ARKIVET
För alla oss rollspelare som:
1. har en sån där flashig mac-mobil; och
2. behöver få ordning på vardagen
så släpptes här om dagen en app vid namn Epic Win. Den är en kombination av att-göra listan och levelandet. Städa hemma, gå upp i stats och få loot.
Kolla in den här fräsiga filmen för att ta del av exakt hur episk vinst det handlar om:
Det enda vi på Boningen är lite ledsna över är att Enten och Barbaren kostar extra och såklart att Epic Win inte är ute till Android ännu.
Jag satt och läste lite på Irrfärder utan slut. Det borde du också göra.
Så: länkarna är uppdaterade.
Vi har efter mycket om och men gjort en knapp som går rakt till Boningens Facebooksida, så att du som läsare kan få ut mer av din Boningen upplevelse.
Bland annat så postar vi länkar till nya poster; praktiskt för den som inte använder en rss-läsare.
Kul för hela familjen!
Rollspelandet och brädspelandet inom Boningen har gått ned på sommartempo och detta gör sig väl synligt även på bloggen.
Varför då kan läsaren fråga sig?
Att inte sitta inne och spela utan i stället var ute och semestra bland verklighetens folk borde ge minst lika många nya intryck att skiva intressant material av som den otroliga mängd förströelse våren har bjudit på (att vi har tex inte skrivit något western relaterat efter att fått smak för sand, hästar och revolvrar i Red Dead Redemption ännu slår till och med oss som konstigt).
Att åka utomlands, bada i sjöar och vattendrag, grilla halloumi, dricka parköl och ägna sig andra utomhusrelaterade sysslor borde väll vara mer inspirerande än något nytt eurogame eller någon av Mark Turpster Turpins alla blandade podcasts?
Kanske kommer vi skriva en längre kubb-guide, en gör din egen marinad händelsetabell eller släppa ett helt nytt rollspel vilket folk beskriver som lika delar KULT och Pripps Blå reklam om andan faller på och eftermiddagsglassen ter sig osannolikt osmaklig.
Vilka spel spelar ni på sommaren?
/Jocke
Evangelion 2,22 You Can (Not) Advance är så pass bra att jag funderar på om den gamla hedliga tv serien inte egentligen var ganska dålig. Många avsnitt känns tråkiga och animationen lämnar mer att önska,l särkillt i de två sista avsnitten när gainax pengar verkar ha helt tagit slut. Eller så är det att braheten till stor del kommer av att jag såg den gamla serien precis när jag gjorde det, en sommar i mitten av gymnasiet, precis som att Marvel Ulitmates stora brahet kommer av att man har läst de gamla serierna som knodd.
Den första remake filmen med det spexiga namnet Evangelion 1,01 You Are (Not) Alone var förvisso ganska snygg och helt okej bra, men den är en näst intill repetition av de första avsnitten. 2,22 visar redan från första scenen att det handlar om helt andra saker.
Det är fler karaktärer, fler kvasireligiösa paralleller, fler glada utflykter, en mer rakt på story (bara en sån sak som att Rei säger “Det är en hemlighet… jag ska berätta den när jag kan prata bättre” lite random). Man snackar alltså inte om Longinus spjut, utan om ett Longinus spjut.
Framför allt så bjuds det på robotaction så att det räcker och blir över, Den redan från början menlösa och småpajiga slutstriden i Iron Man 2 framstår som Punch-and-Judy dockor i jämförelse mot Ängel 9 vs EVA 01
Exakt så här fett kan det se ut om man gör en gif av fajten: Unit 01 har alltså gott berserk och fått ena armen avsliten när…
Tjoff!
Jag har inte orkat fota HöL bokens smått fantastiska insida, som är direkt nödvändig för att presentera spelet, så boningen bryter för första gången ett löfte. Del Tre i ospelbara spel tar igen med att behandla det ospelbaraste av dem alla: Vigilante.
Vad: En pamflett, levererad i ett kuvert som närmast går att jämföra med disclaimern du klickar i utan att läsa varje gång det kommer en ny WoW-patch. Pamfletten innehåller kompletta regler och visst kampanjmaterial.
Var: Steven Jackson Games
Fånighetsfaktor: bipolär
Ospelbarhet: Högst
Nichning: ja
Steven Jackson Games pamflett Vigilante är på många sätt kronan av de ospelbara spelen. Reglerna är lika lätta som verklighetsfrämmande, världen är den klassiska våran-egen-med-en-twist. Spelet faller på att det är gjort i syfte att just göra ett spel som inte går att spela. Det kommer inpackat i ett varningskuvert som förklara att det man håller i sin hand inte är sett spel utan bara en produkt som ser ut som ett spel osv. Det första som man kan läsa i själva spelet är att varningstexten är en lögn och att du alltid har, om inte spelat, så i alla fall vart på väg att spela Vigilante.
Det är enkelt, du ser killen som står och fipplar med sin iPhone? Den är stulen, hans sneakers också. Kvinnan med barnvagnen som äter glass har kidnappat bäbisen, vars föräldrar är förstörda av sorg.
Ingen ingriper.
Du är den som måste ändra på det här. Lämna kvar pamfletten och ta med dig en kniv, ett järnrör eller ett brännbollträ ut på stan. Du ser direkt vilka de skyldiga är, det är för att du är utvald; en av de få som kan se skillnaden.
Just nu är du ensam, men det finns fler.
Första gången är svårast men också viktigast.
