Jag har alltid gillat Chronopia

Det är en av de fulaste sakerna man kan säga i rollspelssverige. Ett tag var det fulare att hata friform, sen insåg folk att det finns en del i deras belöningscenter som bara stimuleras av att gå ner i en mörk grotta och medelst yxa hugga ner en stor mängd fiender för att sedan ta deras guld.

Chronopia har inte haft samma revival. Jag förstår inte varför? hur kan en oändlig stad full med äventyr, intriger, onda alver, tidsmagiker, trollgänget, de tusen fröjdernas gata och wongoser inte få vare rollspeares frusna hjärta att tina? Hur kan en miljö som rymmer både runsvärd, isdrottningar, dödskulter och diselpunkdvärgar och gobliner inte få en glimt av äventyrslusta att tändas i deras ögon?

bloggen tusen mil bort har ställt en diagnos. Det handlar om avsaknaden av tabeller. Tabeller och kattfångare, det är så man vinner rollspelares hjärtan. Se tex. denna fantastiska tabell på beväpning för spelaren som inte har så många slantar i sin börs och känn hur viljan att spela i en uråldrig, toppmodern och oändligt stor stad drabbar dig som en tonårsförälskelse!
Beväpna er med avloppsfylda kanyler och kattsaxar, Slå på 23 på fighttabellen och kämpa sedan mot sju arga herbalister. Det blir en helkväll.

Lite kort om vampire

Här om dagen dök Vampire: the Masquerade 20-år-jubileumsupplaga-deluxe-extra-allt-edition ned i min epostbrevlåda som någon slags digital bok, så jag tänkte att här har vi ett klockrent Boningeninlägg!  Retro och nostalgi är otroligt poppis inom rollspelssvängen (jämför med tex sinkadusmåndag på piruett) samtidigt som nyhetsbevakning och recensioner också står högt i kurs.

Den här posten skulle bli lite av alla dessa saker men det globala datornätverket ville annorlunda. Eller snarare, en liten webbsida beslutade sig för att jag minsann inte skulle få nån pdf. DriveThruRpg är kanske den sämsta kommersiella sidan jag någonsin har använt,och då har jag handlat på sidor där man mailar in sin order och sätter in pengar på ett bankgirokonto som tillhör nån random Patrik i Linköping.

Sidan är ful, svårnavigerad, ointuitiv och motverkar all slags försök att handla.

Efter mycket om och men lyckades jag slå in min kod och checka ut men nu kan jag inte ladda hem speljäven. Det dyker upp en liten popup där det står “Your download will begin shortly…” Sedan händer inget mer. Jag har testat tre browsers och två datorer, det är dessutom skitsvårt att hitta tillbaka till nedladdningslänken när man loggar in på DriveThruRPG.

Så ni får helt enkelt vänta på att den analoga upplagan av spelet masar sig hit från staterna innan jag kan berätta om det är bättre eller sämre än 2:nd ed.

Liveblogg: Innistrad, sista delen

Nu är det slut med Magic för kvällen, i alla fall för undertecknad. Jag vann två matcher, spelade en lika och förlorade fyra. Det var hiskligt kul och när jag bytte strategi (och ena färgen i min lek) så började det gå markant bättre i matcherna.

Angående den nya expansionen så är korten snygga och roliga. Det märks verkligen att Wizards har börjat med temat skräck och sen jobbat sig ner till kortnivå. Det fungera mycket bättre än vad jag trodde med kort som har två framsidor men jag hade lite problem med alla kort som utgår från kyrkogården, de var stundtals ganska många.

Dragon’s Lair hanterade den stora folkmängden bra, men det var lite stökigt när listan med reservplatserna gicks igenom och lunchen var kanske en kvart för kort för att jag skulle hinna äta i lugn och ro.

