Mycket länge har man kunnat välja om Zonfararklubbens största affischnamn Zigge Zmolk eller Drizzt, Drowalven som suger musten ur svärdskusten, skulle vinna i en fight en bit ner i vår högerpalt.
No more! Zigge vinner och nu är det i stället ett par kampanjer som tävlar i Vem Vinner.
Undergångens Arvtagare – En kampanj som just nu ligger Boningen varmt om hjärtat där en automats avhuggna huvud leder till att hela Pyrisamfundets öde står i spelarnas händer (tror vi)
Masks Of Nyarlathotep – Jackson Elias död kastar ut spelgruppen på en globetrotting där många ockultister och onda kryddhandlarae får stryk. Kämpa mot den blodiga Tungans kult i Harlem, besök den engelska landsbyggden och åk (trotts bristen på spår) till Australien.
The Enemy Within – Warhammerkampanjersnas kampanj, med delar som Death on the Reik och Shadows over Bögenhafen.
Ravenloft – aD&D 2:nd ed i kamp mot vampyrer. Mest för att D&D alltid måste vara med på ett hörn
Konfluxsviten – En DoD kampanj som satt så djupa spår i rollspelsverige att den släpps igen som romaner och ett helt eget rollspel över tjugo år efter det att första äventyshäftet släpptes.
Gör era röster hörda idag, om två år kan det vara för sent.
Så känner jag att några kommentarer kan vara på sin plats:
1. Jag är en källa. FY FAN VAD TUFFT! Nu kan jag i princip dö lycklig.
2. Jag är inte Fascist eller någon förespråkare för monarkin. Det var en lek i ett radioprogram där jag hade hittat på ämnet och i brist på någon som ville ta sidan för kungen fick erbjudande att delta.
3. Jag är fruktansvärt nöjd över min insats, jag tycker även i dag nästan två år senare att det är en av mina finest momets. Lyssna gärna!
4. Att var med i radio var otroligt roligt, om någon vill ha med mig i radio i något sammanhang igen är det bara att ropa på mig.
5. Dagensbok-Camilla och jag jobbar på samma jobb, annars hade nog allt detta gått mig förbi.
För ungefär tusen år sedan skrev Olav en liten post om att Dark Souls var på G, vilket han såg fram mot efter som ha har en ps3:a och därför hade spelat föregångaren Demons Souls. Här om veckan kom det en gameplayvideo från Dark Souls 2 och YouTubes mesta darksourlsspelare Epic Name, Bro var snabb med att analysera och kommentera det hela.
Det är ingen överdrift att säga att Dark Souls är ett av årens bästa spel 2011 och 2012 (2012 kom spelet till pc och folk började skriva mods till det. Fantastiska mods.).
Dark Souls ser från början ut som ett väldigt svårt spel, du dör och dör och dör igen, storyn är oklar och din plats i den högst otydlig. Men efter ett par bossar och en del grindande börjar spelts premisser bli aningen tydligare. Det här med döden som de skryter om är för det första en inlärningskurava, så snart du kan reglerna i Dark Souls ökar dina överlevnadschanser med säkert 50%, när du sedan tar kontrollen över spelets riktning, får ordning på vilka stats om är bra till och greppar grunderna i craftingsystemet så är döden degraderad till en hanterbar risk.
Låt mig vara tydlig: Jag dör fortfarande, regelbundet. I princip varje ny fiende och varje boss dödar mig, tills jag kommer på hur de skall besegras. Men uppgiften känns inte övermäktig på samma sett som när det jättestora skelettet på kyrkogården vägrade dö och i stället ställde sig upp igen precis i början av spelet.
Jag har inte riktigt hunnit igenom första varvet och har spelat ungefär 70 timmar hittills på min första gubbe. Jag räknar med att det kommer ta mellan fem och tio timmar när jag levlar upp den andra gubben, efter som en väldigt stor del av spelt är att utforska och lära sig saker. Tex så har de gömt undan en fullgod pvp som fortfarande har en levande fanbase, det finns en convent för varje klassisk D&D alignment och ett förvånansvärt stort craftingsystem straxt under spelets yta.
