under min resor i kollektivtrafiken. Om ni ännu inte har börjat upptäcka den mängd av intressant, roliga och bra podcasts som finns där ute, så bör ni börja. Jag tänker mig det lite som ett P3 där de bara pratar om de ämnen du är intresserad av, utan irriterande reklam- eller musikavbrott. I veckan har en del noterbara ämnen nämnts på de podcasts jag följer.

The Dice Tower, den kanske största podcasten för brädspel, tog upp en fråga från en lyssnare; ”Vad tycker ni om rollspel?” eller som lyssnaren uttrycker det, ”pen and paper RPG” (avsnitt 185:27.08). Eric Summerer första rekation är en undran över varför man fokuserar på papper och penna, man slår väl tärningar? Tom Vasel svarar att det är på grund av att man inte spelar rollspelet på ett bräde. Intressant för när jag försöker förklara vad rollspel är hamnar jag ofta i liknande krumbukter. Ibland kan det helt enkelt vara svårt att få folk att förstå vad vi gör.

Hur förklarar man rollspel är utan att hamna i liknande diskussioner?

Våra podcastvärdar menar att de tycker bra om rollspel men att de sällan / aldrig har den tiden att sätta sig ner och spela. Intressant reflektion som jag inte tror är helt unik. Jocke har varit inne på samma sak i sin artikel om att spel som Lady Blackbird och Mouse Guard och hur de kan underlätta de tidsödande förberedelserna. Jag tror att det har rätt, tidsåtgången är en av de faktorerna som drar ner rollspelens attraktivitetsgrad.

Kan man förbättra tidsåtgången eller är det just detta som skapar illusionen? Kan inte ett långt och långsamt spelmöte också döda glädjen?

I övrigt bjuder veckans avsnitt av The Dice Tower på en topptiolista över brädspel som kan läras ut under tiden de spelas. Om ni är intresserade av brädspel är The Dice Tower en på många sätt tilltalande och lättillgänglig podcast som jag starkt rekommenderar.

Tänk om Ivar Kreuger var med i det upplysta Illuminati?

Det är kanske en märklig tanke att tänka sig att Ivar Kreuger skulle vara medlem i det ökända Illuminati men det är just sådana tankelekar somkan bygga bra historiska scenarion. När spelarna lägger ihop ledtrådarna kanske det inte är så märkligt att ”tändstickskungen” och mellankrigstidens främsta kapitalinvesterare skulle kunna var högt uppsatt i ett hemligt sällskap.

Ivar Kreugers död
Ivar Kreuger dör i sin lägenhet i Paris 1932. Han är på väg för att för en sista gång med hjälp av ytterligare lån och lögner försöka rädda sitt imperium, Kreugerkoncernen. Han har sedan början på sin karriär i byggbolaget Kreuger & Toll haft totalt kontroll över sina verksamheter. Ett expanderande affärsimperium vars idé baserades på att i utbyte mot amerikanska banklån få tillgång till nationella tändsticksmonopol. Ivar Kreuger förhandlar under hans storhetstid med samtliga av världens mäktigaste ledare. Det kanske inte bara var de finansiella vinsterna i tändsticksförsäljning som låg bakom Kreugers affärsidé? Vad var steget när koncernen hade uppnått totalt monopol på tändstickor?

När den amerikanska börsen störtdyker (1929) finns det endast en investerare kvar som fortfarande har marknadens förtroende, Ivar Kreuger. Hur kommer det sig att han har sådan förtrollande kraft över sin omvärld? Koncernen har vid Ivar Kreugers död, kontroll över hela det svenska näringslivet. Den politiska scenen kontrolleras med mutor till samtliga politiska partier, det kommer att bli statsminister C G Ekmans fall. Där ligger han på golvet skjuten i huvudet, den 12 mars 1932, av en 9 mm automatpistol som ligger vid hans sida. Den franska polis bedömer det hastigt som självmord medan världen runt omkring faller samman, trots att ett märkligt självmordsbrev förbryllar. Blev istället inte Ivar Kreuger egentligen mördad av sina egna?

Muraren Ivar Kreuger påbörjade sin karriär genom att komma åt patent på armerad betong i Sverige och Tyskland. Firman Kreuger och Toll byggde sedan i princip alla välkända byggnader i Stockholm under mellankrigstiden, ex. Stockhoms stadium och Stadshuset.

– Vad gav Ivar Kreuger i utbyte mot patentet på armerad betong till den mäktiga Julius Kahn?

Den upplyste
Fadern var chef för Jönköping Vulcans tändsticksfabrik, det var här man för första gången påbörjade tillverkningen av den fosforfria säkerhetständstickan utvecklad av Gustaf Erik Pasch 1844. När faderns verksamhet hamnade i trångmål, inledde Ivar Kreuger en sammanslagning av Sveriges samtliga tändsticksbolag, ett enda monopol.

– Om man studerar tändsticksaskarna kan man se sällskapets hemliga symboler. Var det så att Kreuger skulle lysa upp världen på andra sätt än genom sina tändstickor?

Världens herre
Vid Kreuger koncernens fall kontrollerade man i princip världsmarknaden gällande tändstickor, med monopol i 14 länder. Samtidigt som han kontrollerade det svenska näringslivet, totalt uppgick antal företag i koncernen till omkring 200 stycken. När förhandlingarna om tändsticksmonopolet med Italien strandade utfärdade Ivar Kreuger falska obligationssedlar, det var börja på hans fall.

– Varför vägrade Italien att skriva under avtalet när så många tidigare hade gjort det? Vem hade plötsligt börja motverka Kreuger? Kan det ha varit så att han blivit för girig och risktagande för sällskapets planer?

Om vi konstruerar en konspiration kring Kreugers död får vi incitamentet till ett intressant scenario som kommer ta spelarna från Kreugers mordplats, till sällskapets hemliga logé utanför Berlin, till en rafflande upplösning i Tändstickspalatset och Stockholms stadshus. Jag tycker på det hela att det är en trevlig idé och ett roligt sätt att använda en historisk händelse för att ge autenticitet till berättelsen. Förhoppningsvis kommer scenariot när det blir klart också finnas tillgänglig via boningen.

Vad väcker detta uppslag för idéer och scener hos dig?