Alla jag spelade mot var trevliga och förstående för att jag inte hade spelat så länge och de mer erfarna hade inget emot att svara på mina frågor, oavsett om det handlade om regler eller vad vissa ord i magiclingon betyder (tex scoopa, som betyder att ge upp genom att samla ihop sina kost fast motståndaren ännu inte utfört det vinnande draget)

Som grädde på moset fick jag två riktigt fina kort i mina paket också; Garruk  Relentless och Liliana of the Veil.

Rötter från gud

I dagarna släpptes en tidning som heter Roots of Deus Ex: Human Revoution.
Den har gett upphov till en liten storm på internt, och jag rekommenderar alla att läsa Blogg’em up inlägget med kommentarer, debatten handlar om hur vidare tidningen är reklam eller ej.
Vad folk helt har glömt är att tidningen är extremt mycket cyberpunk, minst lika mycket som första Deus Ex (tvåan låssas vi inte om och trean ser jag likt Olav fram mot att utforska under kommande vecka).
Tidningen är ett magasin i ungefär samma storlek som Filter, Offside och den där pop-psykologi tidningen vars namn just nu undflyr mig, men estetiken påminner mer om Dazed & Confused, Wallpaper och dylika glansmagasin. Innehållet är texter om William Gibson, transhumanism, konspirationer och megastäder som backas upp med bilder på Tokyo och kliniskt rena bilvrak.
Det är ganska tydligt inte din vanliga tevespelsblaska utan en livsstilsprodukt vars värde ligger i att veta hur den anknyter till Deus Ex och vad den säger om mig som köpare.
Tidningens redaktörer och formgivare är lika många som dess skribenter och det är ingen tvekan om att Cayce från Pattern Recognition skulle presentera en 15 minuters krynote på sin Air för valfritt tv, film eller spelföretags markandsavdelning om vad Roots egentligen är.
Och själva texterna då? Det är inget fel på dem, men vad de innehåller är ärlighetens namn inte alls intressant, det är ämnena, skribenterna och paketeringen som spelar roll.
Som Gibson själv har sagt: Plot is highly overrated.

Magic 2012: Confessions of a dopefiend

Jag har spelat Magic sen mitt förra blogginlägg och det är som att gå på ett nytt och fräscht knark; alltså det är lite som när man var tonåring och förälskad på det där känslospektret som dör i ens själ åren efter gymnasiet. Magic har lagt sig som en färgad film över mina glasögon, förvandlat dem till solbrillorna i They Live. Jag ser allt på nytt, hela världen har manakostnader, tappas ur och det gäller att ha card advantage.

Det är som jag föreställer mig att det var under LSD vågen i LA, fast med rakare jeans.

Dock finns det en baksida, av smuts och självförakt. En känsla av att jag svikt ungdomens stolthet och ideal för att gotta ner mig i något sjukt och vidrigt.

Så länge vi var några polare som satt och nördade tillsammans så kunde jag rationalisera bort allt. Vi bara gjorde nått spårat tillsammans, det vara inte så farligt egentligen. Vi var ju inte såna nördar som man såg ner på vid varje LinCon och besök på Absolut Spel under 90 talet (man var tvungen att tränga sig förbi spelborden där kort och figurspelsnördarna trängdes för att komma till butiksdelen på A-Spel).

Men sen kom det krypande. Jag yrkade på att vi skulle spela sealed, bara för att få en ursäkt att köpa fler boosters. Jag beställde en display på postorder, så att inte ens de som jobbar på Dragons Lair skulle veta att jag satt hemma och drog rares i min ensamhet. När jag nyss var hemma hos mina föräldrar i en vecka så blev abstinensen så stor att jag köpte en commander-lek, trots att jag varken känner någon som spelar commander eller egentligen begriper vad formatet går ut på.

På lördag är det Sealed-turnering på Dragons Lair. Det är det enda formatet jag skulle kunna ha någon chans i, efter som man får kort på plats och alltså inte behöver äga varje bra kort som någonsin tryckts (alt bara från de senaste två åren). Det finns ett problem, och det är att jag jobbar på lördag. Först funderade jag på om jag kunde ljuga om ett läkarbesök, men det är ju på en lördag. Sen funderade jag på att sjukanmäla mig, men efter som jag inte kan ljuga så faller dan planen också.