En sak är säker jag har inte gett lika mycket av mig själv till något annat datorspel (möjligtvis med undantag för en episk genomspelning av Gabriel Knight 3, värd sin egna post) och aldrig har jag blivit ens i närheten av så belönad. Det är en smärtsam process att växa genom död och segrande snart får vi göra det igen.
YOU DEFEATED! Dark Souls 2 gameplayvideo Epic Name, Bro kommenterar gameplayvideon
När icke-rollspelare frågar oss rollspelare vad vi håller på med så finns det ett gäng standardsvar, som ingen särskilt väl beskriver aktiviteten rollspel och som än mindre förklarar varför det är kul och hur en vuxen kan prioritera sina gamla gymansiekompsiar i stället för sitt nyfödda barn en kväll i veckan.
Du har kört de här svaren själv och antagligen precis som jag känt att de haltar. Rollspel har tex ganska lite med improviserad teater att göra, du förväntas allt som oftast inte improvisera, och folk som säger att det liknar teater måste helt enkelt aldrig varken spelat själva eller ens gått på en föreställning.
Ja, det förekommer medbestämmande och visst gestaltade i rollspel men det är lite som att förklara att en bil är ungefär en säng efter som man kan sova både i en säng och i en bil.
Sen kommer den där grejen när orden tar slut.
Förr eller senare säger jag som rollspelare “Du får följa med och testa någon gång” icke-rollspelarens svar är då i nio fall av tio “Nej, men jag kanske kan få följa med och titta på”
Vilket såklart inte går, och är en till punkt där den värdelösa teaterliknelsen haltar, rollspel har näst intill inget värde för en betraktare, eller i alla fall inte som vi på Boningen spelar för oss själva. Vi är publiken, en till yttre betraktare skulle vara mycket märkligt. För att inte tala om hur dåliga skådisar många av oss blir under press. Vi skulle framstå som idioter och betraktaren skulle inte ha kul, så det är inte en lösning som ligger i någons intresse. Framför allt så skulle den inte förmedla vad som är kul med rollspelshobbyn.
Och här sitter vi fast, ingen förstår någon annan och en viss känsla av alienering uppstår. Om vi sen går vidare till att du kanske håller på med OSR och icke-rollspelaren säger “jag körde lite vampire när jag var ung, satt med några polare och låtsades ha ångest – det var rätt fett; är det det ni gör?” så blir det ÄNNU svårare att fortsätta prata.
Lösningen har hittills vart att klara av ämnet så jävla snabbt som möjligt, själv så brukar jag flytta fokus till Boningen efter som en blogg är en aktivitet de flesta icke-rollspelare har mycket mer bekantskap och förståelse för, så kan vi prata om något som båda är med på i stället.
Det här funkar jättebra för ytligt bekanta, men någon som man träffar varje dag, typ din partner eller jobbarkompis som du spelar Dota 2 med ibland på helgerna, eller vem fan som helst som i vuxen ålder kommer in i din nära bekantskapskrets. Antingen får ni komma överens om att de aldrig kommer att förstå grunden i din hobby, eller så kan du skicka dem länkarna till två avsnitt av TableTop, den där youtube-serien där den där killen som typ är star trek spelar brädspel.
Varför just två klipp borde inte ett räcka?
NEJ! Det behövs två avsnitt för att förklara att hobbyn är något sånär bred, i det första så spelar de Dragon Age, vilket är ett traddigt och nybörjarvänligt spel som ligger lagom nära popkulturen efter som det är baserat på Biowares fantastiska och stortäljande datorspel.
I det andra så spelar de Fiasco, ett indiespel där man spelar typ Fargo, det är en tydlig genre och det är tydligt hur reglerna tar fram rätt sorts berättelse.
Givetvis är avsnitten gjorda för att tittas på, vilket ökar värdet för betraktaren mot att sitta med i rummet när vi andra spelar.
Av olika anledningar, eller egentligen genom att följa grundregel 1 sl har alltid rätt, föll sig vårt spelschema så att jag inte kunde vara med och spela rollspel på en hel månad. Jag skulle utan att överdriva kunna säga att det är den längsta tiden vi som spelar ihop vart i samma stad och jag inte har spelat rollspel.