Slå, slå, slå, slå tills hipstern inte reser sig, tills gatumusikerns händer är så förstörda att han aldrig kan spela igen. Sedan kommer allt bli klarare.
Vilken kill-count kommer du upp i innan polisen griper in? Låt dem inte ta dig levande så når du nästa nivå.
Förhoppningsvis så blir det HöL nästa gång.
Boningen har nu en facebook sida.
Klicka på länken här om du vill “Bli ett fan”.
Har du som läsare önskemål på att boningen borde synas någon annanstans? behöver vi en twitter, en formspring eller en flattr? gör dig hörd i kommentarsfältet.
—–
Edit: nu ska länken funka. kan någon bekräfta?
De enda som såg zombieapokalypsen komma var bloggarna. FEED av Mira Grant är del ett av Newsflesh trilogin, läs en recension på io9.com.
Kombinationen zombies, internet och ordvitsar kan inte slå fel, eller?
baksidestexen:
is 2034, twenty years after the Rise. Bioengineering has finally found cures to the common cold and cancer, in the form of tweaked viruses. Unfortunately, mixing the two cures led to an unexpected side effect: reanimation of the dead.
Tack till Teresa Axner som facebooklänkade.
Vad: Humorrollspel från NeoGames, hängde ihop med ett par brädspel (NeoBunnies och Ultra Ducks: Duck Or Die) Spelarna gestaltar NeoVikingar som seglar runt i fornrymden i det 39:e årtusendet efter ragnarök. Humorn förväntas drivas på av att varelser heter NeoRasnamn och genom att byta spelledare under spelets gång, samt i introäventyret genom att använda hejdlöst med fotnoter.
Var: Alvione
Fånighetsfaktor: Hög
Ospelbarhetsfaktor: Hög
Nischning: Hög
NeoViking har ett direkt handikapp mod alla andra rollspel i den här serien, nämligen att konstruktören har skrivit ett spel som är roligt att läsa men tråkigt att spela. Det är inte av nödvändighet roligare att spela framtidsviking än det är att spela ångest-vampyr i WoD, även om boken är flabbigare att bläddra i.
Att halva boken är en lita på alla sorters rosa kaniner som spelarna kan stöta på gör inte saken bättre.
NeoViking har förvånansvärt mycket som vid genomläsning faktiskt talar för spelet. Ett tämligen välfungerande regelsystem, en vid överblick helt greppbar värld och spelledarskifte. Det senaste är nog det mest spännande, att de spelregler och sanningar spelledaren fastslår när som helst kan omkullkastas av att äggklockan ringer eller att någon av de andra spelarna het enkelt hävdar sin rätt.
Om jag skulle var tvungen att spelleda spelet idag så skulle det vara ett kort, intensivt once-upon-a-time liknande pass med syfte att värma upp gruppen inför något annat.
Tack till Joahnnes Mathisson för att han fortfarande har rollspelsmuseet igång.
Nästa gång så ska vi titta närmare på HöL
På rollspel.nu’s forum, eller wrnu-forumet som det av någon geekig anledning jag aldrig satt mig in i heter, dök det i går upp en fantastisk länk till en föreläsning där en av jeepformkillarna snackar om jeepform.
Vi åker Jeep/Jeepform gör massor av scenarion om massor saker och deras poäng är att spela på en karaktärsnivå, en spelarnivå och en metanivå. I föreläsningen snackar Tobias Wrigstad om några spel som behandlar mobbing, otrohet och våldtäkt.
Jag tror att jag, särskilt under sena tonåren, har spelat karaktärer på båda sidor av jobbighets-ångest-mörker-pinnen. Jag minns det som jobbigt och givande, i alla fall efter själva spelandet.
Men det är inte det som är grejen. Grejen är att Jeepform ligger bakom relationstabellen. Att Tobias Wrigstad stod som arrangör för lajvet Relationstabellen LinCon 2001
Vad var då Relationstabellen? Vi kikar i foldern och läser:
“Han hade vunnit en stenugn på poker. Runt denna hade han sedan byggt en pizzeria.”
Skumma saker hände på konventet; folk sjöng sånger, spelade fulla finnar, moonade under morgonyogan och såklart stänkte inkvisitionen vigvatten på vampire lajvarna.
Det här är jag ganska säker på tillhörde relationstabellen. Konventet hamnade i en märklig stämning. Oroliga deltagare var tvungna att skydda sina warhammer väskor med offlajverunor och dra till med Magica-Osynslig besvärjelsen för att ta sig igenom vissa korridorer.
Sen var det killen som låg och blödde i sömnen i korridoren, killen som läste alla repliker i Princess Mononoke högt (den var med japanskt tal på liten tv) i SVEROK’s buss tillbaka till Stockholm. Saker vi aldrig kommer få veta om Relationstabellen låg bakom.
På alla nivåer utöver den vanliga bedömningsskalan (spelade vi rollspel alla pass, hur bra var årets scenarion?) spelade scenarion är Linccon 2001 en lysande pärla i mitt allt grumligare konventsminne.
Några andra saker som hände LinCon 2001
*Boningen ger ut Konventstripp – ett rollspelsfanzine i två till fyra färger som bl.a. innehöll en Zombieäventyrsgenerator.
*Den Indrinska fällen – Ett scenario där spelarna ska backastabba varandra och få nya karaktärer i någon slags high-fantasy Indien
*Det förbannat långa westernscenariot som ingen hann spela klart
Tack till RipperDoc för länken, tack till Tobias Wrigstad för att han pratar om sin grej och tack till rollspelsforumet för att ni bråkar.