Jag kommer alltså tigga om att få ledigt. För att få nöjet att svettas över spelkort i en källare. Jag är 29 år gammal.

Den 12 augusti så släpps två nya event lekar! En utmärkt inkörsport som är legal i standard ett bra tag framöver. Lekarna är dyrare än introlekarna men innehåller klart bättre och dyrare kort. Välj mellan en svart lek med livsugande vampyrer eller en blå lek med kontrollkort och illusioner.

Hat och Handkontroller: Magic 2012 xbox360

När jag gick i mellan och högstadiet gick säkert ett och ett halvt års veckopeng åt till Magic: the gathering, en månadspeng räckte till fyra boosters (och det var på den tiden man fick mana i dem), sen gällde det att byta med kompisar; det fanns inget internet så TV-spelsbörsens prislista eller nått gammalt nummer av Scrye fick avgöra värdet. Oftast struntade vi i det och kollade bara på hur bra korten var. Jag spelade mest en röd lek med mycket eldbollar, goblins, desintigrate och all that jazz.
Sedan blev vi några år äldre och började köpa Warhammergubbar för alla våra pengar i stället.

Nån gång under de svåra åren efter gymnasiet sålde jag alla mina kort på Absolut Spel. Jag vill minnas det som att jag fick typ 1000 kronor för några av korten och att nörden i kassan motsträvigt lät mig lämna kvar resten av korthögen också. Det kanske är en helt orimlig summa pengar för en handfull revised rares, eller så var det inte det. Hursom: korten omvandlades i pasta, krossade tomater och sunkhaksöl.

Här kunde vår historia ha slutat, en fin men poänglös historia över den tid som en gång var.

För två veckor sedan klev jag över till en kompis för att hänga och jag inser så fort jag kommer in i lägenheten att vi spelar Tevespel på allvar, stämningen är laddad och ingen är glad. Det är ett av de få tillfällen i den moderna tiden där rökning är tillåten inomhus. Mina två vänner sitter och klämmer krampaktigt sönder sina xbox kontroller medan fienden på skärmen sliter dem i bitar. De spelar magic 2012, archenemy-läget när tre spelare möter en gemensam fiende som utöver sina 40 liv har en extralek med fuskkort som varje runda gör livet surt för de tre spelarna.
Jag får en kontroll, en tuborg trefemma, ett paket vita malboro och en vit lek. Det är så mycket på som står på spel att jag måste överföra min egen live-profil vilket, som alla som prövat vet, tar lång tid. Vi samlar sinnena och förbereder oss till strid, det är hiskligt svårt och gång på gång slås våra monter ihjäl, våra besvärjelser rinner av ärkefienden som vatten och vår livsmätare sjunker som stenar. Ärkefienden skrattar åt oss, men han har begått ett misstag, han har missat det där med envishet. Vi besegrar honom på tionde försöket och ger oss sedan på nästa, och nästa.

Det tar nästan tio timmar innan jag hes, rödgråten, folkölspackad och rökskadad segrande vandrar hem i morgonsolen. Något har hänt mig. Magic har drabbat mig igen, men på ett annat sätt än när jag var liten. Nu är det den vana brädspelaren som tilltalas. Lekbyggande känns spännande, försöka förstå nå nya nivåer av hur regler kan kombineras. Jag kan inte sova längre (egentligen en lögn, jag har aldrig kunnat sova), jag har börjat läsa intervjuer och strategier på svenskamagic.se och jag vet att den 15 juli släpptes årets kollektion av kort. Som vuxen är det en smal sak att köpa sig en fin lek. Idag börjar min semester. Risken är överhängande att jag kliver ner på Dragons Lair för att köpa mig en display (som jag har lärt mig att en box med boosters heter), jag ska bara hitta någon av mina allierade xbox-magic-spelare som också är ledig…

ITS ON, ERA JÄVLAR!