Jag behövde helt enkelt sätta tänderna i nån slags popkultur för att råda bot på spelabstinensen och valet föll på den tecknade tvserien Adventure Time with Finn and Jake (kolla för guds skull inte in den svenska dubbningen Äventyrsdags), då den har någon slags credd bland de rekalmnördar och animationhipsters som hänger i källaren där jag hyr in mitt skrivbord.
Och jösses vilken resa! Det bästa är såklart själva äventyrandet, där prinsessor måste räddas från fruktansvärda ismagiker, vampyrrocktjejer lurar av dig din lägenhet eller en Citronman tar över regimen och dömer alla medborgare till fängelse utan att passera gå.
Men det finns något annat, bakom gen glada godisvärlden som kan anas redan i det första avsnittet när Princess Bubblegum försöker återuppliva de godisfolk som ligger på kyrkogården. Alltså, det är inte att de blir Zombies i stället för reinkarnerade godishumanoider jag fiskar efter, utan att alla som identifieras är nära och kära som måste avlidit nyligen, det är medborgarnas syskon och jobbarkompisar som reser sig ur gravarna, inte uråldriga gammerfäder eller främlingar. Den här känslan växer mer och mer under seriens gång på ett väldigt finstämt och nattsvart vis.
Alla är glada och äventyrliga, för det är enda setet att överleva i landet Ooo.
The Ice King som är seriens ständiga antagonist drabbas ibland av en klarsynthet där han förstår att han är spritt språngande galen och att han aldrig kan få uppleva ett lyckligt förhållande om han ska kidnappa prinsessorna hela tiden. Sen tar vansinnet överhuden och han bygger en Frankenstein prinsessa av kroppsdelar stulna från de andra prinsessorna eller något lika skogstokigt. Givetvis dyker Finn och Jake upp för att rädda dagen och vara goda vänner, Kroppsdelarna återlämnas och The Ice King lämnas ensam med sina pingviner i några avsnitt till.
Nu förstår jag att det har gått alldeles för lång bit av posten utan att prat om OSR, det är ju ändå OSR som alla vill ah mer av nuförtiden. Därför har jag letat upp ett avsnitt där Finn och Jake helt enkelt röjer ut en Dungeon. Gammaldags grottkrälande, helt enkelt. Så här vill jag att alla dungeons jag någonsin krälar in i igen skall fungera. Och det gör de, typ.
(kolla på en gång, man vet aldrig hur länge ett helt avsnitt kommer ligga uppe på YouTube)
Okej, tänk att du är 13 år gammal och spelar rollspel med dina kompisar. det är det roligaste ni gör tillsammans. Det är nittiotal. Batman Forever är vad Holywood tycker att superhjältar är. En tidsresenär dyker upp med en laptop som har youtubeklippet nedan igång och visar det för dig.
Det är lätt att tappa tron på mänskligheten när vi tydligen skapar superstormar och förgiftar planeten. Men vi har skapat platser där åtta vuxna män som alla har klätt ut sig till Nick Fury får stå och hänga i en trappa. Det är stort. Det fanns inte när vi var små. Sen är det skit samma vad individen anser om cosplay som hobby.
Det här med att sända ut sitt datorspelande är någon slags karriärmöjlighet för ungdomen. I ett försök att hålla mig ung och fräsch har jag (Jocke) gjort just detta. Spelet som spelas är Smite, personen som pratar är jag… Tittaren är i dagsläget oklar, men det skulle kunna vara du.
Xcom: Enemy Unknown släpps på fredag. Köp på Steam idag och få Civ 5 på köpet (som i ärlighetens namn känns som ett ganska mediokert kapitel i serien).
Lägg ner all övrig verksamhet.
Meddelande slut.
Det är den där tiden på året igen; Den 7:e är det dags att resa genom rymden och tiden i en blå telefonkiosk i helt färska avsnitt av Doctor Who. Tills dess går det ungefär ett avsnitt Pond Life om dagen på BBC. Nu till den fantastiska trailern.
För ungefär tusen år sedan skrev Olav en liten post om att Dark Souls var på G, vilket han såg fram mot efter som ha har en ps3:a och därför hade spelat föregångaren Demons Souls. Här om veckan kom det en gameplayvideo från Dark Souls 2 och YouTubes mesta darksourlsspelare Epic Name, Bro var snabb med att analysera och kommentera det hela.